Årets nappatag med de spanska skogssniglarna har inletts. Eller mördarsniglarna, som de som fått sin trädgård förhärjad hellre kallar dem.
Ingen vill väl försvara sniglarnas beteende, men att kallad dem mördare är att gå för långt, anser somliga språkbrukare. Även om glupskheten är omåttlig kan förtärandet av vegetabilier knappast kallas mord.
Visst ligger det något i det. Men mördare har blivit motsvarigheten till engelskans killer, när vi nu inte har något ord som dödare i svenska språket.
Det finns onekligen ett behov av ett sådant mer neutralt ord, för som det nu är tillvitar vi allehanda levande varelser och organismer ett uppsåt som de näppeligen kan hysa. Mördarsniglar, mördarbin, mördarbakterier och mördarceller (på engelska natural killer cells) omges med en aura av ondska och försåt. Kanske är det så virus och tumörer upplever mördarcellerna, men vi som härbärgerar dessa lymfocyter i våra kroppar kan bara vara tacksamma över deras verksamhet.
Hur som helst får vi leva med mördarbeteckningarna. I fråga om sniglarna finns det också många som ingalunda tvekar att ropa Mördare! utan tvärtom anser att inga anklagelser mot marodörerna kan vara starka nog.
Efter min spalt om tilltalsordet ni för några månader sedan har kommentarerna varit så många att jag måste ta upp saken ännu en gång.
Spännvidden är stor. Här finns de som håller på att unga servicepersoner som säger ni är oförskämda även om de avser att vara artiga, och här finns de som uppskattar en tilltalsmöjlighet som inte är lika intimiserande som du.
Tack alla ni som har hört av er! Era synpunkter blir värdefulla när det ska skrivas historia om svenskt tilltalsskick och attityder till det.
Om inte den svenska titelsjukan hade kommit emellan kunde det också ha blivit så enkelt som språkmannen Abraham Sahlstedt beskriver det i sin "Svensk grammatika" från 1769:
"Av höflighets bruk tiltalar man icke någon med Du, utan brukar i det ställe secunda persona pluralis I, på samma sätt som Fransosernas Vous. Men som detta gnällande I är obehagligt, och låter lika med praeposition I, in, har man begynt at säga Ni: hvilket ock så väl af dagligt tal som af högres myndighet i skrifwande, är befästadt. Således, när man talar til en enda person, säger man t.e. Ni älskar. Ni hörer …"
Sahlstedt och hans samtida uppfattade alltså den gamla pluralformen I som gnällig, meden Ni (sprungen ur fraser som viljen I, kunnen I). Det kan man begrunda när ni i dag anklagas för att låta vasst och spetsigt.
Språkspalten gör nu uppehåll. Tack, goda läsekrets, för frågor, uppslag och glada tillrop. Vi ses på andra sidan sommaren.