"Varför säger folk stog nu för tiden? Det låter slarvigt. Den riktiga formen är ju stod."
Det är inte första gången jag fått frågan om varför stod blir stog i det talade språket, och visst är den berättigad. Men att det skulle vara "nu för tiden" som folk säger stog stämmer knappast. Stog har folk skrivit sedan 1500-talet och sagt säkert ännu längre tillbaka.
Det egendomliga är att denna form inte har blivit vedertagen, så allmän som den är. Stod är visserligen den systemriktiga formen (av den äldre infinitiven standa, stånda), men verbens böjningar har sannerligen inte alltid varit så stabila under språkhistoriens gång. Väga, till exempel, hade en gång vog som imperfektform, medan dö kunde böjas både svagt, dödde, och starkt, do.
Den äldre fornsvenska formen var alltså do, inte dog.
På motsvarande sätt hette det slå-slo, le-lo, ligga-lå, utan g. G:et i dog, slog, log och låg har smittat av sig från pluralformerna dogo, slogo, logo och lågo.
I talspråket kom de äldre formerna utan slutkonsonant att leva kvar, och även i dagens mycket mera skriftnära talspråk kan man höra dem, i synnerhet om de inte är betonade: "Ja' slo' till och köpte motorcykeln."
Medan slo och de andra fick ett nytt slutljud skulle i gengäld en rad ord i talspråket tappa det de hade, nämligen orden på -d: gla(d), go(d), rö(d), dö(d), brö(d), me(d). Och det är här stod kommer in. I talet löd det sto - och gör så än ibland i obetonad ställning: "Han sto' still som en staty."
Nu fanns det alltså en hel räcka imperfektformer som kunde uttalas utan g på slutet men som fick det med när man skrev eller talade ordentligt: do(g), lo(g), lå(g). Då låg det nära till hands att behandla stå-sto på samma sätt: stå-sto(g). Det starkaste mönstret var förstås det rimmande slå-slo(g). Analogi kallas företeelsen, och den är en av de starkaste drivkrafterna för språklig förändring.
Den som i dag verkligen säger stod och inte stog (eller sto)talar som en bok.
I undervisningen i svenska som främmande språk bör stog läras ut som en naturlig talspråksform. Som sådan vore det också på tiden att den fick sin plats i ordböckerna. Det är inte konstigare än att skriftspråkets de och dem, mig, sådan, staden och sade även i det vårdade talspråket motsvaras av dom, mej, sån, stan och sa. Korrekthet existerar knappast som isolerad företeelse; den bestäms av sin omgivning.
Läs också språkfrågorna på nätet under Språk på Kultur i dn.se