"Blomma'ru, häggjävel!", låter Albert Engström sin tecknade figur Kolingen ömt utbrista inför den nattutsprungna häggen, och denna kärleksförklaring till vårens underverk anses oöverträffad som uttryck för det både kärva och veka i svenskt kynne.
Att kunna ett språk är mer än att behärska ordförråd, grammatik och uttal. Man bör också förstå hur det används. Kolingens yttrande är ingen fråga, fastän den är formulerad så, och jävel är inte ett skällsord. Att lära sig sådant tar sin tid.
För de många som i dag har svenska som andraspråk och som behärskar det väl men ändå kan känna sig osäkra på hur man använder du och ni (och vilken infödd svensk gör inte det, för övrigt?), hur man ansöker om förskoleplats för sina barn, vad man säger när man ringer vårdcentralen, hur man uppträder vid en jobbintervju och i ett otal andra möjliga situationer finns det nu en rejäl hjälpreda: "Handbok i svenska som andraspråk", utarbetad av Claes Garlén och Gunlög Sundberg med Språkrådet (före detta Svenska språknämnden) som utgivare.
Närmare hälften av de nästan fem hundra sidorna ägnas åt fall av det slaget, resten är en uppslagsdel med ord, uttryck, konstruktioner och annat för den som vill finslipa sin svenska. Där finner man sådant som den svåra ordföljden - rak och omvänd, skillnaden mellan var och vart (som goda andraspråkstalare kan riskera att bli ensamma om att behärska, i alla fall i framtiden om utvecklingen bland infödda svenskar fortsätter som den gör), bruket av orsaksord som därför, eftersom, ty, nämligen, på grund av, till följd av …, skrivregler, uttal av vissa ljud och bokstavskombinationer, bruket av jo och ja när man svarar och åtskilligt annat.
Här finns mycket nyttigt även för den som har svenska som modersmål.
Den första delen, den språksociala, läser man som infödd svensk lite som en utifrånbeskrivning av ett välbekant folkslag: så här låter svenskarna och så här förväntar de sig att man ska uppträda som samhällsvarelse i deras land.
Man fascineras och man skrattar ibland igenkännande - någon gång lätt generat. Vid jobbintervjuer till exempel ska man, sägs det, lyfta fram sina starka sidor men samtidigt mildra dem genom modifierande fraser som En del personer säger att jag ..., Jag tror att jag ..., Jag är ganska/kanske/ibland/lite ..., etc.
Jovisst, annat vore kontraproduktivt.
Förenings-Sverige kommer man inte undan om man vill bli riktig svensk, och här finns det anvisningar för hur man uppträder både informellt och formellt: Ursäkta (informellt)/Fru ordförande! (formellt), Jag föreslår att / jag yrkar på att ...; Kan vi inte rösta om det? /Votering! Jag håller inte riktigt med Elin/ Jag reserverar mig.
Över huvud taget beskrivs många situationer både i en strikt och i en ledigare variant - ovärderlig kunskap för att undvika misstämning och onödigt nedvärderande.
Och hur kan det gestalta sig när man är bortbjuden? Välkommen, säger värden eller värdinnan. Tack, jag tog med mig lite choklad, svarar gästen. Tack, vad gott! Det hade du inte behövt, fortsätter värdfolket.
Detta att inte rakt upp och ner kunna ta emot en gåva som en gåva - har bokens författare träffat något grundläggande svenskt här? Jag tänker igen på Albert Engström som berättar att rospiggarna i Grisslehamn misstänksamt dryftat hans obegripliga Stockholmsfasoner: professorn hade bjudit på konjak "fast 'an inte behövde".
Men visst var gåbortschokladen nödvändig. Att veta hur man beter sig kräver mer än bara korrekt språkbehandling.