Hur många gånger har jag inte uppmanat journalister att inte slarva med finska namn och namnformer. Medan många noga tar reda på hur personer och platser inom det engelskspråkiga området rätt ska skrivas blir det ofta fel på till exempel Suomi (det finska namnet på Finland) och på personnamn som Martti och Leena.
Hör man någonsin någon säga "det var nån John eller Bill"? Finnar däremot kan omnämnas som "den där Jukka-Pekka eller vad han hette".
Ändå lyckas jag i min senaste språkspalt skriva fel på formen Tukholma - den finska formen av Stockholm - och lägger till ett k för mycket. Det är knappt ursäktligt.
En svårighet för rikssvenskar med att rätt uppfatta finska namn är att vi inte kan ha kort tryckstark stavelse. I svenskan har en sådan stavelse antingen lång vokal och kort konsonant, som i hatet /ha:tet/, eller också kort vokal och lång konsonant, som i hatten.
I finskan kan däremot både vokal och konsonant vara korta: haku 'ansökan', och denna kortstavighet har rikssvensktalande väldigt svårt att åstadkomma och än mindre uppfatta. Det blir lätt hakku, som betyder hacka.
Likaså har vi svårt att uppfatta att både vokal och konsonant i finskan kan vara långa, som i muuttaa 'flytta'.
Hur ska vi då göra för att hamna någorlunda rätt när vi uttalar finska namn?
Viktigast är att försöka få den betonade vokalen så lik som möjligt. Savonlinna bör alltså få ett kort öppet a, som i hatt. (För övrigt bör vi normalt använda den svenska formen Nyslott.) Och Kemi fyr, som ju nämns i sjörapporterna, ska ha ett kort slutet e och sedan ett så kort m som vi förmår åstadkomma. K ska vara hårt - namnet får inte föra tankarna till vetenskapen kemi.
Många svenskar i språk- och kultursvängen har vistats på kulturcentret Hanaholmen, på finska Hanasaari, utanför Helsingfors. Inte bara på finska utan även på finlandssvenska är Hana- kortstavigt. På sverigesvenska brukar namnet uttalas antingen /hannaholmen/ eller /ha:naholmen/.
Men i motsats till fallet Savonlinna är det här rimligare att uttala namnet med lång vokal: /ha:na-/. Det är ändå den svenska namnformen man utgår från, och den kan ha både ett rikssvenskt och ett finlandssvenskt uttal, på motsvarande sätt som Helsingfors på rikssvenska uttalas med ett sj-ljud i fors, medan finlandssvenskans standarduttal har r- och s var för sig.
Vi kan bara glädjas åt den lilla skillnaden.