Varför säger man syster till sjuksköterskor? undrar en läsare. Och hur kan det vara möjligt med manliga sjuksystrar?
Bruket har sitt ursprung i det medeltida klosterväsendet. Nunnorna i klostrets andliga gemenskap kallades systrar, munkarna bröder.
En av klostrens uppgifter var att utöva välgörande verksamhet, som att ta hand om sjuka, och det var klostren som drev hospitalen, den tidens sjukhus. I Sverige upphörde klosterväsendet med reformationen, men hospitalen fortlevde. Under 1800-talet skapades diakonianstalter med församlingssystrar som sjuksköterskor, och så växte det fram professionella utbildningar för sköterskor vid till exempel Sophiahemmet och Röda korset. De utexaminerade sköterskorna kallades sophiasystrar och rödakorssystrar, och tilltalsordet har fortsatt att vara syster även sedan yrkestiteln blivit sjuksköterska.
Klosterbröderna däremot fick inte haft samma utveckling. Den tidiga yrkesmässiga sjukvårdsutbildningen gällde uteslutande kvinnor, och när män så småningom, i vår tid, började söka sig till den fick även de yrkestiteln sjuksköterska.
Rimligaste hade varit att de hade kallats sjukskötare och att den benämningen hade blivit könsneutral. Svenska sjuksköterskeförbundet avvisade emellertid den tanken eftersom skötare användes om vårdare inom mentalvården, ett yrke utan den utbildning som den examinerade och legitimerade sjuksköterskan förvärvat.
Det har nu inte hindrat somliga sjukhus från att ändå kalla sina manliga sjuksköterskor för just sjukskötare. I Norge används sykepleier om både män och kvinnor, och i Finland är sjuksköterskor av båda könen sjukskötare, ibland specificerade som legitimerade sjukskötare. Så skulle vi kunna ha det även i Sverige.
Avledningsändelsen -are är inte längre reserverad för män. Vi talar om lärare av båda könen och skiljer inte mellan manliga lärare och kvinnliga lärarinnor. Personer med dans som yrke är i första hand dansare och inte dansörer och dansöser (men en prima ballerina kallas ändå premiärdansös). Den som i dag utbildar sig till att ta hand om barn blir barnskötare. Ändelsen -man har i många fall kommit att bli jämställd med det könsneutrala -are, som i nämndeman, ombudsman, talesman, talman, och ingen protesterar, så vitt jag vet, mot att kvinnor med utbildning i yrket kallas styrman och brandman.
Vi befinner oss i en utveckling där personbeteckningarna blir allt mindre könsbundna.
På motsvarande sätt borde vi därför kunna svälja sjuksköterska och barnmorska när sådana dyker upp i manlig gestalt. Varför ska man gå bara i ena riktningen?
Mot det kan invändas att de kvinnliga ändelserna fortfarande är särmarkerande. Medan kvinnor uppträder som städare, ryttare och direktörer kan män svårligen bli städerskor, ryttarinnor eller direktriser.
I mångas öron låter det också befängt med syster Bengt och syster Jakob, och nog hade det varit både naturligare och roligare med bror Bengt och broder Jakob, som en påminnelse om vårdens ursprung i klostren. I dag är de syrror när yrkeskåren informellt talar om sig själv. De skulle kunna vara brorsor.