Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Språkkrönika: Språk utvecklas – kolla själv!

Många verkar tro att språket var fulländat just när de gick i skolan.
Många verkar tro att språket var fulländat just när de gick i skolan. Foto: Beatrice Lundborg

Språkkrönika. Sällan känner jag mig så gammal som när jag råkar överhöra tonåringar. Ibland använder de ord jag inte hört eller ger bekanta ord nya betydelser. Det kan få mig att med generad nyfikenhet fiska upp mobilen för att ta reda på vad de faktiskt sa.

En som inte heller alltid känner igen sig är författaren Björn Ranelid. I en debattartikel (Expressen 25/4) skriver han om hur ”vandaler och marodörer” inte tar något ansvar för kommande generationers svenska. Han hävdar att ”skönheten, variationen och uppfinningsrikedomen” gått förlorad. Som exempel nämner Björn Ranelid bland annat verbet kolla, som är belagt sedan 1937 och är en kortform av kollationera. Uppenbart är att kolla inte lever upp till Björn Ranelids kriterier för variation och uppfinningsrikedom.

Egentligen är det inte konstigt att känna sig lite utanför. Att inte alla ska förstå är ibland hela poängen.

Få saker är så personliga som språket. I olika grupper utvecklas olika gruppspråk. På samma sätt som musikstilar som punk, jazz, rock, black metal och hiphop fungerat som ett uppror mot normer och konventioner är språket en del av identiteten.

Historien visar att såväl människan som språket ständigt förnyar sig. Visst är det viktigt att kunna uttrycka sig så att alla förstår. Men tvära kast mellan genrer är sällan något problem. De flesta vet att det är skillnad mellan exempelvis det språk som används i ett sms och det som används i en jobbansökan.

En sak som förbryllar mig är att debattörer som klagar på svenskans utveckling tycks utgå från att den svenska de lärde sig i skolan var obestridligt korrekt. Som att språket då skulle ha varit fulländat. Men historien visar också att det oavsett århundrade finns vuxna som förfasar sig över ungdomars språk.

Kanske är det därför det inte dyker upp några debattartiklar där skribenterna sågar det egna språket. För det är inte längre några debattörer som vill ha tillbaka stavningar som hufvud, lif och rödt, som anser att hemsk bara ska betyda ’dum’ eller som efterlyser plurala verbformer som äro och flögo.

Kanske för att dessa former försvann före svenskans fulländning. Eller för att de råkade vara föråldrade när de själva gick i skolan och bilden av vad som var rätt och fel etablerades.

Läs fler språkkrönikor och frågor om språket