Alla älskar Bruce Springsteen. Hans väg genom Europa kantas av hundratusentals hängivna beundrare - även inom pressen. Upphetsade reportrar rapporterar om Bossens varenda steg och lyriska recensenter ger konserterna toppbetyg. Räkna med en upprepning efter lördagens spelning i Göteborg.
Bruce Springsteen är i Sverige. Av mediehetsen att döma skulle man kunna tro att den 53-åriga musikern inte hade varit här på minst tio år. Det är - håll i er nu - åtta månader sedan sist.
De senaste veckorna har vi kunnat läsa att Bruce ska fira svensk midsommar, att en av hans gamla gitarrer finns i Arlöv, att han har med sig egen tvättmaskin, att en reporter i upphetsningen har råkat kalla artisten för "mister Bruce", att scenarbetarna på Ullevi får skrapsår, blåsor och klämda fingrar på jobbet samt att trummisen gillar att gå på gym.
Men det är inte bara i Sverige Bruce Springsteen hälsas som en frälsare. I våra nordiska grannländer har skribenterna slagit knut på sig själva i försöken att övertyga läsekretsen om det historiska i att Bossen mellanlandar just på deras utomhusarenor.
Efter konserten i Köpenhamn förra helgen skrev Politikens recensent Kim Skotte att det bara tog några sekunder innan han var fast. Resten av artikeln är en lovsång av rent bibliska mått. Springsteen är som en "sprallig tonåring", och konserten bekräftar tron på musiken som en kraft som "kan upplyfta själen, förbinda världen och ta mig tusan förlösa en ledighet efter fem hårda dagar på jobbet".
Inga invändningar? Jo, skribenten försöker upprätthålla ett visst mått av objektivitet genom att varna predikanten Springsteen för att bli alltför patosfylld i känslomässiga nummer som "Into the fire". Men det hindrar honom inte från att avsluta recensionen med ett hängivet "Halleluja!".
Berlingske Tidendes recensent, Thomas Søie Hansen, är något mer reserverad. Publiken föll på knä redan vid inledande "Born in the USA", men Springsteens kasande på scenen förde snarare tankarna till en halvdan strippklubb. Aftonens huvudnummer, "Waiting on a sunny day", var dock "gudomlig", och även om konserten emellanåt gick på rutin så var prestationen över medelnivå - fyra stjärnor av sex möjliga.
Finländarna då? Kärva, känslosvala, fåordiga. Låter sig inte överrumplas av känslor och annat pjunk. Hufvudstadsbladets Tommy Pohjola håller stilen när han konstaterar att Springsteen var "bra, men inte lysande". Konserten på Olympiastadion i måndags kvalade inte in på skribentens tio bästa-lista, men var ändå en stor händelse i den finska huvudstaden - detta var Bossens första besök någonsin i Finland. Pohjola konstaterar att den finska publiken trots detta var svårflörtad.
I onsdags kväll spelade Springsteen i Oslo, men några recensioner från den norska pressen fanns inte tillgängliga vid denna tidnings pressläggning. Däremot avslöjade Verdens Gang i gårdagens tidning att Bruce, efter att ha ätit chokladglass på Akers Brygge, tränade på Friskis & Svettis i Vika.
Hur kommer det sig då att de stora medierna - inklusive denna tidning - blir så till sig varje gång Bruce Springsteen kommer på besök? En förklaring är naturligtvis att han skriver bra låtar med intelligenta, samhällsengagerade texter, toppade med en skvätt amerikansk efterkrigsnostalgi. En annan att det finns ett stort allmänintresse. Man kan visserligen hävda att de 110 000 människor som beräknas komma till de två konserterna på Ullevi bara motsvarar en dryg procent av Sveriges befolkning, men svarta börs-priserna på uppemot 1.500 kronor biljetten antyder att det finns betydligt fler fans ute i stugorna.
Men framför allt handlar det nog om att Brucans fans till övervägande delen är medelålders män med begynnande kulmagar. Precis som de medelålders män med begynnande kulmagar som bestämmer i samhället - och på de stora tidningarna. Precis som jag själv.