Kommer ni ihåg millennieskiftet? Dagen då våra datasystem skulle braka ihop. Då alla klockor skulle stanna och den överteknifierade västvärlden krascha.
Det känns som en övervunnen galenskap. Men faktiskt är det bara sju år sedan! Så snabbt har vi dragit ett pinsamhetens täcke över alla millenniedomar och teknikfrossande undergångsprofetior. Eller?
I år är Apokalypsen tillbaks. Kanske har den legat kvar under ytan. Som en pyrande eld som söker syre för att åter flamma upp. Nu gäller det inte i första hand datasamhället eller "den konstgjorda människan". Apokalypsbilderna gestaltar naturens sammanbrott. De handlar om klimatförändringarna, om torkan, sandstormarna, havsbottnens död, gifterna i jorden, kampen om vattnet
Länge har apokalypstemat varit en häftig effekt i underhållningsbranschen. Men nu är det som om Västerlandets undergång kräver att få lämna fiktionen. Plötsligt tycks civilisationen och tekniken ha förvandlats till djur som löper amok. Naturen tar sin grymma revansch i hotbild efter hotbild. Dagspressen är full av berättelser om hur vi måste lägga om våra liv till medeltiden.
Kommunikationerna har blivit lömska miljöbovar, och det moderna samhällets storskaliga system - ja, kanske hela det moderna projektet - upplevs som dödsdömt. Bild har växlat med verklighet.
De gamla Apokalypskoderna hos Bosch, Bruegel och Goya är åter-igen användbara. Dessa målningar har blivit bruksanvisningar för undergången, för allt det kaotiska och okontrollerbara som nu väller fram ur människan och naturen.
På hösten år 2000 såg jag den stora utställningen "Apocalypse. Beauty and Horror in Contemporary Art" på Royal Academy i London. Den var ett storstilat försök att binda samman en västerländsk domedagstradition med samtidskonstens undergångsstämningar.
Den började i Peter Bruegels "Dödens triumf" och slutade med Jake och Dinos Chapmans "Hell", en skulpturgrupp där ett myller av små nazisoldater bevakar nakna och hopväxta människomassor som gisslar, mördar och torterar i sexuell frustration och med grotesk bestialitet.
Det kaotiska myllret av våld och lidande är en klassisk västerländsk dystopi och Chapmans "Hell" en grovt förenklad variant av "Dödens triumf" från år 1562.
I denna stora målning har Bruegel den äldre målat in sin livsvisdom - inte bara sitt äckel och sin skräck. Den handlar inte bara om katastrofen utan också om utlevelsen av de sju dödssynderna och om straffet för dem.
Måleriets tradition av helvetesskildringar tjänade ett avskräckande syfte. Den skulle få människor att darra och leva sitt liv i medvetandet om sin dödlighet. Men den erbjöd också utlopp för otillåtna känslor.
Hat, våld, förbannelse, äckel, förbjuden sexualitet och sadomasochism strömmar också ur konsthistoriens bataljmålningar, även om de formellt sett brukat "adlas" av högre syften. På utställningen "Apocalypse" stod Jake och Dinos Chapman för något som jag vill kalla bataljmålningens återkomst. Det gjorde också Chris Cunningham, som i sina videor härmar Michelangelos nakna kroppar men pressar dem mot varandra i en
robotartad extas.
Massans och våldets opersonlighet ingår som klassiska ingredienser i de undergångsskildringar som i vår historia utlösts av krig, hunger, vulkanutbrott, epidemier eller revolutioner.
Men om temat Apokalyps för sju år sedan kändes fräckt och återupptäckt har det nu blivit gängse. I konstverken på årets Venedigbiennal slår mig just våldets obestämbarhet. Oftast är tiden efteråt. Förövarna syns inte till. Städerna är sönderbombade. Husen är tömda och landskapen minerade. Tomhet och död regerar. På väggarna finns små frampenslade passbilder av amerikaner som dödats i Irak. Här vimlar av dödskallar och skelett.
Italienaren Angelo Filomeno broderar dödens ryttare i silke, onyx och kristaller på stora linnedukar. Hans apokalypsbilder går tillbaks på medeltida träsnitt, som levt vidare i barocken och rokokon och nu fått en succéartad renässans i dataspelen.
Filomeno ger undergången ett absurt skönhetssug. Det gör också den ryska gruppen AES+F, som provocerar med en otroligt påkostad video, där unga bleka androgyna hjältar låtsaskrigar mot varandra i en sorts animerad bataljmålning mot en fond av störtande tåg och exploderande fabriker. Bakgrunden byggs upp med samma tecken för en giftig miljö som användes i svenskt antikärnkraftsmåleri på sjuttiotalet.
Men i förgrunden knyter de ryska bilderna an till förra sekelskiftets symbolism och halvt dolda erotiska dödskult. Här staplas västerlandets mest kittlande undergångsklichéer på varandra. För en konsthistoriker är det som att i timmar proppas med champagne och gräddtårta. Ändå blir jag fascinerad. Inte bara av iscensättningen utan också av ryssarnas sätt att presentera den. Det görs med en ytterligt konsekvent och utstuderad dekadens.
Egentligen är det skamligt. På årets Venedigbiennal frossar det förhållandevis fredliga och välmående väst i visuella undergångsmetaforer, samtidigt som resten av världen, särskilt Afrika, flaggar med humor och en rasande vitalitet. Det borde ju vara tvärtom. Om nu konsten avspeglar den politiska verkligheten.
Men det gör den bara delvis. Aldrig har väst haft det så bra. Men konsten avbildar inte. Den rör upp drömmar och mardrömmar och arbetar med besvärjelser. Den fungerarar som ventil och väckarklocka. Och vore jag politiker skulle jag ta dessa apokalyptiska bilder på allvar. De är tecken på att vi har råd med undergångsfrossa. Men de visar också på en underliggande oro och skräck. För vad? För det okända.
Själv är jag mest orolig för att upplysningsarvet skulle sitta löst när så många enkla aktivistiska utvägar ur komplikationerna erbjuds av fundamentalister av alla slag.