Louise Nyström (DN 28/10) och Peter Elmlund ser på stadsutveckling i allmänhet och nyurbanismen i synnerhet på ett helt annat sätt än vad vi gör (DN 24/10). Vi tolkar nyurbanismens bakomliggande ideologi och strategi olika, det handlar inte om felaktigheter som Nyström vill låta påskina.

Nyström undviker centrala delar av vårt ifrågasättande av nyurbanismen såsom biologismen, traditionalismen och tvärsäkerheten i modellen. Vårt inlägg var ett försök att ta diskussionen ett steg vidare, bort från uppgörelsen med modernismen. Men Nyström återgår till detta och argumentationen präglas av tänkande i motsatspar: rätt eller fel, för eller emot, ny-urbanism eller modernism, mångfald eller enfald. Vi försöker undvika sådana förenklingar. I likhet med internationell kritik av nyurbanismen från forskare som Leonie Sandercock, Edward Soja och Susan Fainstein framhåller vi nödvändigheten av känslighet inför maktrelationer och för olika tolkningar utifrån kulturell bakgrund, kön och klass.

Nyström visar hur hon, precis som andra nyurbanister, tycks tro att det finns naturgivna lagar för hur stadsplanering bör ske när hon skriver: "Vägar på landet och gator i stan. Glest på landet och tätt i stan. Natur på landet och stadsliv i stan." För oss är detta ett djupt konservativt tänkande; stad och stadsliv är föränderliga begrepp. Nyurbanisternas "grammatik" för olika stadstyper framstår för oss inte som mångfald, utan som ett alltomfattande koncept.

I likhet med de amerikanska nyurbanisterna beskriver Elmlund rörelsen som präglad av ett starkt socialt engagemang. Kritiker har dock visat hur nyurbanisternas planering varken lett till integration eller minskad bilism. Dessutom kan man hävda att självförsörjande små stadsmiljöer med lokal ekonomi fungerade i en tid då arbets- och utbildningsmarknaden var unnad ett fåtal och då livet levdes lokalt i högre grad. I dagens flerförsörjarsamhälle, med ökade möjligheter att söka sysselsättning, utbildning och fritidsintressen i den större regionen rör sig folk över allt större ytor. Det har inneburit större frihet och jämlikhet, men också ökade transporter och minskad grannskapskänsla. I efterhand är det lätt att romantisera det förmoderna stadslivet, men man måste påminna sig om att detta var en tid med hemmafruar, springpojkar och större klassklyftor.

När vi nu tar avstånd från dogmatisk modernistisk planering, låt oss då inte göra om samma misstag och åter sätta tron till en alltomfattande grammatik som dikterar hur vi ska bygga. Vi måste föra en kontinuerlig diskussion där vi ser till både globala och lokala förhållanden för att förstå hur vi kan utveckla bättre kommunikationssystem och stadsbyggande som svarar mot människors behov och önskemål. Vi sätter hoppet till en ny generation samhällsplanerare och arkitekter. En etniskt, socialt och könsmässigt blandad kår som inte är präglad av uppgörelsen med modernism och miljonprogram, och som förmår tänka flerdimensionellt, bortom de enkla recepten.

Karin Bradley, doktorand i samhällsplanering, Ola Broms Wessel, arkitekt och Moa Tunström, doktorand i kulturgeografi.