Kultur & Nöje

Stadsteatern vs Dramaten – bossarna och visionerna

De har just lagt det första året på sina respektive chefsposter bakom sig. Nu är det upp till bevis för Stadsteaterns Anna Takanen och Dramatens Eirik Stubø. Vad driver hövdingarna på huvudstadens viktigaste teaterinstitutioner och hur ska de göra för att nå fler?

Texten publiceras även i DN Kulturs scenbilaga som utkommer i morgon, torsdag.

Fredagen den 29 januari är jag på väg mot Kulturhuset Stadsteatern. Tar tunnelbanan och går upp mot Sergels torg, och varje gång jag kliver ut på de svarta och vita trianglarna ser jag bilden av Plattan – gamla barndomsklipp som synts i olika Aktuellt-inslag.

En gång i tonåren åkte jag själv till huvudstaden med en stor konstnärlig vision om att fotografera torget med lång slutartid, som gjorde att de rika stockholmarna som stressade kors och tvärs över rutorna blev streck. Duvorna var ett suddigt moln. Medan de som sjöng om Jesus eller var barfota mitt i vintern framträdde tydligare, med ansikten.

Jag tyckte att bilderna sa något mycket starkt och viktigt om Sverige, om samtiden, och storstaden, och klasskillnaderna. Men bara några år senare kändes de som största klyschan någonsin.

Sergels torg är en övertydlig symbol för Samhället och har varit det i decennier. Paradoxalt nog trygg och oföränderlig; trots att folket byts ut dygnet runt och att de grupper som förknippas mest med utsatthet och hot varierar: Kenta och Stoffe och narkomaner och psyksjuka – och ensamkommande. Den här fredagen har nyheterna i flera veckor uppmärksammat pojkar från Afghanistan och Nordafrika som kommit utan sina föräldrar och lever på gatan.

Över Plattan reser sig en enorm glasfasad. Under sex månader korsade Eirik Stubø Sergels torg nästan dagligen på väg till det folkligt profilerade Kulturhuset och sitt jobb som chef på Stadsteatern. Tills han plötsligt slutade för att i stället ta över Dramaten, den stora konkurrenten med sin betydligt mer skulpterade historia.

Skiftet väckte starka reaktioner men många ansåg också att Eirik Stubø, med sin chefserfarenhet från Norges nationalscen, sin internationella ryktbarhet och stora kärlek till klassikerna, passade bättre på Dramaten. Och att Stadsteatern fick en given ny ledare i Anna Takanen som under sina åtta framgångsrika chefsår på Göteborgs stadsteater revolutionerade jämställdheten och satsade stort på nyskriven dramatik.

Senare den här fredagen ska de båda makthavarna – vars scheman tycks vara huggna i sten – mötas i Kungsträdgården för en gemensam fotografering. Men först träffar jag dem i deras olika arbetsrum.

Vid ett första intryck spelar de sina offentliga roller utsökt.

Jag älskar att vi ligger i hjärtat av Stockholm och att kulturen tar så stor plats.

Anna Takanens kontor är både rymligt och fullt av mappar och böcker. Hon lägger omedelbart fram en rapport om skillnaderna i levnadsstandard mellan olika delar av Stockholm: pekar på siffror som visar hur vi dör olika tidigt.

– Den här har du läst, va? Då måste du beställa den. Detta är grunden om man ska syssla med kultur i Stockholm.

Hur formar sådana här rapporter din vision för Stadsteatern?

– Den ger mig insikten om att man inte kan prata om Stockholm som en berättelse. Att hela staden aldrig kan representeras men att vi måste försöka. Snart drar vi bland annat i gång ”Stockholm berättar”: skådespelare, journalister och dramatiker arbetar tillsammans för att hitta stockholmarnas egna livshistorier och ordna berättarkvällar. I New York är storytelling den nya standupen, säger Anna Takanen.

I det vita marmorhuset vid Nybroplan visar Eirik Stubø vägen uppför de många trapporna. Innan jag ens hunnit fråga om det drastiska bytet av arbetsplats pekar han på dörren som leder in till kontoret. En skylt.

– Ser du vad det står? ”Teaterchefen”. Teaterchef-EN – i bestämd form! säger han i en ton som senare kommer få mig att pausa inspelningen och lyssna om. Den rymmer varken maktuppvisning eller ironi, utan låter bara glad: oförställt glad.

I det stora avskalade rummet går golvet och möblerna i ek. Undantaget är en platt tv-skärm där han i realtid kan följa repetitionerna som pågår i huset. Zappa mellan de olika föreställningarna. Stänga av dem.

Många blev väldigt upprörda när du övergav din ensemble på Stadsteatern. Marie Göranzon grät “över omoralen”.

– Det var såklart ett svårt beslut. Men för mig var det här ett helt annat jobb, en annan roll. På Stadsteatern hade jag en chef över mig och mindre möjlighet att påverka. Medan jag här har en större konstnärlig frihet. Och för mig var det viktigast, säger Eirik Stubø.

Foto: Magnus Hallgren

”Vårt uppdrag är att ligga nära samtiden – och att samtidigt göra egna konstnärliga val. Vi är utmanare i folkets tjänst.”

Sergels torg.

Att tacka ja till rollen som teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern kändes som att komma hem, säger Anna Takanen. Under 90-talet var hon en del av Unga Klaras ensemble, ledd av Suzanne Osten, och regisserade även flera hyllade föreställningar.

– Nu när jag kom tillbaka var det exakt samma sak som strålade emot mig. Jag älskar att vi ligger i hjärtat av Stockholm och att kulturen tar så stor plats. Genomströmningen här gör oss till en väldigt samtida och politisk kraft, säger Takanen som ofta efterträtt män – och ibland fotats tillsammans med dem i tidningen.

– Mer än en gång har jag varit med om att de väljer en bild där jag tittar på honom. Han tittar in i kameran. Om man inte aktivt är medveten så agerar man utifrån den norm man känner. Så är det också på teaterscenerna. Man måste hela tiden bilda sig. Jag har fem dramaturger som ständigt diskuterar vilken blick vi läser med, säger hon och hänvisar blixtsnabbt till Kulturdepartementets rapport ”Plats på scen”.

– I den sa teaterchefer att jämställdhet och konstnärlighet inte har med varandra att göra. ”Konsten ska vara fri”. Hur kan man som modern människa inte se att de hänger ihop? Intersektionalitet handlar om att försvara människan i sin mest komplexa form, ur det kommer frihet, säger Anna Takanen.

Hon är känd för sina satsningar på nyskrivna pjäser och samarbetade tidigt med namn som Mattias Andersson och Mirja Unge. I år har hon beställt manus från 25 svenska dramatiker. Att ta in nya röster är avgörande för att göra teatern mer explosiv och jämställd, säger hon.

Tycker du att man kan tala om en ny, tydlig dramatikergeneration?

– Ja, verkligen. Just nu växer en spännande politisk teater fram – igen. Som ofta handlar om identitet och använder poesin. Den nya generationen har tagit fasta på språket som vapen i det politiska. Och de lämnar mamma-pappa-barn-temat och kammarspelen. I stället för att krossa livslögner inom familjen gestaltas den ensamma människan i den akuta politiska situation vi befinner oss i.

– Alla vi som jobbar i det här huset har som uppdrag att fånga upp samtidsfrågorna. Att ständigt avläsa vad vi ska prata om.

Finns det en risk att man lyssnar för mycket på samtiden?

– Nej. Om du vet var du står och vad du söker som skribent eller konstnär kan du aldrig lyssna för mycket.

– Vårt uppdrag är att ligga nära samtiden – och att samtidigt göra egna konstnärliga val. Vi är utmanare i folkets tjänst. ”April i Anhörigsverige” som vi spelar just nu är ett bra exempel på en pjäs som är djupt angelägen inte bara till sitt ämne utan också som scenkonsthändelse.

Hur är din relation till klassiker?

– Samtiden måste inte vara lika med nyskrivet. Man kan närma sig ett klassiskt verk på ett sätt som gör det angelägen och överraskande för vår tid, säger Anna Takanen.

Foto: Magnus Hallgren

Här har jag en större konstnärlig frihet. Och för mig var det viktigast.

Nybroplan.

Solen har gått ned. Utanför Eirik Stubøs kontorsfönster på sjunde våningen ser man ut över hus och trafikleder; små båtar på vattnet, en glimmande mast och tusen andra ljuspunkter som ser ut att hänga ihop när det blir mörkt.

Finns det något du kan sakna med ditt gamla arbetsrum?

– Att där fanns en öppenhet mot människor i rörelse. Att den här byggnaden mer liknar ett museum eller ett monument präglar ens egen och andras uppfattning om vad som pågår på teatern. Jag upplever den sortens förväntningar som något kreativt att studsa emot, säger Eirik Stubø, som är särskilt nöjd med att presentera farsen ”Rampfeber” i regi av Alexander Mørk-Eidem.

– Fars är existentiell humor, och utan nåd. En tråkig fars är ingenting, säger Eirik Stubø och pekar ut hörnet där hans företrädare Marie-Louise Ekman hade ett uppstoppat lamadjur.

Du beskrivs som mer traditionell.

– Tja, kanske på pappret. Men vad är en traditionell människa?

Du är känd för att sätta upp klassiker.

– Teatern är antimodern till sitt väsen; en levande publik som tar del av historier som ofta ligger långt tillbaka i tiden. Även Sofokles sysslade med myter. Mycket av glädjen med teatern är att man anar sig själv nu i ljuset av någonting annat. Något främmande, säger han och talar hänfört om sitt regissörsinhopp på ”Och ge oss skuggorna”, Lars Noréns metapjäs från 1991 om Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”.

– Vi lyckades hitta en ljudinspelning från urpremiären av ”Lång dags färd”, år 1956 på Dramaten. Vi satt där och lyssnade på sorlet. Replikerna som bärs av röster från skådespelare som är döda sedan länge. Att avfärda klassisk dramatik som dammig är lättvindigt. Jag har alltid haft en tro på att man kan göra teater på, säg, åtta tusen olika sätt och att jag känner till kanske tre fyra. Att det finns så mycket okänt är drivkraften. Att hitta ännu ett nytt sätt, en förenkling, säger Eirik Stubø.

Har du en starkare vilja att förnya klassikerna än att syssla med det nyskrivna?

– Skillnaden mellan klassiskt och nyskrivet – rent formmässigt – blir allt mindre för mig. Impulserna jag får av att jobba med urpremiärer tar jag med mig till klassikerna, medan jag ser att det nyskrivna bygger vidare på traditionen. Teater är här och nu: därför spelar det ingen roll om texten är författad för tusen år sedan eller i förra veckan.

Tycker du att man kan tala om en ny, tydlig dramatikergeneration?

– Det finns begåvade människor som skriver, men mitt intryck är att vi saknar en tydlig generation. När jag började som chef för 16 år sedan hade vi en explosion av röster – som Sarah Kane och Mark Ravenhill – som fick inflytande internationellt. Vi befinner oss i mer av en mellanperiod nu.

Vad tror du det beror på?

– Det där går alltid i vågor. En stor del av vårt ansvar just nu är att ta initiativet till och beställa ny dramatik. Fosse blev dramatiker först efter mycket tjat. Man måste aktivt söka upp romanförfattare och poeter som aldrig skrivit för teatern, och se om det händer något. Jag kommer att arbeta så framöver, säger Eirik Stubø.

Du har sagt att för dig har teatern ”aldrig varit ett politiskt projekt” utan mer ”ett existens-filosofiskt projekt”.

– Ja. Visserligen finns inget som inte är politik. Men jag har en estetik där, som handlar om vad jag tycker är meningsfullt: teater som har mycket gemensamt med litteraturen och låter mig vara medskapande.

– Om man till exempel ska skildra Hedda Gabler som, i grund och botten, handlar om en kvinna som tar sitt liv; då kan man välja att gestalta det politiskt, och berätta om det samhälle som pressade kvinnan till handlingen. Eller så ser man att skeendet inte fullt ut är reducerbart till en sociologisk, psykologisk eller politisk förklaring. Utan att det finns ett mysterium. I detta har jag formats mycket av att arbeta med Fosse.

Fosse är katolik. Tror du på Gud?

– Jag tror att människan är obegriplig: att den rationella förklaringen av vilka vi är tar slut vid en viss punkt och att det finns något annat där. Det kvalificerar kanske inte till en religion men det är en tro. Som kommer ur arbetet med konst.

Den politiska teatern är en stor trend i dag. Är det något du kommer röra dig ifrån?

– Jag tror att min teatersyn kan stå i konflikt med en viss form av politisk teater, som ska berätta hur allt ligger till. Men jag är chef för en teater som har i uppdrag att vara bred. Jag tycker som sagt mycket om att se en fars, och har glädje av sådant som formulerar en annan grundsyn på teater än den jag själv har. Men vi läser och samtalar mycket om manus här. Och om jag tycker att man låser sig vid en viss blick så säger jag till.

”Vårt uppdrag är att ligga nära samtiden – och att samtidigt göra egna konstnärliga val. Vi är utmanare i folkets tjänst.”

Sergels torg.

Anna Takanens pappa var ett finskt krigsbarn med lapp om halsen. Hon avslutade sitt chefskap i Göteborg med att sätta upp den rosade föreställningen ”Fosterlandet” av Lucas Svensson, inspirerad av hennes egen familjehistoria. Själv växte hon upp på en bondgård utanför Falkenberg.

– Det har lärt mig att kavla upp armarna och stå kvar när det blåser. Att inte vara rädd för det smärtsamma: allt förändras, och det är poängen med livet, och teatern.

Upplever du att du gjort en klassresa?

– Nej. En kulturresa. Att jag inte kommer från en kulturell bakgrund har gjort mig väldigt fokuserad på att se till att leva min dröm.

Hur ser du på konstnärsmyten och begreppet geni?

– Det är en till stor del en feministisk fråga för mig. Under uppväxten, då man skapade sina referenser, så fanns inte meningen ”hon var ett geni”. Som chef läser jag alltid recensioner och slås av att man fortfarande beskriver manliga skådespelares rolltolkningar med så starka ord och en sådan innerlighet. Kvinnor har oftare en funktion. De är bra och duktiga, säger Anna Takanen.

– Samtidigt är det viktigt att konstnären uppvärderas, men kanske på ett nytt sätt. I myten finns fortfarande en bild av människor som dricker rödvin och tänker, medan de flesta teaterarbetare jag känner jobbar dygnet runt, sitter på tåget och skriver repliker. De är som andens elitidrottare. Och ofta satsar man allt utan att nå riktigt ända fram. Men ger sig ändå på det igen, säger Takanen.

Spelar konflikten en större roll på teatern än på andra arbetsplatser?

– Teater kräver sårbarhet och stora känslomässiga förvandlingar, så det är konstigt att inte fler uppsättningar havererar. Vi har haft personer från näringslivet som varit här för att studera hur vi klarar så stora processer. 50, 60 personer – som håller deadline.

I Stadsteaterns självbild har ett kollektivt arbetssätt varit viktigt. I deras historia finns en fascinerande berättelse om ett hus som inte blev. Under den politiska 68-eran ville Stockholms finansborgarråd ge dem ett påkostat bygge vid Slussen – ritat av en stjärnarkitekt. Men ensemblen protesterade mot att behöva lämna sina källarlokaler för något så vräkigt och självbelåtet och lyckades stoppa projektet. Om Dramaten levde på sina stora stjärnor, så skapades Stadsteatern gemensamt: av en trogen ensemble.

I dag har Stadsteatern en större genomströmning av aktörer än Dramaten. Många är frilans. Kan du se någon nackdel med att skapa konst under så osäkra villkor?

– Det är främst 40-talisterna som har reagerat och tyckt synd om de unga. Medan de yngre aldrig ens har föreställt sig en anställning. Det är inte ovanligt att de tackar nej. De vill vara fria. Och flera är mångsysslare. Att bara ha en yrkesroll hör också till den äldre generationen. Vi håller på med konst, i en modern tid. Se på Silicon Valley, där har man gjort undersökningar om det faktum att specialiteterna går emellan alla företagen – och det har varit ett framgångskoncept, säger Anna Takanen.

Ökad rörlighet är en tendens; åtminstone för de kända namnen.

Anna Takanens mentor Suzanne Osten gästar i höst för första gången Nybroplan med ”Fallen ur tiden”. Och Alexander Mørk-Eidem, de senaste åren mest uppmärksammade regissör på Stadsteatern, är aktuell på Dramaten redan i vår.

– Det här är inte en konflikt. Att allt fler rör på sig är konstnärligt positivt, säger Anna Takanen.

Och nu sätter före detta Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm upp Schillers ”Kärlek och politik” hos er.

– Det uppstår kreativitet när hans sätt att regissera möter vår ensemble. Staffan kommer med sitt sätt att bygga karaktärer som har en stor återhållen frustration i kroppen. Med en tradition som bottnar i språket. Och så får han möta våra skådespelare som står i en något mer publik tradition – och som får möjlighet att bli ännu mer av ekvilibrister.

Under Benny Fredrikssons ledning har Stadsteatern kritiserats för förflackning. Dramatikern och teaterchefen Martina Montelius liknade i en Expressentext huset vid en Finlandsfärja.

– Och det är ett otroligt raljant sätt att se på mångfald i repertoaren. Finlandsfärjan är dessutom en fruktansvärt dålig bild. Vad jag minns såg alla hytter likadana ut: man drog lite på spelmaskinerna och käkade sin räkmacka. Det var inte direkt som att man kunde gå från ”Kärlek och politik” till det nyskrivna alzheimerdramat ”Pappan” av Florian Zeller.

– Jag förvånas över att insatta människor fortfarande talar om teater som om det var en genre, medan man aldrig skulle få för sig att jämföra punk och klassiskt. Min uppgift som chef här är att möjliggöra andras konstnärskap och ge de olika rummen ultimata förutsättningar.

”Min teatersyn kan stå i konflikt med en viss form av politisk teater, som ska berätta hur allt ligger till.”

Nybroplan.

Eirik Stubø är uppvuxen i den lilla norska staden Narvik. Pappan var jazzgitarrist och mamman lärare.

– Jag hade en vanlig uppväxt. Tidstypisk. Med tillgång till kultur. Särskilt musik. Men jag ville göra något eget, och inte vara någons son. Och så upptäckte jag Bergman, Kurosawa, Tarkovskij. Sådant man ser i filmklubbar. Men jag känner ett obehag inför frågor om barndomen, även inför mig själv. Och det handlar om min roll som regissör. Om man går till botten med varför man är som man är kan man förlora det som gör att man håller på. Att man måste förstå något – utan att veta varför – är en motor i många skapande människor arbete.

Hur ser du på att var och varannan konstnär och Dramatenskådis i dag talar ut om sina livsberättelser i olika tv-program?

– Jag vill inte tala för andra men jag tror att en konstnärs ingång måste vara personlig. Och att det inte har något att göra med att formulera en självbiografi.

Vad har du för relation till konstnärsmyten och begrepp som geni?

– Jag brukar inte använda ordet geni, även om det är en realitet att två personer kan kliva upp på en scen – lika pålästa och förberedda – och ändå är det bara en av dem som du inte kan slita blicken ifrån. Om vi kallar det för utstrålning eller begåvning spelar inte någon större roll – för det finns där ändå. Däremot brukar romantisering inte vara till hjälp för konsten.

Spelar konflikten en större roll på teatern än på andra arbetsplatser?

– Ja. För det första som en del av hantverket; varje scen kräver karaktärer med olika viljor. Men också i själva processen. I en uppsättning finns alltid stunder då man faktiskt tror att man ska dö. Ofta är konflikterna produktiva och kreativa, men ibland så tar de över.

Spelade konflikter in i att ”Hamlet”, som skulle rivstarta Shakespearejubileet tidigare i år, ställdes in?

– Uppsättningen var präglad av spänningar och konflikter, men orsaken var att regissören blev sjuk och fick kliva av. Då måste man tänka praktiskt och konstnärligt. Uppsättningen hade ännu inte hunnit hitta sin form; ska någon annan ta det vidare och göra en utvattnad föreställning? Nej, då tar vi ned den. Men vi har sparat kostymerna.

Det var en feministisk läsning av ”Hamlet”. Spelade det in i konflikterna och att den inte hittade sin form?

– Absolut inte.

Dramaten har stått med båda fötterna i en manlig vit tradition. Hur ser du på det?

– En nationalscen ska vara en vital del av sin tid – och då ska den återspegla alla oss som lever i den. Och där tycker jag att det viktigaste området är skådespelarna – vilka som syns i olika roller.

Men representation handlar väl också om vilka manus och berättelser som kommer fram?

– Ja. Sådant får vi jobba med från föreställning till föreställning. I Sverige har man kommit längre i debatten om mångfaldsfrågor än i Norge, vilket jag ser som otroligt positivt. Så länge man inte tolkar representation som att bara en viss grupp kan säga något om ett ämne. Sådana tankar är teaterfientliga, säger Eirik Stubø.

– Samtidigt är Stockholms innerstad skrämmande homogen. Jag har ofta jobbat utomlands och varje gång jag mellanlandat här slår det mig att alla ser likadana ut. Vita. Det är en rent fysisk upplevelse innan man vänjer sig, som att gå omkring i en annan tid. I en regressiv dröm.

Vad vittnar det glappet mellan samtalet och verkligheten om?

– Ett klassamhälle, i grunden. Och att det är dramatiskt mycket dyrare att bo i vissa delar av Stockholm. Men jag har inga enkla svar, jag har bara observerat det här, säger Eirik Stubø.

Kungsträdgården.

Anna Takanen och Eirik Stubø möts på halva vägen för en hastig fotografering. De kramar varandra. Han berömmer uppsättningen av ”En handelsresandes död”. Säger att det var en sabla fin pjäs.

Medan jag förgäves försöker få i gång en liten duell.

– Jag tycker att konkurrens låter så business. När vi sysslar med konst, säger Anna Takanen.

– Vad vi båda vill är att Stockholm ska ha en stark ställning som teaterhuvudstad, säger Eirik Stubø.

– Det finns starka krafter i samhället som inte vill ha kultur. Det är gentemot dem vi måste höja upp konstens roll. Det är inte teatrarna som präglas av de stora motsättningarna, säger Anna Takanen innan en pressperson avbryter och jag går tillbaka över Sergels torg.

Under taket står några pojkar tätt tillsammans, böjda över en skärm. Tiggare fryser medan folk som ska ta helg rör sig kors och tvärs över de svarta och vita plattorna.

Den där övertydliga symbolen för Samhället.

Senare den fredagsnatten samlas en stor grupp män med det verkliga målet att med våld ge sig på personer med ”utländskt utseende”. Vandrar via Drottninggatan och rusar nerför stentrappan ut på Sergels torg och i samma riktning.

Anna Takanen.

Ålder: 47 år.

Född: Kungsbacka, familjen flyttade till Falkenberg när hon var sju.

Bakgrund: Skådespelare på bland annat Unga Klara. Regissör. Konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater 2006–2014.

Aktuell som: Teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern sedan mars 2015.

Eirik Stubø.

Ålder: 50 år.

Född: Narvik, Norge.

Bakgrund: Regissör, debuterade 1994. Därefter teaterchef på norska Rogaland teater och Nationaltheatret. Teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern 2013–2014.

Aktuell som: Teaterchef på Dramaten sedan 2015.

7 frågor till Eirik Stubø

Innan Stadsteatern 1983 flyttade till sina nuvarande lokaler vid Sergels torg huserade den i en helt annan del av staden. Var då?

Eiriks svar: Där Dansens hus ligger nu, Norra Bantorget.

Rätt svar: I Folkets hus vid Norra Bantorget.

Med vilken föreställning invigdes Stadsteatern 1960?

Eiriks svar: Vet inte.

Rätt svar: ”Fårakällan” av Lope de Vega.

Anna Takanen är Stockholms stadsteaters andra kvinnliga chef sedan starten 1960. Även den första kvinnliga teaterchefen hade finsk-svensk bakgrund. Vad hette hon?

Eiriks svar: Vivica Bandler.

Rätt svar: Vivica Bandler.

En av många legendariska föreställningar på Stadsteatern genom åren är Brechts ”Den goda människan i Sezuan” från 1967 som rimmade väl både med tidserans radikala strömningar och Stadsteaterns gamla rykte som vänsterfäste. Vem spelade dubbelrollen som Shen Te/Shui Ta?

Eiriks svar: Lena Granhagen.

Rätt svar: Lena Granhagen.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har under 2000-talet tagit Stockholmspubliken med storm med föreställningar som ”Tre systrar”, ”Djungelboken”, ”En midsommarnattsdröm” och ”En folkfiende”. Men vilken var den första föreställning som han gjorde på Stadsteatern?

Eiriks svar: ”Idioten”.

Rätt svar: ”Idioten”, 2003.

Från 1975 till till 2010 hörde Unga Klara till Stockholms stadsteater. Den förra konstnärliga ledaren Suzanne Osten har där gjort flera historiska föreställningar, bland annat ”Hitlers barndom”, ”I lusthuset” och ”Det allra viktigaste”. 1999 gjorde hon den monumentala ”Besvärliga människor”. Vad hette dramatikern som skrev pjäsen utifrån skådespelarnas improvisationer?

Eiriks svar: Jag tror att det var Nils Gredeby.

Rätt svar: Nils Gredeby

2007 lämnade Mikael Persbrandt Dramaten med buller och bång, två år senare dök han upp på Stadsteatern i en iscensättning av Thommy Berggren. Vilken pjäs och vilken roll?

Eiriks svar: Estragon i ”I väntan på Godot”.

Rätt svar: Vladimir i ”I väntan på Godot”.

7 frågor till Anna Takanen

Kungliga Dramatiska Teatern grundades av Gustaf III i syfte att skapa en scen för svenskspråkig taldramatik. Vilket år skedde detta?

Annas svar: 1700-talet! Men när? Nu vill jag smyga till mobilen. Men det är senare halvan. Är jag på rätt spår? Okej, 1760-någonting.

Rätt svar: 1788.

Dramatens restaurang Frippes är döpt efter en legendarisk skådespelare som var hejdlöst populär i slutet av 1800-talet. Frippe var hans smeknamn, men vad hette han egentligen?

Annas svar: Det vet jag inte.

Rätt svar: Gustaf Fredrikson.

Dramatens första kvinnliga regissör debuterade 1948 med Jean Genets ”Jungfruleken”. Vad hette hon?

Annas svar: Mimi Pollak! Verkligt betydelsefull som konstnär – och för feminismen. Tänk så många år som gått utan att det spelades kvinnor där.

Rätt svar: Mimi Pollak.

1984 återvände Ingmar Bergman till Dramaten som regissör efter att ha tillbringat flera år i Tyskland efter anklagelser om skattebrott. Vilken Shakespeareföreställning var det som han satte upp?

Annas svar: ”Muntra fruarna”? ”En vintersaga”? Eirik kommer ju ha försprång för att han har varit chef här också.

Rätt svar: ”Kung Lear”.

En av Dramatens primadonnor har delvis gått i samma hjulspår som du. Hon har spelat ”Den goda människan i Sezuan” 1998, pjäsen du regisserade på Göteborgs stadsteater 2006, och Linda i ”En handelsresandes död” 2010 en roll du just spelade på Göteborgs och Stockholms stadsteatrar. Vad heter skådespelaren?

Annas svar: Lena Endre.

Rätt svar: Lena Endre.

2010 gick stormvågorna höga kring uppsättningen ”Darwins kapten” där Börje Ahlstedt spelade huvudrollen. Flera skådespelare hoppade av, liksom regissören och spelperioden blev kort. Vem var det som hade skrivit pjäsen?

Annas svar: Nej, det ringer ingen klocka.

Rätt svar: Henning Mankell.

Dramaten har haft tre kvinnliga teaterchefer. Vad heter de?

Annas svar: Ingrid Dahlberg. Marie-Louise Ekman … Har de haft en tredje?

Rätt svar: Pauline Brunius, Ingrid Dahlberg och Marie-Louise Ekman.

Läs mer. Scenvår 2016

Torsdagen den 18 februari presenterar DN Kultur scenvåren 2016 i form av en bilaga om det bästa som händer på landets scener. Från och med torsdag kan du läsa hela bilagan i pdf-format samt utvalda nätartiklar på dn.se/kultur.