Staffan Scheja är gift med Lizzie Oved, den israeliska kulturattachén i Sverige, och bedrövad över händelseutvecklingen kring installationen på Historiska museet.
- Givetvis bör konst inte angripas handgripligen. Men det var omdömeslöst av de ansvariga att visa den här smörjan. Om inte konsten håller sig inom anständighetens gränser, så behöver kanske åskådarna inte heller göra det, säger Staffan Scheja.
- Det finns också musik som är politiskt laddad, men det är mer sällsynt, för där handlar det trots allt om andra mänskliga djup, en icke politisk konstart, som förmedlar en konstant process utan absoluta sanningar, säger Staffan Scheja, som fram till i dag musicerat i nära 50 år.
Det var 1962 som Staffan Scheja blev segrare i en tv-direktsänd tävling för unga pianister i den då enda befintliga tv-kanalen. Med sina 12 år var han den yngsta deltagaren. I juryn satt tonsättarna Ingvar Lidholm och Sten Broman och pianisten Greta Eriksson. Folk talade om den lille Staffan Scheja och så småningom började dessutom flickorna tala om den vackre ynglingen. Och ju mer den stupida publiciteten i veckopressen stegrades kring den unge pianisten, desto hårdare gick en del kritiker åt honom.
Kulmen nåddes 1973 (Scheja var 23 år). Sedan började det talas i musikvärlden att han utvecklats betydligt. Samtidigt förtätades recensenternas lovord. Staffan Scheja gick en ny vår till mötes.
- Underbarn är ett laddat ord. Kalla det brådmoget. Vändpunkten för mig personligen blev då jag kom till Juilliard School i New York. Där fanns plötsligt väldigt många begåvade pianister. Egentligen tror jag inte att jag förändrats så mycket. Idealen om klarhet i strukturen fanns kvar från början. Och någon sentimental pianist har jag nog ald-rig varit.
Kammarmusiken har blivit en av Staffan Schejas ledstjärnor, även om han just återvänt från Oslo där han spelat Beethovens fjärde pianokonsert. Som kammarmusiker hörs han till exempel regelbundet på Forum i Vasastan. Och sedan 1985 driver han Gotlands kammarmusikfestival, där alltid en rad kända artister medverkat. Så blir det också i sommar.
I dag är Staffan Scheja dessutom professor vid Musikhögskolan i Stockholm.
- Även i min undervisning försöker jag få eleverna att arbeta med kammarmusik och med sångare. Man ska använda flygeln som en orkester. Pianoklangen kan vara mycket tråkig om man inte har en illusion om det mångfacetterade.
Staffan Scheja reflekterar mycket över hur den klassiska musiken förändrats. Då han var liten gavs fortfarande många småskaliga konserter. Det var via dem man fick sin repertoarkännedom. I dag förmedlas detta av cd-skivan.
- Tyvärr har det blivit en likriktning i musicerandet genom alla inspelningar. Den tekniska briljansen har blivit allt högre och tvingar in artisterna i en konstnärlig mittfåra. Förr hyllade man det personliga utspelet. Divorna fick ta plats.
- I dag har man inte samma acceptans för det och det är sorgligt att se när en musiker inte uppskattas för en personlig tolkning. Alla har olika förutsättningar. Och i undervisningen är det viktigt att låta studentens unika kvaliteter blomma.
Staffan Scheja är en av dem som fått yttra sig i samband med den internationella kulturutredningen.
- Kultur och konst är viktigt nationer emellan. Men ibland är det inte rätt människor som har hand om det. När jag spelade i Krakow för en tid sedan satt bara ett 20-tal personer i publiken och de flesta var representanter från Rikskonserter. Sådana här utbyten måste vara mer meningsfulla än så. Min kväll i Krakow krockade med många andra evenemang.
Men det evinnerliga resandet är det slut med. Staffan Scheja har fem barn, av vilka två är små.