Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Ständigt krisläge på Expressens ledarsida

"Överhuvudtaget har Expressens ledarredaktion en tendens att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och förorter. Den har till och med uppfunnit ett eget ord för att beskriva saken: ”förortsvåldet” och kopplar det ofta till invandring och integration."
"Överhuvudtaget har Expressens ledarredaktion en tendens att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och förorter. Den har till och med uppfunnit ett eget ord för att beskriva saken: ”förortsvåldet” och kopplar det ofta till invandring och integration." Foto: Jonas Lindkvist

Kulturdebatt. Vad är det som händer med det svenska opinionsklimatet? Håller liberala ledarsidor på att förlora kursriktningen? I tre artiklar undersöker författaren Mattias Hagberg ett värderingsskifte. I dag: Expressens ledarredaktion.

Under sommaren och hösten 2010 tittade Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent på Expressen, på dokumentärer om Andra världskriget. Hon drömde om tydliga och enkla konflikter, om ett tillstånd där allt var svart eller vitt, ont eller gott.

Nästan sex år senare, våren 2016, skulle hon komma att tänka på den där perioden i sitt liv. I en lång artikel om den så kallade åsiktskorridoren, publicerad i tidskriften Kvartal, beskrev hon målande hur hon flydde till en tid där ondskan alltid gick under i en bunker i Berlin.

Det fanns en anledning till dokumentärkonsumtionen. 2010 var Sverigedemokraterna på väg in i riksdagen och det gällde att till varje pris motverka alla populistiska och främlingsfientliga tendenser: ”Det enda hot jag såg, och var intresserad av, var SD:s tillväxt och rasismens normalisering”.

I sin text beskrev Ann-Charlotte Marteus hur hon nu ändrat sin inställning i flera laddade frågor – framför allt inställningen till migration och till debatten om flyktingkrisen. Hon berättade att hon gått från en naiv och moralisk syn på dessa frågor till en realistisk och pragmatisk. Enligt henne själv hade förnuftet slutligen segrat över känslan: ”Utopisterna hade ultrahög svansföring men tycktes inte ha tänkt igenom sina ståndpunkter. Det var barnsliga feberdrömmar, inget annat.”

Läs mer: Så dör det liberala arvet i Göteborg

Det som Marteus beskrev var kort och gott en vändning. Men, påpekade hon, något ideologiskt skifte var det inte tal om. Kompassnålen var fortfarande stadigt riktad mot liberalismen. Om det fanns någon skillnad stavades den pragmatisk realism.

Foto: Jag tror att det kan vara värdefullt att stanna upp vid det där förhållningssättet en liten stund, vid den pragmatiska realismen. För Ann-Charlotte Marteus är inte ensam om sin resa, hela Expressens ledarsida har under de senaste åren genomgått en liknande förändring.

Jag har läst allt som Expressens ledarredaktion publicerat i år, från den 1 januari till den 30 september. Jag har delat upp artiklarna i ämnen, vinklar och tonfall. Sedan har jag gjort samma sak med ledarsidorna från 2010, det år då Ann-Charlotte Marteus tittade på dokumentärerna om Andra världskriget.

Bilden som framträder är tydlig. Den så kallade pragmatiska realismen framstår mer som ett ideologiskt skifte än som en tillnyktring inför samtidens stora utmaningar. Är det dags att tala om en nyorientering? Har Expressens ledarredaktion, under Anna Dahlbergs ledning, gjort ett publicistiskt ställningstagande, precis som Göteborgs-Postens ledarsida under Alice Teodorescu?

De begränsade ämnesvalen tyder åtminstone på det. För sex år sedan präglades Expressens ledarsida av en mängd olika frågor. Jag läser om allt från sömnbrist till narkotikapolitik. Endast ett fåtal teman sticker ut och tar lite mer plats än andra: miljön, jämställdheten och ekonomin. Expressens ledarskribenter skriver gärna om behovet av vindkraft, om könskvotering och om arbetslinjen. Tonfallet är ofta positivt, framtidsorienterat, hoppfullt.

2016 är tonen en helt annan, trots att många av skribenterna är desamma. Nästan ingen skriver längre om miljö eller jämställdhet. I stället domineras ledarsidan av ett och samma ord: kris. Det är poliskris, flyktingkris, integrationskris, skolkris och bostadskris.

I huvudsak tre ämnen står på dagordningen: lag och ordning som tillägnas 39 artiklar, migration som får 32 artiklar medan 50 texter vigs åt frågor som har med värderingar, identitet och kultur att göra. Nästan alla har en negativ, för att inte säga alarmistisk ton: Sverige är på väg åt fel håll.

För att tydliggöra tendensen delar jag upp artiklarna i två grupper, en med traditionellt socialliberala ämnen och en med sådana som skulle kunna räknas till ett mer konservativt intresseområde. I den första placerar jag texter som berör näringspolitik, skatter, skola, välfärd och jämlikhet. I den andra lägger jag texter som handlar om lag och ordning, om problem med flyktingar och integration och om behovet av tydliga värderingar. 127 texter hamnar i den första gruppen, 147 i den andra.

Jag gör samma sak med texterna från 2010. Nästan 200 texter berör typiskt socialliberala frågor. Bara ett tjugotal sådant som brukar förknippas med en konservativ världsbild. Förändringen är slående. Till exempel finns det bara sju texter som handlar om brott och straff, nästan ingen med ett alarmistiskt tonläge. Ändå låg brottsligheten, enligt BRÅ:s nationella trygghetsundersökningar, på ungefär samma nivåer då som den gör nu.

Vad betyder det att vara liberal? Vad är liberalism? Frågeställningen har hemsökt det offentliga samtalet i många år, särskilt sedan nya debattområden tagit sig upp på agendan, som migration, populism och rasism.

När den holländsk-brittiske skribenten Ian Buruma skulle ringa in liberalismen i en essä för några år sedan gjorde han det elegant med bara tre ord: frihet, måttfullhet och tolerans.

Liberalismen, särskilt dess socialliberala variant, har alltid varit lite tråkig och vänt sig bort från det kraftfulla och storslagna, det repressiva och kontrollerande. I stället har den stått i opposition till storvulna idéer om nationen och territoriet och försökt se den enskilda människan bortom kategorierna.

Och konservatism? Vad betyder det?

Kanske är den enklaste definitionen denna: Konservatism är liberalismens antites. Det konservativa tänkandet bygger på ordning och kontroll, på tydliga gränser och fasta kategorier. Det kollektiva går före det individuella. Kvinnor är kvinnor. Män är män. Nationer nationer.

I valet mellan liberalism och konservatism har Expressen alltid stått stadigt. Tidningen har, ända sedan starten, marknadsfört sig som en frihetstörstande röst i opposition mot all traditionell makt. När tidningen grundades under Andra världskriget var den uttalat antinazistisk och under decennierna som följde blev den ett organ för ”den vanlige mannen på gatan”. Om Expressen stod för något var det en sorts folklig liberalism parad med en tydlig publicistisk idé – Expressen skulle utmana och slå underifrån, ha sting, vara uppkäftig och stå på den enskilda människans sida i opposition mot stat och byråkrati.

Konservativ var det absolut sista tidningen ville bli kallad.

Foto: DN och TTFörre chefredaktören Bo Strömstedt på Expressens redaktion. Foto: DN och TT

Ett nämnvärt exempel är den före detta chefredaktören Bo Strömstedts djupa engagemang för sjuåriga Nadina Imamovic från Bosnien. När hon skulle utvisas, trots sin svåra synskada, förde han en enveten kamp för hennes sak.

– Sänder vi henne till Bosnien, sänder vi henne bokstavligen in i ett mörker som riskerar att bli livslångt, slog Bo Strömstedt fast när han sommarpratade 2002.

Det var den attityd som präglade Expressen. Den är fortfarande tydlig på de allra flesta platser i tidningen. Chefredaktören, Thomas Mattsson, kämpar enträget för Dawit Isaaks sak, krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström har gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet, på kultursidorna trängs skribenter som är djupt kritiska mot normaliseringen av en högerpopulistisk diskurs. Reportern David Baas är dessutom tveklöst en av landets viktigaste granskare av Sverigedemokraterna och i dagarna sjösattes storsatsningen Asylrapporten, en omfattande och folkbildande reportageserie om asyl, av reportrar som Malin Roos.

Men ledarsidan? Slår den fortfarande underifrån? Eller har den, med Anna Dahlberg vid rodret, blivit en röst som hellre försvarar gränser och byråkratiska beslut än individer?

Att allt fler ledartexter kretsar kring regelrätta ordningsfrågor är åtminstone uppenbart och går att förklara med världsläget. Det ser onekligen mörkare ut i dag än för bara några år sedan. Framför allt har flyktingkrisen och de massiva flyktingströmmarna till Sverige under förra året förändrat läget. Expressens ledarredaktion var inte de enda som bytte fot inför myndigheternas problem att hantera alla asylsökande. Många politiker och opinionsbildare gjorde detsamma.

Men krisinsikt är inte detsamma som konservatism.

Och Expressens ledare från förr går nu på tvärs med åsikterna från i dag. För sex år sedan var migration något odelat positivt: ”Öppna gränser” är en rubrik den 28 juli över en text om migrationens vinster: ”Svenskarna har aldrig varit så vänligt inställda till invandrare som nu. Det är bra att få sörjer den isolerade avkrok som en gång i tiden var vårt land. [...] Sverige måste jobba stenhårt inom EU för en civiliserad flyktingpolitik.”

Och apropå Kanadas migrationspolitik skriver tidningen i februari 2010: ”… där finns en attityd som Sverige saknar: Man ser sig inte som ett färdigt, perfekt land som immigranterna måste knäfalla för. Man betraktar integration som en ständig tvåvägsprocess: Invandrare ska anpassa sig till Kanada – och Kanada anpassas till invandrarna.”

Foto: INGVAR ANDERSSONNär sjuåriga Nadina Imamovic från Bosnien skulle utvisas, trots sin svåra synskada, förde Bo Strömstedt en enveten kamp för hennes sak. Foto: Ingvar Andersson

I dag låter det annorlunda. Det talas om integrationskris och om skenande kostnader. Nästan uteslutande beskrivs situationen i dagens Sverige som hotfull. Som mest alarmistisk blir Anna Dahlberg i en stor ledarkrönika söndagen den 10 januari. Under rubriken ”Skratta inte bort hot mot landets säkerhet” bakar hon samman allt från försvarspolitiska problem till bränder på flyktingboenden och våld i förorten till ett enda stort säkerhetspolitiskt komplex. Sverige är hotat, både inifrån och utifrån. För att understryka denna känsla är texten illustrerad med en bild på tungt beväpnad militär i Stockholms tunnelbana.

Överhuvudtaget har Expressens ledarredaktion en tendens att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och förorter. Den har till och med uppfunnit ett eget ord för att beskriva saken: ”förortsvåldet” och kopplar det ofta till invandring och integration. Den 15 maj handlar krönikan om landets ”laglösa enklaver” och Dahlberg skriver: ”Det vi ser är resultatet av en migrations- och integrationspolitik utan konsekvenstänkande. Det har inte funnits någon plan för hur lågutbildade från Afrika och Asien ska komma i arbete”.

Därför behöver Sverige en ”andningspaus” från flyktingar, menar Expressens ledarredaktion som efter att gränskontrollerna upprättades förra hösten gång på gång återkommer till behovet av att vara uthållig i den nya restriktiva migrationspolitiken. Håller man inte med ledarredaktionen tycks det bero på okunnighet. Eller som det heter den 3 januari i ett bildspråk som hämtat från högerpopulismen: ”Det har rentav blivit en dygd att nöja sig med att spana ut från sitt fönster på Södermalm och förklara att läget är lugnt.”

Liberalism då, vad är det nu för tiden? För sex år sedan svarade Expressens ledarredaktion själv ledigt på frågan: ”För liberaler har det blivit allt svårare att känna igen sig i Folkpartiet. [...] Under Björklunds ledning har intresset för jämställdhet, rasism, diskriminering, miljö, rättssäkerhet och andra mjuka liberala frågor svalnat betänkligt. Istället har försvarsfrågan och integrationspolitiken lyfts fram tillsammans med skolfrågorna. Folkpartiet vinner säkert en del nya väljare på den politiken. Men partiet riskerar också att förlora många av sina kärnväljare.”

Det är en formulering som i dag slår tillbaka som en bumerang. Expressen, söndagen den 18 september i år: ”På område efter område ser vi hur liberalism i debatten har blivit liktydigt med gränslöshet, kravlöshet och en försvagad stat. Men låt-gå-samhället är inte liberalismens högsta stadium, utan en avart.”

Och den 3 april: ”Det finns ingen frihet utan säkerhet. Och liberalismen är inte möjlig utan nationalstaten. Det är denna övertygelse som ligger bakom många av de viktigaste ställningstagandena på denna ledarsida. Det är därför vi kräver en hållbar migrationspolitik, en upprustad polis, ett försvar värt namnet, fler övervakningskameror, en mer effektiv terrorbekämpning och så vidare.”

Mycket som tidigare var viktiga ”mjuka frågor” bakas nu ihop till en farlig och separatistisk identitetspolitik: ”Liksom rasismen som delar upp människor i olika grupper stärker den välvilliga identitetspolitiken skillnader människor emellan.”

Jag vet inte om jag ska kalla denna hållning konservativ eller populistisk. Men särskilt liberal eller uppkäftig är den inte.

I synnerhet inte som redaktionen sällan går i polemik med andra liberala röster, kolleger inom den frihetliga sfären, som Per Svensson, Johan Norberg, Alex Voronov, Isobel Hadley-Kamptz, Per T Ohlsson och Sofia Mirjamsdotter. Sådana som konsekvent driver en traditionell liberal linje med fokus på mänskliga rättigheter i stället för på gränser, och som problematiserar det högerpopulistiska språkbruket istället för att låta sig inspireras av det.

Ann-Charlotte Marteus uttryckte detta ointresse för sina liberala kollegor tydligt i sin artikel i tidskriften Kvartal. Det kan vara värt att upprepa hennes ord: ”Utopisterna hade ultrahög svansföring men tycktes inte ha tänkt igenom sina ståndpunkter. Det var barnsliga feberdrömmar, inget annat.”

Så fälls klassiska liberala värden till förmån för en konservativ världsbild, utan att någon av de skribenter som håller i yxan vill tala om saken.

Fotnot: Läs första delen i serien, om GP, på dn.se/kultur. Del 3 publiceras senare i veckan.

Fakta.  Mattias Hagberg
Mattias Hagberg.

Mattias Hagberg är journalist och författare och bor i Göteborg.

Han medverkar regelbundet på GP:s kultursidor och i flera andra kulturtidskrifter.

Som debattör skriver han ofta om frågor som miljö och utanförskap ur ett vänsterliberalt perspektiv.

Hagberg debuterade som författare 2006 med boken ”Släpp fångarna loss – ett reportage om brott, straff och trygghet” och har även skrivit romaner.I vår är Mattias Hagberg aktuell med en ny roman, ”Syndavittnet”.

Fakta.  Så här gick det till

Mattias Hagberg har granskat samtliga texter som har skrivits på ledarsidorna i ett antal svenska tidningar.

Tidsperioden för undersökningen är årets första nio månader, som jämförts med motsvarande period för samma tidningar 2010.