"Blattesvenska", sa Ebba Witt-­Brattström och topplocket flög. Hon vill ha en bättre svenskundervisning i skolorna, och med ett antal tillspetsade uttalanden startade hon i Dagens Nyheter en debatt som engagerar hett och djupt - våra mejlboxar bågnar. En bra diskussion som förhoppningsvis får till effekt att språkundervisningen uppmärksammas.

År 2004 kom det en utredning: "Kartläggning av svenska som ­andra-språk". Den var dynamit. And­raspråk kallas i dag det språk man lär sig efter modersmålet och som majoritetsbefolkningen talar.

Svenska som andraspråk har en kort och svajig historia - blev ett eget ämne i det svenska skolsystemet 1995, kärnämne på universitet och högskolor 1997. Utredningen visade att riktlinjerna var vaga och det fanns stora nivåskillnader i undervisningen från skola till skola, kommun till kommun. Svenska som andraspråk fungerade inte i praktiken.

Först blev det kalabalik. Tvåspråksforskarna rasade mot de fyra utredarna, bland andra Helena Frisell på Lärarhögskolan i Stockholm och Mikael Olofsson, Nationellt cent­rum för sfi (svenska för invandrare) och sedan tystades utredningen skandalöst nog ner.

Den kom nämligen fram till att man på sikt borde lägga ner svenska som andraspråk, och i stället stärka svenskundervisningen. Jag citerar ur utredningen:

"De två svenskämnena bör utvecklas till ett nytt gemensamt svenskämne, såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. Detta gemensamma svenskämne innebär att svenskämnet vidgas och får ett bredare perspektiv och att andraspråksundervisningen utvecklas som en del av svenskämnet. Den stora utmaningen ligger då i att utveckla innehåll, arbetssätt, organisation och, inte minst, bedömning.

Detta skulle innebära att svenska som andraspråk på sikt försvinner som parallellt och likvärdigt ämne. Nyanlända elever bör dock även fortsättningsvis läsa svenska som andraspråk i särskilda introduktionsgrupper &"

"På sikt", men dock lägga ner. Två år senare har ingenting hänt.

Utredarnas poäng var att systemet med svenska som andraspråk bromsar integrationen och i förlängningen ökar segregationen.

I praktiken innebär det att eleverna med svenska som andraspråk är på annat håll tillsammans med andra invandrarelever och kommer allt längre bort från det som pågår i klassen.

Det finns starka politiska intressen kring tvåspråkighetsforskningen, och revirstrider.

Men frågetecknen kvarstår. Varför lägger regeringen pengar på en stor utredning och struntar i resultatet? Här tar inte regeringen, Skolverket, lärarhögskolorna det ansvar de självklart borde ta.

Språkkunskaper är bra, alltid. Men nödvändigheten av modersmålsundervisningen i skolorna är en sak, som inte bör påverka satsningen på svenskämnet.

Det språk man lär upp till tioårsåldern har med hela ens personliga utveckling att göra. Stympas den tidiga språkinlärningen påverkas individen.

Redan undersökningarna av fins­ka krigsbarn visade att de barn som fick undervisning i både finska och svenska klarade sig bättre än de som bara fick svenskundervisning. Sedan dess har det varit svårt att finna hållbara argument för den gamla assimileringstanken att lära det nya och glömma det gamla (Harry Scheins linje).

Det som verkar fungera allra bäst, och som nu provas bland annat i Malmö och Göteborg, är en ny sorts blandform där modersmålslärarna arbetar tillsammans med svensklärarna på lektionerna, med häpnadsväckande goda resultat. Lärarna får ett tuffare uppdrag, men det kan vara här en lösning ligger.

Sannolikt ett fruktbart projekt att satsa pengar på. Men i stället för att rusta upp svenskämnet har regeringen plöjt ner två miljarder kronor i den så kallade storstadssatsningen mellan 2002 och 2004. Jag läser i en flummig skrift "Skola, språk och storstad. En antologi om språkutveckling och skolans villkor i det mångkulturella urbana rummet" (utgivningsdag den 29 maj) (red. tvåspråkighetsforskaren Monica Axelsson och sociologen Nihad Bunar) om en rad upptåg man företog sig för storstadsmiljarderna.

Miljarder som med säkerhet hade gjort större nytta i svenskundervisningen.

Ingenting blir bättre för att svenskundervisningen blir sämre. Motsättningen mellan omsorgen om det svenska språket och viljan till integration av invandrare är konstruerad. Det förstår inte regeringen. När den förra året fattade beslutet att Sverige skulle avvika från sina grannländer genom att inte göra landets språk till offi­ciellt språk var det också i linje med nivelleringen.

Sverige har fem lagstadgade minoritetsspråk, men inget lagfäst officiellt språk.

"Svenskarnas tendens till självutplåning inför sitt eget språk och dess användning förnekar sig inte", sa Bo Ralph i sitt direktörstal på Svenska Akademiens högtidsdag (20/12) förra året.

Han jämförde språket med barnbarnet som sover på hans axel: "Det ska uppmärksammas och vårdas därefter."

Detta handlar inte om att det sipprar in utländska ord i svenskan, eller att vi tar över nya uttryck och rytmer. Utan helt enkelt om det nödvändiga i att förstå värdet av ett språk.

Litteraturen är den språkliga berättelsen om samhället. Härom­dagen talade en man med brytning i "Ring P 1" om hur han hade närmat sig den svenska historien genom att läsa Per Anders Fogelströms böcker om Henning och Sveriges väg in i det moderna. Han fick plötsligt syn på något som han kände släktskap med och kunde lättare förstå det svenska samhälle han hade omkring sig. Han prisade litteraturen som en port in i det nya. Han har rätt. Moa Martinson eller Susanna Alakoski kan ge flickor från Iran en spännande brygga mellan det gamla och nya landet. Litteraturen ger bilder av hur samhället har varit och hur det kan bli. Den är en kunskapskälla som ger förståelsen djup. Och litteraturen erövras genom språket.

Därför: Stärk svenskämnet. I stället för att rusta ner litteraturundervisningen, som just nu sker på många håll, rusta upp den. Se till att alla elever får läsa mycket litteratur i skolan. Alla kommer att vinna på det.