Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Stellan Skarsgård: För att bli bra måste du vara ömtålig

Foto: Eva Tedesjö

Just nu höjs Stellan Skarsgård till skyarna för sin roll som själsligt plågad kriminalkommissarie i den brittiska tv-serien ”River”. Carin Ståhlberg har träffat en svensk stjärna som håller med den internationella kritikerkåren – han blir bättre med åren.

Står du här och harklar dig?”

Stellan Skarsgårds långa lekamen vecklar ut sig i dörrhålet till hans kontor på Söder i Stockholm. Det är en minusgraderkall måndagsmorgon några dagar före jul, ett flortunt snötäcke ligger över hustaken och solljuset är vasst. Han bor här i kvarteret, berättar han, lite längre bort, liksom flera av hans barn och exfrun My.

– Här ser folk mig hela tiden kånkande på matkassar. Alla är vana vid mig, det är inget konstigt med det. De här kvarteren är som en familj.

– Kommer jag norr om Slussen så stirras det lite mer. Men det är jättebra i Sverige. I USA hoppar de på dig om du är känd: ”Ohh, my God it’s YOU!!!”. Här hemma känner man bara blickarna. Är jag på gott humör så tål jag det men är jag sårbar så undviker jag det, då åker jag inte tunnelbana, säger Stellan som svar på min fråga om han besväras av att bli igenkänd.

Vi har slagit oss ner i ett par låga, breda grå fåtöljer inne i värmen på hans kontor. Det är ett sparsamt möblerat öppet rum som inger en känsla av något tillfälligt: ett skrivbord, en bokhylla och däri ett litet foto på skådespelaren Philip Seymour Hoffman (tagen av Martin Schoeller). Hoffman blundar på bilden, det vilar ett lugn och en sårbarhet över hans rödfräkniga ansikte.

– Nej, vi kände inte varandra. Vi skulle ha spelat med i samma film ”A most wanted man”, men det funkade inte tidsmässigt. Han var en fantastisk skådespelare.

Foto: Eva Tedesjö

Liksom Hoffman är Stellan Skarsgård de små uttryckens mästare. I BBC-serien ”River” ger han prov på det. Serien har tokhyllats av recensenter, inte minst i brittisk press där en rubrik löd ”Därför älskar jag Stellan Skarsgård”.

Huvudpersonen John River är en framgångsrik men mentalt instabil kriminalkommissarie. Han inte bara hör röster utan ser också döda personer som talar till honom – och som han svarar närhelst de dyker upp i vardagen. Som till exempel hans kollega Stevie (Nicola Walker) vars nedskjutning och död han bevittnat. Med henne har han senare ett vibrerade sensuellt kärleksmöte på en restaurang, men det är bara han som är där. Hon är en fantasi.

– Det är en av de finaste kärleksscenerna som jag har gjort i mitt liv. Det är så otroligt mycket kärlek i den.

”River” är skriven av den brittiska manusförfattaren Abi Morgan som även gjort tv-serien ”The Hour” och filmerna ”Järnladyn” och bioaktuella ”Suffragette”.

– Jag sa ja när jag hade läst ett första utkast på 60 sidor, ostrukturerat berättarmässigt men som hade det där fantastiska sättet som Abi Morgan skriver på. Ingenting av det som sker mellan människorna finns egentligen i dialogen. Där finns inget tugg som ligger och skvalpar och det skapar öppna fält för den skådespelare jag vill vara, förklarar Stellan Skarsgård och fortsätter:

– River pratar med sig själv, han behöver inte vara någon annan. När det gäller manliga roller är det annars oftast locket på. De säger inte hur illa de mår. I ”River” fanns en möjlighet för mig att göra alla de där godsakerna som är reserverade för aktriser.

”Godsakerna” är att känslomässigt visa vad som pågår under ytan, i det här fallet hos John River och hur han försöker hålla ihop sig själv. Kameran hänger på Stellan Skarsgårds ansikte serien igenom. Alla skeenden speglas däri. Fotografen använde en frigolitbox med inbyggda lampor för att skapa ett särskilt ljus som skulle ligga över Stellan Skarsgårds ögon.

Du pratar ofta om att skådespelare ska reagera i stället för att agera framför kameran?

– Jag kommer ju från Bosse Widerbergsskolan (Stellan härmar Widerbergs skånska). Så det handlar hela tiden om ett slags sanningskrav. Bosse sa ”Jag vill inte se era jävla verktyg!”. Ser man ett verktyg blir man deprimerad. Det är därför amatörer kan vara mycket bättre än professionella skådespelare.

Verktygen, själva hantverket, som man kan lära sig på scenskolan eller av erfarenhet, kan vara bra att ha med sig som skådespelare. Men det gör inte rollfiguren man ska spela levande.

– Ibland kan man beundra skickligheten hos en skådespelare. Man tänker: Det här är fantastiskt, hur gör han? Man glömmer att man ska se en människa, inte en skådespelare.

Om du skulle försöka beskriva rollkaraktären John River, vem är han då?

– Jag vet inte. Alla och envar.

Svaret kommer snabbt, han har fått frågan förr.

Jag gör ett nytt försök: Känner du igen dig i honom?

– Det är klart att jag gör. Jag känner igen mig i alla människor, men jag försöker låta bli att beskriva honom. Början du beskriva så börjar du reducera. Då blir du låst i en slags förenkling. Vem är en människa? Jag kan inte ens beskriva mig själv som människa, eller min fru, eller mina barn. Jag kan beskriva vissa drag hos dem … men nej, det går inte.

Gjorde du någon research inför rollen, jag tänker närmast på Rivers mentala instabilitet?

– Någon klinisk research gick inte att göra. River har en fiktiv psykos, jag kallar den för River-syndromet. Det finns inte. Människor som hör röster är oftast schizoida vilket betyder att de inte är så empatiska. River är hyperempatisk och har ändå de här hallucinationerna. Men visst, jag har skummat på ytan lite och läst och så, men det är väldigt lite av det som jag har kunnat använda.

Nej, Stellan Skarsgård arbetar inte så. Han vill inte ha för mycket information om en rollkaraktärs yttre förhållande för att sedan skapa en inre bild. Han börjar med den inre bilden.

– Ska jag spela en bagare så är jag inte på ett bageri och bakar bröd i tre månader. Men jag försöker förstå vad bagaren är rädd för – och vad han älskar i livet. Det som är intressant är inte det som skiljer honom från oss – att han är bagare – utan att han är som vi.

Stellan Skarsgård byter ställning. De låga fåtöljerna tycks inte riktigt vara avsedda för 191 centimeter. Jag försöker tänka mig honom som tysk operasångare, för faktum är att han just nu håller på att spela in en film i Krakow – ”Music, war and love” i regi av Martha Coolridge – där han gestaltar en sådan. Men han ska inte, och kan inte, sjunga utan kommer att bli dubbad.

Foto: Eva Tedesjö

Kasten i Stellan Skarsgårds karriär har varit många men hur började det hela? Hur var det nu med den där snöhögen när han gick i första klass?

– Vi spelade barnen som skulle hämta Våren och jag var en snödriva. Jag låg där med ett lakan över mig och så blev det vår och då kröp jag sakta ut. På den vägen är det!

Han skrattar högt.

Nämen, vad var det som lockade dig med teater efter det?

– Jag kunde inte släppa det, efter det där med snödrivan, säger han och skrattar ännu mer, men blir sedan allvarlig.

– Jag vet inte…det som satte i gång det hela var när jag gick på ABF:s teatercirkel i Malmö, jag var väl 12–13 år. Vi spelade upp våra pjäser i Folkets Park på somrarna. Det var ju väldigt kul.

– Men det var en ren slump att det blev skådespeleri. Jag har aldrig bestämt mig för det. Jag skulle bli diplomat som Dag Hammarskjöld och rädda världen.

Var det så genomtänkt, du är ju rätt frispråkig?

– Det hade nog inte gått så bra, näää. Jag visste inte då att diplomater inte har någonting att säga till om, att de är budbärare för styrande regeringar. Men det finns diplomater som gått utanför det gängse och uträttat fantastiska saker som Raoul Wallenberg och han i Chile…(Harald Edelstam red.anm).

Och apropå den där frispråkigheten, du har kritiserat såväl amerikansk som brittisk politik ganska hårt?

– I USA blir jag tillsagd att inte prata politik och då gör jag det direkt! Är det något man inte får säga så får jag en otrolig lust att säga just det. Det finns ett drag av tourettes där.

Vi pratar en stund om att han ofta har lovordat Sverige för jämställdheten och asylpolitiken när han har blivit intervjuad i utländsk press.

– Men nu kan jag inte längre skryta över att vi – per capita – varit det generösaste landet att ta emot asylsökande. Problemet är inte att vi inte har råd att ta emot flyktingar, utan att man inte har politiskt råd att ta emot dem. Det är det värsta tycker jag. Bisarrt.

Engagemanget och frispråkigheten fick Stellan med sig från barndomen. I det Skarsgårdska hemmet hade alla en röst, även de små barnen.

– Var det middag med gäster och en fyraåring kom med en åsikt så fick de vuxna vara tysta och lyssna på barnet. Så var det. Sen attackerades visserligen åsikten, man fick lära sig att argumentera.

Jag återvänder till frågan om vad som faktiskt lockade honom att fortsätta med teater. Han svarar att det var roligt att göra gubbar, klä ut sig.

– Men nu tänker jag inte så, att det är kul att göra någon annan. Däremot är det intressant att se vad som händer med mig om jag flyttar in i till exempel John River. Hur reagerar jag? Allt det där är spännande.

”I USA blir jag tillsagd att inte prata politik och då gör jag det direkt! Är det något man inte får säga så får jag en otrolig lust att säga just det. Det finns ett drag av tourettes där.”

När jag läser om och pratar med Stellan Skarsgård så dyker då och då ett ord med 70-talsdoft upp: kollektiv. Han är sprungen ur den myllan, präglad av allas rätt till en röst och att det är tillsammans vi kan uträtta något, inte ensamma.

– Skådespeleri är en kollektiv konstform och eftersom jag är en social människa så passar det mig. Jag gillar att det uppstår ett möte mellan text, skådespelare och regissör – någonting som var och en inte skulle ha kunna prestera ensam.

När han jobbar med en film så vill han i första hand att det ska bli en bra film. Han underordnar sitt eget arbete för detta, och på samma sätt underordnar han sig scenerna han medverkar i.

– Jag är inte särskilt ambitiös som skådespelare på det sättet att jag måste framstå som lysande. Men jag är ambitiös på det sättet att jag vill att det vi gör ska bli så bra som möjligt.

1968 spelade Stellan Skarsgård in tv-serien ”Bombi Bitt och jag” vilket blev inträdesbiljetten till hans yrkeskarriär. Det är också, förutom ”River”, den enda tv-serie han medverkat i under sina snart 50 år som skådespelare, ett par gästspel undantaget. Åren 1972–1988 var han engagerad vid Dramaten i Stockholm, sedan tog filmandet över och han har arbetat med regissörer som Lars von Trier, Milos Forman, Steve Spielberg, John McTieman, Joss Whedon och Kenneth Branagh.

Vad hände med teaterintresset, har du inte lockats av att stå på scenen igen?

– Mmm … men jag är också skraj eftersom det är en helt annan teknik som jag i så fall måste få i gång igen. Den finns ju där någonstans. Men jag skulle vara liiivrädd. Om du är på topp som teaterskådespelare så är det enda naturliga tillståndet skräck.

Menar du att skräcken är en motor?

– Nej, möjligen kan motorn vara att undvika skräcken. Kampen mot skräcken kan ge dig energi.

Han berättar om när han skulle spela mot Margaretha Krook i ”Mäster Olof” på Dramaten. Hur hon darrade inför entrén på genrepet.

– Detta slagskepp av kraft, hon var livrädd, skakade. Men sedan gick hon in och blåste alla andra av scen.

– De skådespelare som inte är rädda ska man akta sig för, slår han plötsligt fast och tillägger samtidigt med ett lågt skratt: De gillar sig själva alldeles för mycket.

Foto: Eva Tedesjö

Den där skräcken, har du aldrig känt den när du filmar, inför en tagning?

– Jo, innan jag gjorde ”Den enfaldige mördaren” hade jag kameraskräck några år. Då kunde jag inte filma alls och …

Han söker ord.

– … jag jobbar fortfarande med att försöka se till att jag inte hamnar i skräcksituationer.

Vad är det för situationer?

– För att något ska bli bra så måste du vara helt vidöppen och jävligt ömtålig på något sätt. Ju högre ambitioner du har, desto närmare den där kanten måste du gå. Om det inte funkar så sveper ett svart moln av panik in och du kan inte komma ihåg replikerna, du kan inte röra dig och prata på samma gång. Du vill bara dö.

Vad gör du för att komma ur det där när det händer?

– Jag säger: Låt kameran gå och så säger jag samma replik tjugo gånger på raken. Som Robert De Niro gör i ”Taxi driver”: ”You talking to me? You talking to me? You talking to me?”.

Stellan Skarsgård har en pragmatisk syn på skådespeleriet. Han har pratat öppet om att han gör vissa filmer för brödfödan, för att sedan kunna ägna sig åt det han verkligen tror på.

– Man kan inte låtsas att allt är stor konst. Då kan man bara göra en eller två filmer i sitt liv.

Skulle du säga att du har en realistisk syn på skådespeleriet?

– Eller brist på.

Jasså?

– Jag vet fortfarande inte hur man gör. Det finns en helvetes massa verktyg, men skådespeleri är en ogripbar konstform. Jag jobbar ganska hårt för att hitta lättheten i spelet, tyngden har jag inte svårt att hitta till.

Varför har du så lätt för tyngden?

Stellan Skarsgård skruvar lite på sig. Hans svartklädda gestalt sjunker ner i fåtöljen, de svarta bootsen blänker.

– Jag vet inte. Jag tror det är mycket svenskt. Det är ingen slump att dialogerna i svenska filmer är långsammare än i engelska. Det ligger ett slags mörker och sorg i botten.

” Att åldras … håret har blivit gråare, man börjar tappa det. Det är inte så många som kräver att jag ska vara naken längre.”

Du har gjort över hundra filmer och har åtta barn, den minsta är tre år. För mig låter det som en svår ekvation att få ihop?

– Jag är hemmaman åtta månader om året, de andra fyra jobbar jag intensivt och har oftast familjen med mig. Mina barn har nog sett mer av mig än de flesta andra barn har sett sina fäder. Men det är klart, det kan vara en komplicerad logistik med att flytta och så, men … ja … det funkar ju.

Stellan Skarsgård är 64 år. Han har sex barn (däribland fyra som ägnar sig åt skådespeleri: Alexander, Gustaf, Bill och Valter) med exfrun My och två med nuvarande hustrun Megan Everett.

– 64 är bara en siffra. Jag tänker inte på min ålder.

Men hur är det att vara småbarnsförälder nu, är det någon skillnad mot när du var yngre?

– Det är mycket enklare nu, jag oroar mig inte så mycket längre. Jag är mer närvarande därför att jag inte har huvudet fullt av tankar om vad jag ska bli och göra och så. Man är inte alls så intresserad av sig själv längre.

Han pratar om de senaste två barnen som de sista.

– Jag har strippat det nu och …

Menar du att du har steriliserat dig?

– Ja.

Varför då?

– För att jag inte kan säga nej. För att jag inte vill ha tio.

– Det enda som är jobbigt med åldern är att jag nu måste hålla mig vid liv. Det hade varit skönt att slippa tänka på.

Oroas du över det?

– Njää, men jag måste tänka på att leva sunt. Jag tycker egentligen att jag har levt ett så långt och fantastiskt liv så om jag dog i dag skulle jag ändå ha fått ut mer än de flesta får. Det vore inte orättvist men med småbarn måste jag till varje pris sköta mig.

Kanske är Stellan Skarsgård lite besvärad av frågan om ålder, att jag över huvud taget ställer den.

– Som skådespelare har jag blivit bättre med åren. Däremot kommer du till en gräns där du inte är leading man längre utan farfar. Då krymper rollerna enormt. Det är samma sak för kvinnor men de drabbas mycket tidigare. Förresten har du sett den där filmen på Youtube med komikern Amy Schumer?

Han reser sig plötsligt och hämtar mobilen och visar en kortfilm med tre välkända amerikanska skådespelerskor som firar att en av dem har sin ”last fuckable day”, enligt Hollywood alltså. Den absurda sketchen säger det mesta om den amerikanska filmindustrins syn på kvinnliga skådespelare.

När vi tittat färdigt säger Stellan:

– Att åldras … håret har blivit gråare, man börjar tappa det. Det är inte så många som kräver att jag ska vara naken längre.

Är det tråkigt?

– Näää, det enda som är tråkigt är att antalet roller blir färre.

– Ähh, men vi vill ju alla vara fuckable! Det vill man ju. Vara attraktiv sexuellt, det är mänskligt. Sex och mat är det mest livsviktiga vi har. Och att bara hålla på med mat är inte så kul.

– Men jag har ännu inte kommit dithän att jag har börjat spela golf. Då är det slut.

Fakta. Stellan Skarsgård

Yrke: Skådespelare.

Född: 1951 i Göteborg.

Familj: Hustru och åtta barn. Gift med Megan Everett (2009), två barn tillsammans, exfru My (gifta 1975–2007) sex barn tillsammans där-ibland skådespelande Alexander, Gustaf, Bill och Valter.

Bor: På Söder i Stockholm

Har bland annat medverkat i: ”Bombi Bitt och jag” (1968), ”Den enfaldige mördaren”, ”Hip hip hurra!”, ”Täcknamn Coq Rouge”, ”Jakten på Röd oktober”, ”God afton herr Wallenberg”, ”Dancer in the dark”, ”Dogville”, ”Mamma Mia!”, ”Thor”, ”The girl with the dargon tattoo”, ”Nymohomaniac”, ”Avengers”.

Aktuell: Som kriminalkommissarie John River i BBC-serien ”River” (Netflix). Kommer i vår i filmatiseringen av John le Carrés ”Vår egen förrädare”

Skulle vilja kunna: ”Läsa mer och dessutom komma ihåg vad jag läser.”

Kan: ”Laga mat. Allt.”

Lyssnar på: ”Min fru”.

Stänger av: ”Ja, inte människor”.

Vill tipsa om: Amy Schumers roliga sketch om medelålders kvinnliga skådespelare. Du kan se den på Youtube. Sök på: ”Last F**kable Day”.

Fem inspirationskällor för Stellan Skarsgård

”Självklart mina syskon, föräldrar barn och fruar som skapat vem jag är och utan vilka jag inte kan föreställa mig att jag ens skulle existera, men också:

  1. Tvåhålsdasset på Öland, där man kunde få vara ifred med sin far och sitta tillsammans med öppen dörr och prata om livet.
  2. Marcel Carnés ’Paradisets barn’, som romantiserade teatern för mig och lärde mig att det melodramatiska kan vara vackert om det är exekverat utan sentimentalitet.
  3. John le Carrés ’Spionen som kom in från kylan’, som var den första riktiga vuxenbok jag läste och som visade livets stora sorgsenhet i all sin skönhet.
  4. Juri Gagarin, som en gång när jag var liten klappade mig på huvudet och lät mig känna mig delaktig i såväl framtiden som hela kosmos.
  5. Min bäste vän, författaren Johan Günther, som jag levt i symbios med hela mitt liv och vars outtömliga fantasi ständigt skapat nya lekar och gett mig två extra ögon att betrakta världen med.”