I Steve Earles sångbok finns det två typer av sånger: det han kallar "chick songs" och resten. En chick song är i fallet Earle en låt om kärlek och relationer och görs som duett, företrädesvis med Emmylou Harris. På den nya skivan "Jerusalem" finns bara en sådan.
Resten utgår från vad 11 september gjort med USA enligt Earle: förstärkt och uppenbarat det odemokratiska i det amerikanska samhället, och rasismen.
- Demokratin är mycket mer hotad inifrån än av yttre krafter. The Patriot Act är en ofattbart farlig lagstiftning som måste protesteras mot om man med patriot menar en som vill sitt lands bästa, säger den 45-årige aktivisten, författaren och artisten.
Då åtskilliga artister, från Springsteen till Alan Jackson, känt sig kallade att göra "sina" 11 september-sånger på empatiskt eller patriotiskt vis - och ofta med anmärkningsvärt platt resultat rent musikaliskt - är Steve Earle den enda vars skrivande påverkats positivt av terrortraumat. Om Bruce Springsteen gör ett slags sosserock, så gör Steve Earle marxistisk countrypunk. Och medan Springsteen hyllats som terapeut för det amerikanska folket har Steve Earle, som är den enda som gjort en ansats att finna nyanser hos den som deklarerats vara fienden, förpassats till syndabockarna - på grund av låten "John Walker´s blues". Den är skriven utifrån John Walker Lindhs perspektiv, den 20-årige amerikan som av medierna fått namnet "den amerikanske talibanen".
- Jag tycker Bruces skiva är okej; det är en mänsklig skiva. Springsteen är inte och har aldrig varit en politisk låtskrivare. Det han vill är att sympatisera med majoriteten av det amerikanska folket. Jag är egentligen inte heller så politisk, men i det här läget var en öppet politisk skiva det enda sätt jag kunde reagera på.
Många har påpekat att 11 september dödade både nyanserna och ironin (samt sövde ner rocken). Countryartisten Toby Keith låg länge på försäljningslistans topp med "Courtesy of the red, white and blue (The Angry American)" med texten "You´ll be sorry that you messed with the US of A./Cause we´ll put a boot in your ass/It´s the American way".
"John Walker´s Blues", en typisk Steve Earle-låt som försöker leva sig in i huvudet på ett barn som är en produkt av amerikansk kultur, var däremot inte okej. De arga rösterna - som hörts från New York Post till Wall Street Journal - insåg inte att deras reaktioner bara förstärkte Earles poäng: USA post 11 september är extremt syrefattigt.
Kraftfullt och makligt sjunger sjunger Steve Earle på sin breda Texasdialekt: "We came to fight the Jihad/and our hearts were pure and strong". Hela sången är ett ifrågasättande av vad ett "vi" och "dom" innebär. Med avsiktlig otydlighet mässar refrängen "A shadu la ilaha illa Allah/There is no God but God", utan att specificera om det är "vår" Gud eller "deras" Allah allt handlar om. Gud är inte på någons sida. John Walker prisar Mohammed men säger att "When I die I rise up to the sky just like Jesus".
- Hela västvärlden är så okunnig om islam. Väldigt få vet att muslimerna tror på samma Gud som de kristna och judarna. Termen "kriget mot terrorismen" är ett varumärke, som McDonald´s. Den fungerar som förevändning att företa aktioner som vi skulle göra även om 11 september aldrig hänt: som att inta Irak, som att ge fortsatt militärt stöd till Ariel Sharon, säger han.
I ett land i krig upphör de demokratiska rättigheterna att vara självklara. Det som förändrats genom justitieminister Ashcrofts snabbklubbade terrorlagar, godtyckliga frihetsberövanden och övergivna principer om rättssäkerhet har tydligt symboliserats i övergreppen mot John Walker Lindh.
- Det vi gjort mot John Walker skadar honom, men lika mycket oss för vi får leva med vad vi gjort mot honom och det hårdnade klimat det bottnar i.
- Mitt problem med hur mitt land har behandlat John Walker Lindh är ett problem med rasism. Att vi diskriminerar människor som tillhör andra trossystem. Och att USA:s fiende nu är den tredje största trosinriktningen i världen.
Steve Earle, som ännu kallar sig marxist ("teoretisk marxist, inte marxist-leninist"), konstaterar att den enda gång i historien som vänstern tillåtits befinna sig på maktens insida var under 30-talets depression. I en välformulerad text i konvolutet till "Jerusalem", signerad den 4 juli och med de avslutande raderna "God bless America, indeed", förklarar Steve Earle varför han på sistone känt sig som den ensammaste mannen i Amerika. Han är rädd för att samma läge som rådde på hemmaplan under Vietnamkrigets ska återkomma. Även då ansågs det opatriotiskt att i kristider klandra ledarna. Även då uppstod en maktbalans mellan lagstiftande makt och medborgare under granskning.
- Terrorism för mig är det som hände den 11 september, liksom vad USA gjorde i Nicaragua och med sanktionerna i Irak. Det är likaså vad CIA gjorde när de tog Che Guevara och fyra till och avrättade dem i ett skolhus med avsikt att påverka hela utvecklingen i Latinamerika. Att förse Israel med vapen så länge Sharon sitter vid makten likaså.
Dylika uttalanden skulle kunna sorteras in som en Noam Chomsky-besläktad vänsterhållning som på Västerlandets ledarsidor brukar förlöjligas och viftas bort med frasen "konspirationsteorier". Steve Earle har sånger även för detta. "Conspiracy theory" handlar om det typiska dilemmat: aktivisten som var med på 60-talet och som nu ser sina gamla politiska vänner ge upp och sälja ut sig på vd-poster. "America V.6.0 (The best we can do)" driver med bortförklaringarna kring de demokratiska eftergifter som samma personer i dag rättfärdigar. Nu sitter de där i sina inhägnade och vaktade bostadsområden med taskigt fungerande sjukförsäkringar och påstår sådant som att war on drugs är bra för Latinamerika. "Nowadays a letter to the editor and cheating on our taxes is the best that we can do", sjunger Earle lakoniskt och ironiskt.
- Dessa tidigare tänkande personer har tagit ett beslut att aldrig mer ifrågasätta någonting regeringen säger. Så fort de möter något de en gång trott på nödgas de ta fram termen konspirationsteori för att få dessa idéer att framstå som något från "Arkiv X".