Rolling Stones hade förlorat ansenliga inkomster 1971. Deras avskedade manager Allen ”Hajen” Klein utpekades som ansvarig. Bandet hotades dessutom av enorma skatteskulder om de inte lämnade England före den 5 april samma år. De reste söderut som skatteflyktingar och slogs sig ner i Villefranche-sur-Mer, nära Nice, där gitarristen Keith Richards hyrt ett smärre palats vid havet. Kolonnprydda Villa Nellcôte som under ockupationen tjänat som Gestapos högkvarter.
Entré Dominique Tarlé, 22.
– Jag bjöds in en dag för att fotografera bandet. De kände till mig, jag hade året innan åkt med på en Europaturné och sovit på golv i deras hotell, jag var utfattig.
Efter att ha ätit middag med bandet tackade han för att han fått komma och reste sig för att gå.
– Då sade Keith: ”Ditt rum är iordningställt.” Jag stannade i sex månader.
För dagens presskår ren science fiction. En möjlighet ljusår från dagens PR-styrda och glättiga mediejippon.
Varför erbjöds du att flytta in?
– De hade förstås sett mina bilder och kanske också för att jag arbetade på ett annat sätt än de tidspressade proffsfotograferna. Min metod då och nu är att följa med tills jag fått de bilder jag vill. Jag är en tålmodig person, kontemplativ.
För att vara 22 var Dominique Tarlé redan en hyggligt erfaren bildmakare. Som 15-åring började han hänga backstage på anrika L´Olympia i hemstaden Paris och fångade de stora engelska popbanden med sin kamera. Vid 19 flyttade han till London och fotograferade återigen The Who, Beatles, Kinks, Jimi Hendrix och just Rolling Stones på sin egenrullade svartvita Tri-X-film.
– Jag var besatt av att försöka förstå hur alla dessa artister, bara några år äldre än jag, kunde vara så fulla av talang. Talang att både uppträda, skriva låtar och göra fantastiska skivor.
Erbjudandet från Rolling Stones var inte förenat med några begränsningar. All access.
– En sak som jag direkt slogs av var deras arbetsdisciplin. De spelade musik hela tiden. Rock’n’roll är ett mycket hårdare arbete än de flesta inser. Det kan ta månader, ibland år, att få en enda låt att funka.
Också de starka familjebanden i gruppen överraskade honom.
– Alla utom Mick Jagger hade redan barn och det var dessutom en ständig ström av vänner, hela barnfamiljer som kom på besök och stannade i flera veckor. Huset var ju enormt stort, enbart källaren bestod av tre våningar.
Arbetet med att skapa ett av planetens mest hyllade rockalbum skedde av just familjeskäl därför under vardagkvällar och nätter. Dagtid och på helgerna umgicks bandet med besökare och gjorde utflykter med sina barn.
– Keith och hans son Marlon bankade på min dörr oftast redan runt halvnio på morgnarna. Vi tog hans röda gamla Jaguar och körde till lekparker, zoologiska trädgårdar eller till havet. Först framåt sjutiden på kvällarna satte de igång med inspelningarna som i regel fortsatte långt in på natten, ibland till sex-sju, och de spelade in live hela tiden. Det var varmt och fuktigt i källaren och dessutom problem med elektriciteten.
Det kollektiva myset hade dock mörka baksidor. Tarlé – som fortfarande står Rolling Stones nära – menar att livet i sextonrumsvillan inte alls var så depraverat som många gjort gällande. Men det är ingen hemlighet att framför allt Keith Richards, gitarristen Mick Taylor, saxofonisten Bobby Keyes och deras kompis countryrockaren Gram Parsons var missbrukare. Ögonvittnen talar om ett tilltagande flöde av heroin. Det uppstod en spricka i bandet mellan dem som använde tunga droger och dem som avstod – däribland Mick Jagger och Charlie Watts, skriver basisten Bill Wyman i sin bok ”Stone alone”. Han medverkade till slut bara på åtta av skivans arton låtar.
DN-medarbetaren Eva af Geijerstam besökte också Villa Nellcôte denna försommar för en längre intervju med Keith Richards.
– Det var förstås oerhört kul. Vi tittade på studion och vardagsrummet med piano och alla gitarrer och satt sedan i solskenet vid havet och talade, säger hon i dag. Richards var nykter, trevlig och glad då, mycket pratsam. Anita Pallenberg däremot, hans partner, såg inte så pigg ut – mer som ett spöke. Men jag kan tänka mig att det var en förhållandevis drogfri period. Det var ju en presskonferens dagen innan vi kom dit.
Dominique Tarlé ska nu ännu en gång samarbeta med Rolling Stones, ett fotografiskt projekt i anslutning till nyutgåvan av ”Exile on Main St.” nästa år. Han medger att bandet musikaliskt ”kanske har gjort sina bästa skivor”, men står bestämt upp för dessa folkpensionärers rätt att fortsätta stadiumrocka.
– Det som är viktigt i dag är att de fortfarande finns kvar, inte hur senaste skivan låter. De har snart spelat i ett halvt sekel, det har inget rockband gjort tidigare.
”Allt kring Rolling Stones är på en annan nivå i dag”, konstaterar han. Också värdet på hans fotokonst. Tarlé samlade 2001 sina bilder från Villa Nellcôte i fotoboken ”Exile”. Deluxutgåvan sålde slut på ett dygn, i dag kostar den cirka 75 000 kronor, begagnad. Ett fotografi anno 1971 betingar cirka 20 000 kronor och uppåt.
– För en del människor står bilderna för deras ungdom, minnen. Den här tidsperioden var väldigt positivt laddad på så många plan och det attraherar i dag också mycket unga människor. Jag tror dessutom att Keith och Mick kommit att representera ett slags modern shamanism, vi har ett behov av figurer att tro på. Förr hade vi religionen och till och med politiker till det, men nu har vi ju ledare som president Nicolas Sarkozy...Han gör mig självmordsbenägen.
Förstod du värdet av din dokumentation av bandet redan då?
– Ja, ja, absolut, det var som om jag hade tiotusentals ungdomar från hela världen bakom mig som också tittade i min kameras sökare samtidigt och bara skrek: Tryck! Tryck! Nu! Ta den bilden, och den, och den, ta fler, fler, fler.