Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Storstadsdominans förvränger bilden av landsbygden

Illustration: Johan Andersson

Landsbygden försvinner ur nyheterna i takt med att lokaljournalistiken blir alltmer trängd. Samtidigt är den högst närvarande i fiktionen. Risken finns att vår bild av landsbygden blir förvriden, menar kritiker. Detta är den första i en serie artiklar där DN skildrar en växande klyfta mellan storstad och landsbygd.

På 20 år har öppna landskap, gröna skogar och orter bortom Stockholm blivit synligare på svenska biodukar. Bland de mest sedda svenska biofilmerna med premiär förra året utspelar sig nio stycken helt eller delvis på landsbygden eller i mindre orter utanför Stockholm – antingen fiktiva eller verkliga. Det är filmer som ”­Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, ”Hur många kramar finns det i världen”, ”Emil & Ida i Lönneberga” och ”Skumtimmen”.

Motsvarande siffra för 1993 var fyra. Under det året fanns i stället en tung Stockholmsdominans, med biosuccéer som ”Drömkåken”, ”Sista dansen”, ”Kådisbellan” och ”Sökarna” högt upp på listan.

Jämförelsen kanske ska tas med en nypa salt, det handlar om ett stickprov. Men att landsbygden flyttat fram sina positioner på svenska biodukar är ingen orimlig tendens, eftersom allt fler filmer sedan mitten av 90-talet produceras utanför Stockholm. Med den regionala filmpolitik som då utarbetades uppstod nya produktionscentra som Film i Väst, Filmpool Nord, och Film i Skåne.

På litteraturområdet är motsvarande statistik över mest lästa böcker mer svårtillgänglig. Men tittar man på listan över Augustprisets vinnare de senaste 20 åren utspelar sig majoriteten av romanerna på landsbygden eller i mindre orter och städer utanför Stockholm.

Om det är någon del av Sverige som åtminstone delvis lever upp till mottot ”Hela Sverige ska leva” är det kanske svensk film och litteratur.

Betyder det att representationen av landsbygden fiktionaliseras?

Den senaste tiden har krisen för lokaljournalistiken runtom i landet förvärrats. I fredags sände TV4 sina lokala nyheter för sista gången. Lokalpressen minskar personalen i stora besparingspaket och köper i stället in samma TT-nyheter och delar samma artiklar, recensioner och krönikor sinsemellan. De stora mediekoncernerna samordnar och drar ner på utgivningsfrekvensen.Även på riksnivå blir landsorten styv- moderligt behandlad av medierna.

– Jag tycker att det är som om landsbygden inte riktigt finns. Den är så långt borta att man utifrån ett stadsperspektiv inte ser vad som händer där över huvud taget, säger Kristina Mattsson, författare till ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden”. Hon exemplifierar med den nya stålkrisen. Att Kina fått fart på sin stålindustri och därmed minskat sin import av stål från andra länder har orsakat svåra följdverkningar på flera håll i Sverige.

– Det hotar jättemånga bruksorter med slutgiltig utplåning. Det är en Sverigegemensam fråga med stor betydelse för hela landets BNP. Ändå har jag inte sett någonting om det här i riksmedier. Det är jättekonstigt, säger hon.

Författaren Lars Wilderäng, bosatt utanför Sätila, tycker också att landsbygden har en minst sagt undanskymd plats i riksmedier.

– Vilken landsbygdsbild? Det finns nästan ingen. Enda gången landsbygden förekommer är om det handlar om bönder, men i själva verket är väldigt få på landsbygden bönder i dag. Däremot finns det gott om egna företagare, men det framgår inte så tydligt, säger Lars Wilderäng.

På sin blogg Cornucopia höjer Lars Wilderäng ofta en grep för landet bortom Stockholm – där 75–80 procent av Sveriges medborgare bor – och har flera gånger ironiserat över Anna Kinberg Batras (M) beryktade uttalande att stockholmare skulle vara smartare än lantisar.

– Vi har en sorts skräck för landsbygden i dag. Det finns en hel genre med böcker och filmer som handlar om hur otäckt det är på landsbygden, att alla är inavlade och obildade tölpar, och att om man åker dit ut kommer galningar ur skogen. Det är ett popkulturellt perspektiv som kanske ursprungligen härstammar från en skev medierapportering, säger Lars Wilderäng och lyfter fram den amerikanska skräckfilmsgenren, med ”Motorsågsmassakern” och ”Cabin the woods” som två exempel.

Ett annat, klassiskt exempel är ”Den sista färden”, där fyra affärsmäns kanotfärd i den amerikanska söderns vildmark får en ände med förskräckelse i mötet med två lokala hillbillies. Även i den nya tv-seriesuccén ”True detective” blir den amerikanska söderns lantliga miljöer projektionsytor för det främmande och skrämmande.

– I svenska filmer är det kanske inte alltid så, men man parodierar landsbygden. ”Jägarna” är ett känt exempel, där storstadspolisen flyttar tillbaka till landet och alla han känner är skurkar. I själva verket är landsbygden väldigt diversifierad. Här blandas arbetslösa och folk som jobbar, högre tjänstemän, chefer, egna företagare, vanliga tjänstemän, arbetare. Det finns en stor respekt för olikheter. Som kontrast kan man titta på ett nybyggt bostadsrättshus i storstaden, där du har en väldigt homogen grupp människor, nämligen de som har råd att köpa lägenheterna, säger han.

Kristina Mattsson ser en växande klyfta mellan stad och land som också uttrycks i ålder, klass och kön: på den genomsnittliga landsbygden är medelåldern högre, inkomsterna lägre och kvinnorna utflyttade. Däremot tycker hon att föraktet för landsbygden minskar.

– Föreställningen om dumma bondlurkar var vanligare när fler hade en starkare relation till landsbygden. Man kanske kom därifrån, men hade åkt till stan och skaffat sig en fet Mercedes och kände sig lite coolare. I dag är bilden av landsbygden snarast så fjärran att den har blivit glättig och konfliktfri. Vad som speglas är ett ställe dit stadsbor åker när de har semester, en vackert väder-landsbygd, säger hon.

Att det ändå finns ett stort intresse för vardagen bortom Stockholm framgår av de höga tittarsiffrorna för ”Landet runt” – i genomsnitt 800 000 varje söndag. Henrik Kruusval leder programmet som i en humoristisk inramning presenterar de bästa inslagen från SVT:s regionala nyheter under veckan som gått. När han tog över programledarskapet för fyra år sedan märkte han att det fanns en stor efterfrågan på en mer mytisk representation av landsbygden:

– Många reagerade på att vi visade så alldagliga, realistiska inslag. De ville se mer kultur, fler farbröder som sitter och täljer gubbar, eller bor ute i skogen och har djur. De verkade ha ett behov av en landsbygd med lite tomtar och troll. De klagomålen kom oftast från storstadsregioner, säger han.

Numera kan en skildring av gotländsk lökodling varvas med ett reportage om en träff för metalldetektorister i Hällestad eller ett besök hos en Östersundsbo som byggt en vedstapel i form av ett hus.

I ett av vårens program visades också ett inslag som kunde stå som symbol för den växande klyftan mellan stad och land.

Det är ett reportage om ett kosläpp på Svesgård utanför Kungsbacka. Dels säger det något att kosläpp numera lockar till sig så många stadsbor att det har blivit nödvändigt med platsbokning. Dels säger det något att en besökare på förra årets kosläpp på Svesgård försökte locka till sig ett av de herbivora kreaturen med korv.

Fakta. Nio av tjugo landsbygdsfilmer

Bland de tjugo svenska mest sedda biofilmerna med premiär förra året utspelar sig nio stycken helt eller delvis på landsbygden eller i mindre orter utanför Stockholm – antingen fiktiva eller verkliga. Det är filmer som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, ”Hur många kramar finns det i världen”, ”Emil & Ida i Lönneberga” och ”Skumtimmen”.