Det är hundra år sedan August Strindbergs död, vilket i år uppmärksammas med kulturevenemang runt om i landet. Och jubileet märks också på Twitter, där både kulturinstitutioner och anonyma privatpersoner ger Strindberg en röst i modernt format.
”Allt är relativt, även åldern”, skriver en August Strindberg den 30 december. ”Lukt af Selleri har förföljt mig ett par månader; allt smakar och luktar af Selleri” skriver en annan. En tredje, mer fri i sitt Strindbergparafraserande, basunerar ut följande på nyårsdagen: ”Likformighetens stora dag. Svensken intar varmt bröd med fyllning, ser på enfaldig riddarhistoria och beklagar gårdagen”. August Strindberg har intagit mikrobloggen Twitter, i flera olika inkarnationer.
Bakom ett av Twitterkontona, ”AugStrindberg”, ligger Liljevalchs konsthall som delar med sig av Strindbergs ”Ockulta dagboken” i korta stycken nästan varje dag. Twittrandet är en kampanj för konsthallens utställning ”August” i höst, säger Annika Hansson Wretman som är kommunikationsansvarig på Liljevalchs. Men hon tror också att August Strindberg själv hade varit aktiv i sociala medier om han levt i dag.
– Han hade gillat Twitter, Facebook, nätdebatter – you name it! Hans egna dagboksanteckningar pendlar mellan högt och lågt, precis som det folk pumpar ut på Twitter i dag.
Vad har ni fått för respons på Strindbergs tweets?
– Jättemycket! Vi fick snabbt många följare, som är allt från bibliotekarier till Bajenfans.
Ett annat Strindbergtwitterkonto är ”EnDjeflaMan”, som drivs av Expressen Kultur. Här återges också autentiska Strindbergcitat, blandat med länkar till tidningens artiklar med anledning av jubileumsåret.
Men det finns en viss friktion mellan de olika Strindberg på Twitter. Den okände man eller kvinna som ligger bakom kontot ”_strindberg” låter sin August uttala sig fritt i en nutida parafras på författaren. Och denne fiktive Strindberg har uttryckt sin ilska över Liljevalchs version.
– Ja, han skrev något om att han är trött på att vi ”stjäl” ur ”Ockulta dagboken”, men det svarade vår August inte på. Han går inte i svaromål, säger Annika Hansson Wretman.
Och hon är inte helt förtjust i att folk utger sig för att vara August Strindberg på nätet utan att citera författaren korrekt.
– Det är lite synd om folk lägger upp citat och man inte vet om Strindberg verkligen sagt det, eller om det är någon som sitter på sin kammare och gör studentikosa inlägg. Båda fenomenen är roliga, men om man nu har ambitionen att vilja förmedla August i samtiden har jag lite problem med att folk skriver vad som helst i hans namn.
Den fiktive ”_strindberg” själv låter sig intervjuas av DN via Twittermeddelanden.
Varför twittrar August Strindberg? Är inte de 140 tecknen en begränsning för en konstnärssjäl?
– Begränsningen är en utmaning. Jag anpassar mig till det samhälle som så tydligt har behov av min eld.
Vad tycker du om de andra som twittrar under namnet Strindberg?
– Epigoner! De tar mina gamla texter, återpublicerar utanför kontext och väljer att inte interagera med människor. Att samtala är viktigt!