Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Strömningsjättarnas hunger efter film hotar biograferna

Strömningstjänster som Netflix, Amazon och HBO har länge tävlat om ledartröjan på tv-marknaden. Nu tar man nästa steg och köper in sig aggressivt i filmvärlden. Men vad betyder det för publiken, och hur kommer det att påverka biofilmens framtid?

Filmfestivalen i Cannes, förra sommaren. Marie Strauss, inköpschef på Folkets bio, fattade tycke för ”Divines” (2016), det hyllade dramat om unga flickors brutala tillvaro i en fransk förort. Hon förhörde sig om möjligheterna att köpa rättigheterna för att visa den på svenska biografer.

Men då kom beskedet att filmen redan hade köpts – av Netflix.

– Biografrättigheterna fanns fortsatt tillgängliga, men det är svårt att motivera biografer att ge utrymme till en film som redan visas på Netflix. För arthousedistributörer är det naturligtvis ett problem att arthousefilmer med en eventuell publikpotential plockas upp av strömningsjättarna, säger Marie Strauss.

Att företag som Netflix och Amazon dyker upp på festivalrundan för att köpa filmrättigheter har blivit allt vanligare. I synnerhet indiefilmfestivalen Sundance har förvandlats till ett slagfält för deras budgivningskrig. Förra året drog Amazon uppmärksamheten till sig när de betalade nära 100 miljoner kronor för rättigheterna till ”Manchester by the sea”, onekligen en fjäder i hatten efter de dubbla Oscarsbelöningarna nu när filmen går att strömma exklusivt på Amazons filmsajt. Vid årets festival vann man slaget om den Judd Apatow-producerade ”The big sick” genom att punga ut med 120 miljoner kronor.

Den trettio år gamla modellen där små distributörer tävlat sinsemellan för att bygga upp sina årsrepertoarer på inköp från festivaler håller på att förändras med ett digitalt maktskifte. Redan efter de första fyra dagarna på förra årets Sundancefestival hade Amazon och Netflix köpt på sig filmer för dryga tre hundra miljoner kronor, och pressade upp priserna för övriga distributörer på andra filmer.

– Man kan notera en radikal prisökning för dokumentärer, Netflix sägs ha betalat 50 miljoner kronor för Sundancevinnaren ”Icarus” (2017), vilket är en prisnivå få – om några – traditionella distributörer, studior eller tv-kanaler kunnat matcha, säger Jakob Abrahamsson, chef för distributören Nonstop och ägare av biografen Capitol som snart öppnar i Stockholm.

Den filmen finns redan nu att se på Netflix utan att den har gått upp på bio.

– Det som är nytt är hur snabbt det nu sker. För oss som distributör innebär det här att vi får försöka vara snabbare och ta oss an filmer på ett tidigare stadium, redan i utvecklingsfas eller finansiering, säger Abrahamsson.

Thomas Runfors, kommunikationsansvarig på SF Bio, tänker att det finns en klar strategi bakom strömningssajternas beteende.

– För vissa smalare titlar kan det bero på att man vill släppa den tidigt på strömning när publiciteten och buzzen från festivalen håller i sig. Alla filmer är inte biofilmer i den bemärkelsen att de drar stora skaror på bio.

Men förflyttningen från bioduken tyder även på ett attitydskifte hos regissörerna, som tidigare skytt strömningstjänsterna och helst velat att deras verk ska visas på biografer, med de kvalitetsfaktorer det innebär för upplevelsen.

– När jag träffade regissören till ”Divines”, Houda Benyamina, och pratade med henne om Netflix och uttryckte att det var synd att hennes film inte skulle komma att gå på bio i så många länder, tyckte hon inte att det var något problem. Hon var nöjd med att den går på Netflix över hela världen. Jag förstår på ett sätt henne, men av erfarenhet vet vi samtidigt att den här typen av film begravs längst ner på plattformarna och har svårt att hävda sig, säger Marie Strauss.

Att det krig som förut utkämpades mellan strömningstjänsterna på tv-marknaden nu har utvidgats till att föras även på filmfronten är intressant. I synnerhet som Netflix tidigare tillkännagav att man skulle minska fokuset på film och skar ner sitt utbud med en tredjedel på två år, för att i stället lägga kraft och pengar på att köpa in och utveckla egna tv-serier.

Men häromveckan fick man stora rubriker när man betalade en miljard kronor för ”The Irishman”, Martin Scorseses nya film om den maffiaman som misstänktes för mordet på fackpampen Jimmy Hoffa. Några dagar senare meddelade sajten att man i år släpper de egna filmerna ”Bright” (fantasy med Will Smith och Noomi Rapace) och ”Okja” (drama med Tilda Swinton och Jake Gyllenhaal).

Amazon har å sin sida köpt Woody Allens kommande romantiska komedi som utspelar sig i USA på 30-talet, som del av en strategi där man planerar att släppa 16 filmer per år.

För en vecka sedan meddelade även HBO att deras egenproducerade filmer ”The immortal life of Henrietta Lacks” (med Oprah Winfrey) och ”The wizard of lies” (med Robert De Niro), får premiär under våren.

De aggressiva kampanjerna betyder att man inte bara tävlar sinsemellan, utan även mot biograferna. När Netflix köpte ”Beasts of no nation” (2015), dramat om barnsoldater med Idris Elba, lät man den gå upp på biograferna samtidigt som den lades upp för strömning på sajten. Amazon köpte Spike Lees film ”Chi-raq” och lade upp den för strömning på sin filmtjänst kort därpå.

– Ofta är tiden fram till deras sändningsstart så kort att det inte lämnar utrymme för en vettig biolansering. Den långsiktiga effekten av detta är svår att sia om, men visst finns det en risk att biografutbudet utarmas just på grund av att de traditionella distributörerna inte har möjlighet att tävla med Netflix eller Amazons plånböcker, säger Eva Esseen Arndorff, vd på filmbolaget Triart.

Det är en tydlig offensiv mot det så kallade visningsfönstret, där filmer som går upp på bio har en period på tre månader i USA (och fyra månader i Sverige) innan de byter plattform till dvd-försäljning eller strömning. Genom att krympa visningsfönstret förlorar biografkedjorna sin makt. Så av förklarliga skäl sågs det inte med blida ögon av amerikanska biokedjor – många protesterade och vägrade att visa ”Beasts of no nation”, och den drog in knappt en miljon kronor på den amerikanska biomarknaden, alltså inte ens en tiondel av vad den kostat att producera.

För medan Netflix och Amazon kan spänna marknadsmusklerna och locka med exklusivt material på sina sajter är biointäkter långt mycket mer lönsamt än vad man kan tjäna på abonnemangsintäkter. Därför kan man välja att visa filmerna även på bio, ta en del av intäkterna och samtidigt förkorta visningsfönstret och visa samma film på sin sajt innan alla hunnit se den bio.

– Biofönstret är det viktigaste intäktsfönstret i dag. Det finns ingen dvd-marknad längre, och strömningstjänsterna tjänar inte så mycket pengar per tittare, så man vill gärna att filmen ska ha bra biospelning. Vi är ganska överens i branschen om att fönstret ska finnas och fungerar, sedan kan man diskutera hur många dagar det ska vara, säger Thomas Runfors.

Knäckfrågan är alltså vad de snabba releaserna kommer att innebära för visningsfönstret framöver, och för svenska biobesökare.

– Jag kan tänka mig att ny typ av distributörer växer fram, som endast jobbar med biofönstret på uppdrag av strömningsjättarna och där biofönstret primärt fungerar som en marknadsföringskanal för deras sajter. Risken med det är att det breda biografutbudet centreras än mer till storstäderna – om bioreleasen bara är för att söka uppmärksamhet räcker det att gå upp i de största städerna, säger Eva Esseen Arndorff.

Maria Strauss på Folkets bio är å sin sida ”ganska säker” på att visningsfönstret om inte alltför lång tid kommer att bli betydligt mycket kortare, och kanske helt försvinner.

– Det är naturligtvis inte ett specifikt svenskt problem utan ett gemensamt problem för stora delar av världen, säger hon.

Läs mer:

DN tipsar: 135 bästa filmerna och serierna – vad ska man se just nu.