Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Sugande om Finlands svarta hål

I sin nya roman tillför Kjell Westö ett tydligt spänningsmoment när han skriver om några öden i Helsingfors i slutet av 30-talet. Ett nytt steg i författarskapet, menar Jan Arnald.

Kjell Westö

"Hägring 38"

Albert Bonniers förlag

För ett par år sedan, i en intervju i Hufvudstadsbladet inför sin femtioårsdag, talade Kjell Westö om sin ständiga skrivkramp. Men han tillade: "kanske jag plötsligt får en lidnersk knäpp och skriver tolv deckare på rad".

Det är väl inte riktigt det som har hänt i den nya romanen "Hägring 38", men att någonting är förändrat är uppenbart.

Finlandssvenske Westö är en av de stora Helsingforsskildrarna. Hans romaner fångar som få and­ra stadens själ och tidens sår. I så måtto är väldigt lite annorlunda; det är fortfarande staden som står i centrum, Helsingfors som det nordiska nittonhundratalets stora tummelplats.

Nej, det som är förändrat är stilen och genren. Westös tidigare myller av människor och handlingstrådar – framför allt i den stora "Helsingforssviten" – har ersatts av något mer nedtonat. Kanske har det framför allt med tiden att göra.

"Hägring 38" befinner sig i samma härad som Ola Larsmos "Förrädare" från förra året. I båda fallen handlar det om författare som tidigare inte har lockats av spänningsgenren, men som tiden har tvingat till det. Med "tiden" menar jag tidsandan. Med "tiden" menar jag and­ra världskriget. Andra världskriget i de nordliga utkanterna av Europa.

Det är som om thrillern på något vis blir världskrigets naturliga form. Det är fortfarande tillräckligt skrämmande, tillräckligt främmande, tillräckligt obegripligt för att vara spännande. Låt oss hoppas att det förblir så.

Där Larsmo följde sin unge förvirrade spion genom kriget stannar Westö kvar på andra sidan kriget, närmare bestämt 1938, fast likt en hägring. "Hägring 38".

Det är en tid då ondskan kryper närmare, från så många olika håll, och inte minst om den säregna normalisering av det tidigare otänkbara som äger rum också i vår tid. Tankar som tidigare aldrig lät sig tänkas blev helt omärkligt rumsrena. Det är en krypande känsla som vi så väl känner igen från litteratur och film.

Men i den finska historien finns dessutom ett svart hål på tidsaxeln. 1918. De inte särskilt många månaderna av finskt inbördeskrig, men intensiva, oförglömliga månader. Månader då finländare dödade finländare i osannolika mängder. Månader som delade ett land och vände granne mot granne. Månader egendomligt okända i Sverige.

Det var i samband med ryska revolutionen och slutet av första världskriget som den "röda" stod mot den "vita" sidan – den röda med visst stöd från Ryssland, den vita med visst stöd från Tyskland – och så exploderade motsättningarna i ett våld utan motstycke under första halvan av 1918, inklusive de mest horribla avrättningar och koncentrationsläger. 37 000 finländare dog, de flesta "röda" i "vita" läger. Ett ännu oläkt sår snittades upp. Ett svart hål öppnades i den finska historien.

Det är närvaron av det svarta hålet som ger "Hägring 38" dess speciella, lite långsamma, liksom sugande spänning. Vissa oförrätter går inte att glömma bort. Viss historisk skevhet bara måste rättas till.

Romanen har två huvudpersoner, den liberale advokaten Claes Thune och hans nyanställda kontorist fru Wiik. Thune har ett förflutet som diplomat, och hans juridiska verksamhet går på sparlåga – han är helt enkelt rätt trött på juridikens banala sidor. I stället brinner han för att skriva artiklar om samtids­hotet. Han brottas med sitt förflutna, sin outplånliga kärlek till hustrun Gabi, som för några år sedan lämnade honom för hans bäste vän, som dessutom är ständig medlem i den manliga diskussionsklubben Onsdagsklubben, aktiv sedan Thunes studietid. Men nu börjar den också gå på tomgång – eller snarare fastna i politiska kontroverser, nu när ställningstagandena ställs på sin spets.

En kväll när Onsdagsklubben samlas på Thunes kontor har han bett sin kontorist fru Wiik att stanna kvar och agera hjälpreda. Hon hör då, till sin fasa, att hon känner igen en av rösterna från ett mörkt förflutet. Det aktiverar hennes personlighetsklyvning. Hon är tre. Hon är den strama fru Wiik, men hon är också filmälskaren Matilda – och också den vilda Miljafröken. En kamp mellan dessa tre tar sin början.

Mer bör nog inte avslöjas. Det är verkligen spännande, fast på ett långsamt, utdraget vis som gör att beteckningen "thriller" bör tas med en nypa salt. Det är emellertid ett tydligt nytt steg i Westös författarskap, och ett väldigt lyckat sådant. Det lite stramare, lite mer koncentrerade skrivsättet passar honom utmärkt, och visst behärskar han spänningsgenren alldeles utomordentligt. Fan vet om det inte kommer tolv böcker på rad. Fast inte deckare.