Brittiska böcker om män som skapat sig den perfekta tillvaron har blivit stora försäljningssuccéer de senaste åren.
Som Will Freeman, huvudpersonen i Nick Hornbys "Om en pojke". Pengarna strömmar in tack vare en jullåt hans far skrev för länge sedan. Han tar lite droger, kollar lite på tv och behöver inte lägga energi på något annat än att fundera ut hur man med minsta möjliga ansträngning skaffar nya brudar.
Eller Michael Adams i John O´Farrells "Det bästa av två världar". Ena veckan bor han med sin fru och sina barn, andra med tre killpolare i en ungkarlslya där han spelar datorspel och slappar i sängen.
Böckerna om Sune är en svensk motsvarighet. De har sålt i drygt 1,5 miljoner exemplar sedan kusinerna Sören Olsson och Anders Jacobsson började skriva dem för 20 år sedan. Och lika mycket som en hi-
storia om en liten killes äventyr är den 21 böcker långa serien en redogörelse för två vuxna mäns drömmar om det ultimata livet.
Sune är sju år när berättelserna börjar och tio i den senaste. Han bor i den mellanstora staden Glimmerdagg med mamma, pappa, en tonårssyster, en lillebror och en liten bebissyrra. Hans stora intresse är tjejer, han vill ha alla tjejer, han vill leka doktor och sjukgymnast med dem, han vill "knåda tjejernas mjuka fötter och krama deras armar".
I Sunes kvarter bor även den jämnåriga tjejen Sophie. Hon och Sune har alltid varit ihop, de har till och med gift sig. Det är Sophie som fullbordar författarnas plaskvåta drömmar om paradiset. Hon spelar rollen som den perfekta frugan. Sophie är snäll, hon är varm, hon har full förståelse för att hon inte ensam kan tillfredsställa Sunes begär.
De gånger Sune inte får det tillträde han kräver till hennes kropp eller uppmärksamhet blir han förbannad, vilket Sophie förstår och genast ändrar på.
När Sune med jämna mellanrum knackar på Sophies dörr för att bekänna att han har fått en ny kärlek skrattar Sophie bara och säger att det har hon redan märkt, men han ska inte oroa sig. När han tröttnat på den nya flamman är det bara att komma tillbaka. Sophie väntar så gärna.
Lojaliteten är inte direkt ömsesidig. När Sophie koncentrerar sig på något annat än honom eller inte tycker att hans upptåg är lustiga konstaterar han att hon är sur och varje gång Sune tänder på någon ny tjej jämför han henne med Sophie som omedelbart framstår som alldaglig, ful och tråkig.
Det enda som kan få Sunes massiva potens att svalna är att tjejerna börjar agera på egen hand, i egen sak.
Ett tag fastnar han för Jennifer i parallellklassen.
Han gillar att hon ler generat åt honom och att hon låter som en hungrig hund när hon skrattar. Inte som tråkiga Sophie som låter som en katt som fastnat i ett staket. Men när Jennifer lurar med honom till frimärksklubben och han får se henne deala frimärken som en driven börsmäklare slaknar Sune helt och författarna skriver:
"Jennifer hojtar och gestikulerar. Hon köpslår och tar för sig. Sunes drömtjej har gått och gömt sig. Nu finns bara Yuppie-Jennifer och henne är Sune inte intresserad av."
Författarna Anders Jacobsson och Sören Olsson har varit helt dominerande i den svenska barn/ungdomslitteraturen de senaste åren, särskilt den som främst riktar sig till killar. Förutom Sune ligger de bland mycket annat även bakom böckerna om Bert och Håkan Bråkan - en spinoff från Suneböckerna där han har en biroll som lillebror. Olsson-Jacobsson har haft fler böcker på topplistorna än någon annan nu levande svensk barnboksförfattare. Av böckerna har det blivit långfilmer, julkalendrar, cd-romspel.
När Håkan Bråkan gick som julkalender förra året anmäldes den till Granskningsnämnden sedan Håkan tagit sin fröken på brösten. Även Olsson-Jacobsson var kritiska mot den delen av tv-seriens manus. De sa att om Håkan hade gjort något liknande i böckerna hade han genast fått sig en åthutning.
Det hade de rätt i.
Den värld som författarna målar upp är uppbygglig och förnuftig in i minsta detalj. Sunes pappa är i och för sig klantig och lite kortsiktig, men i övrigt framställs alla vuxna som konstant ansvarstagande gudar. Sune och de andra barnen hinner inte styras av låga motiv som girighet/lättja/högmod mer än i några rader innan en förståndig vuxen dyker upp och får dem på bättre tankar.
Sune vågar inte erkänna att det var han som kissade ner skolans torkskåp. Fröken ser ändå rakt igenom honom, tar med honom till torkskåpet och säger snällt att om man bara är ärlig så ordnar sig allt. Sune är lite osäker på hur man ska bete sig i kyrkan när han är där för att gå med i kören. Prästen lägger märke till hans osäkerhet och försäkrar att han får uppföra sig precis hur han vill eftersom "Gud är glädje".
Att Gud och gammal religion ligger och lurar i botten av den moral som böckerna lyfter fram märks också i de resonemang av hederskaraktär som Sune svänger sig med. Han vaktar sin mammas och sin storasyster Annas heder med järnhand och är bekymrad över att hans pappa tar så lätt på saken. "Han struntar i vem som uppvaktar Anna. Det är bara Sune som förstår vilka stora risker Anna tar. Han måste väl skydda henne om ingen annan gör det."
Det är givetvis heller inte snack om att Sophie ska vara intresserad av killar på samma sätt eller i samma utsträckning som Sune är intresserad av tjejer. De få gånger hon gör minsta antydan till egna romantiska äventyr följer Sune efter för att kontrollera henne. Första gången har Sune missförstått alltihop. Andra gången skäller han ut sin antagonist, vilket gör Sophie överlycklig.
Bland killarna i klassen intar Sune exakt samma position som de flesta huvudpersoner i böcker/filmer/tv-serier om pojkars uppväxtår. Inte den coolaste, inte den mesigaste, bara en drömmande romantiker med ett hjärta av guld. Han följer därmed benhårt den traditionella mall som säger att det är en sorts kille som intresserar sig för sport och en annan som intresserar sig för tjejer. Enligt den uppdelningens logik innebär hans tjejintresse att han är kass på gympa, inte vill spela datorspel och inte alls hänger med när klassens övriga killar byter hockeybilder.
Det skapar vissa problem.
Det paradoxala i killsammanhang är ju att det anses lite ... bögigt att bry sig så där mycket om tjejer, till och med när intresset endast är sexuellt som i Sunes fall. Författarna är väl medvetna om de där misstankarna och måste därför påminna läsarna och sig själva flera gånger per bok om hur rejälhetero Sune egentligen är, innerst inne. Den viktigaste distinktionen de hamrar in går ut på att Sune visserligen gillar tjejer, men hatar allt som är tjejigt. Att ha en rosa cykel är otänkbart - det är tjejigt och gör att man börjar gilla jazzbalett och bokmärken. Att klä ut sig till tjej är bara larvigt. Att följa med till stallet är livsfarligt.
Det innebär också att Sune inte tillåts bry sig ett dugg om sitt eget yttre. Det är ju lite märkligt, kan man tycka, för någon som är så mån om att göra ett gott intryck hos det andra könet. Men det går inte, skulle Sune utöver sitt tjejtjuseri även tycka det var viktigt att fixa frippan och köpa snygga kläder skulle det tippa över. Resultatet skulle bli för fjolligt, Sune skulle inte kunna passera som en helt vanlig kille. Därför är det nödvändigt att han minsann inte fattar någonting, utan bara "skakar på huvudet och rycker på axlarna" när hans kompisar diskuterar USA:s dyraste skomärke.
De sju till tioåriga tjejernas yttre är däremot såklart väldigt viktigt och kommenteras ständigt. De blir extra snygga på sommaren, de doftar himmelskt, de är fräscha och lena, och man förstår snabbt varför de här böckerna kräver två författare. På det sättet finns det i alla fall en i taget som har högernäven ledig för att skriva.
När Bert nyligen gjorde comeback med nyskrivna dagböcker hade han ovanligt nog blivit yngre än vad han var sist. Då var han 16, nu bara 12. Sune gör lite av samma trick i sina böcker. Han åldras i de tio första böckerna, fram till dess att han nästan är elva, sen tar det stopp. Det är ingen slump. Tidswarparna fyller en stor funktion i författarnas drömvärld.
Efter puberteten är det inte lika roligt längre, då börjar tjejerna ställa krav, det finns ingen snäll fröken som tar ansvar för en och det är inte helt socialt acceptabelt att mamma gör det. Enda utvägen blir att börja om eller stanna av när den riktiga verkligheten närmar sig.
Flera av böckernas tidsmarkörer visar också att författarna fryst tiden i sin egen barndom eller strax innan. Namnen - Sune, Håkan, eller Bengt som den farlige killen i sexan heter - är knappast hämtade från barnkullar i de decennier då böckerna är skrivna. I skolmatsalen serveras pölsa, "alla gånger" är ett användbart uttryck på skolgården och när pappan nämner ordet testiklar blir mamman så chockerad att hon nästan kör av vägen.
Så fin och ren är den här världen där flickorna är lena, Gud är rättvis och man inte behöver bli äldre än 16 år. För sen käkar Eva av äpplet, allt blir jobbigt, Sören och Anders vaknar med ett vrål.