Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Susanna Alakoski: ”Nu är det dags att förstå mig”

”Den största smärtan för anhöriga till missbrukare är förlusten. Att skiljas från människor som man älskar otroligt mycket. Ur det kommer en ensamhet”, säger Susanna Alakoski.
”Den största smärtan för anhöriga till missbrukare är förlusten. Att skiljas från människor som man älskar otroligt mycket. Ur det kommer en ensamhet”, säger Susanna Alakoski. Foto: Nicklas Thegerström

Susanna Alakoski vill lyfta bort skammen från dem som står missbrukare nära i nya boken ”April i Anhörigsverige”.

Susanna Alakoski har ett hejdlöst liksom frisläppt skratt som jag undrar vart det är på väg. Ett skratt man kan se och höra i filmer och som kan övergå i något helt annat, till exempel gråt.

Det gör det förstås inte denna soliga aprildag när vi ses för att prata om det blytunga ämnet som hon nu skrivit om: Att vara anhörig till missbrukare. Att växa upp i en vardag kantad av fylla, fattigdom, ensamhet och skam. Att bära på en erfarenhet man aldrig blir fri ifrån, möjligen känslomässigt friare.

– Jag har gråtit färdigt. Jag har haft mitt motstånd, min ångest, konstaterar hon lugnt.

Nej, hon tycker inte att det ska bli smärtsamt att åka runt och prata om den nya boken ”April i Anhörigsverige”. Dra upp alla mörka minnen gång efter gång. Berätta om det svåraste, det som gjort mest ont.

– Nu är boken inte min längre. Nu är den läsarens. Och det finns något väldigt vackert i att mina minnen kan väcka andras minnen.

Susanna Alakoski vill med ”April i Anhörigsverige” ge röst åt alla de som tystnat för att dölja att någon i familjen super, knarkar eller knaprar tabletter. De som precis som hon har städat upp, plåstrat om, torkat spyor, hoppats, blivit besviken och sviken. De som alltför tidigt fått in ord som torken, fyllecell, antabus och dårhus i sitt unga ordförråd.

Om sin egen familjehistoria som inflyttad från Finland till Ystad, har hon berättat om tidigare i Augustprisade debutromanen ”Svinalängorna” 2006 och i ”Oktober i Fattigsverige” 2012. Nu är hon alltså där igen, i uppväxttidens slukhål av skam, men denna gång varvar hon sina egna berättelser med erfarenheter från andra missbruksanhöriga. Historier hon hört, känt till och fått ta del av.

– Alltså jag har kompisar vars föräldrar har hoppat från broar, som skjutit sig i huvudet, kört ihjäl sig, knarkat ihjäl sig. Men om detta berättar de aldrig för sina vänner eller på sin arbetsplats. Hur kan det vara så förbjudet?

Hur viktigt var det för dig att din röst blev en i mängden av denna sorgekör?

– Som barn och tonåring hade jag en känsla av att vara ensammast i världen. Och hur kan det vara så när så många i min omgivning hade det likadant? Så det var fint att gå in i den här anhörigkören och känna: Nej, jag har inte haft det värst. Vi är många som haft det värst.

Susanna Alakoski växte upp i en familj om fem. Föräldrarna dog ”spritdöden”, brodern började knarka, blev kriminell (men är ren sedan sju år tillbaka). Om systern är hon förtegen, vill inte prata om henne. ”Jag klarar det inte.”

– Som anhörig till missbrukare blir du isolerad, rädd, ensam, överdrivet ansvarstagande och får svårigheter med relationer. Allt det där kan yttra sig på olika sätt, en del blir pajasar, säger Susanna Alakoski och tar en klunk av bordsvattnet hon har framför sig.

Hennes bok är ett lapptäcke där fragmentariska minnen varvas med andhämtningstuvor av dagsaktuella naturobservationer, kalla fakta och noteringar om diverse göromål. Här finns också citat från en rad författare och figurer som Marguerite Duras (”jag förstod min mamma bättre genom Duras”), Mumintrollet, Edith Södergran och inte minst Dr Ernst Almquist. Almquist var verksam som stadsläkare runt förrförra sekelskiftet och förklarade redan då alkoholens dragningskraft.

– Åhh, du kan väl citera honom, ber Susanna Alakoski. Han visste på pricken vad det handlade om. Han skrev att alkoholruset gör så att livet blir lite mer varieté.

Hon berättar att ”April i Anhörigsverige” var en kamp att skriva, att den gjorde henne fysiskt sjuk. Hon fick högt blodtryck.

– Men den har krävt att bli skriven, säger hon och de skånska r:en skorrar uppfordrande. Jag ville göra stumheten som jag lidit av i stora delar av mitt liv talbar. Jag ville bryta ner tystnaden med språk. Språket blev ett svärd.

Foto: Nicklas Thegerström

Hon kallar sin bok en dagboks­essä. Värjer sig för ordet biografi även om hennes skrivande närmar sig den genren.

– Jag är helt ointresserad av biografier, säger hon och rösten slocknar. Jag litar inte på hjärnans minnen. Men låter man kroppens minnen flöda i skrivandet blir det ett spännande möte mellan språk och kropp.

Den vanligaste frågan som Susanna Alakoski får när hon är ute i landet och pratar om sina böcker och sin uppväxt är: Hur klarade du dig? Hon brukar svara att hon ville leva. Att självständigheten och en rad omständigheter som egen bostad och studielån hjälpte henne.

– För mig har det handlat om överlevnad. Jag visste inte hur, bara att jag ville. Det var bort och framåt som gällde.

Men vad hände med tankarna om vad du varit med om?

– Nja...nejmen jag har nog bara hållit igång, säger hon och släpper lös ett skratt.

Men sedan:

– Jag pausade aldrig, satte mig aldrig ner och vilade för då kom tankarna. Det var förstås en rastlöshet som bottnade i ångest. Den förde mig framåt men också till en krasch. Jag tog ju slut när jag var 40. Då kom känslolivet i kapp och då kunde jag inte värja mig längre.

Efter tre veckor på Ersta sjukhus och därefter ”ett och ett halvt år av gråt” infann sig sakta en läkning.

Var den läkningen en förlåtelse som kom ur en förståelse?

– Läkning för mig är att försöka begripa mitt eget liv genom att undersöka min sociala förhistoria, den sociala utsattheten. I den nya boken försöker jag förstå ruset. Varför behöver vi berusa oss? Därför att då slipas kanterna av, stjärnorna blir lite mer glimmande och vi kan glömma bort muskelvärken. Det är begripligt för mig.

– Det finns, fortsätter hon, en läkning i att begripa men också i att tala med andra om sina erfarenheter. Jag skrev fram en sorg och rätten att få sörja är en läkning.

Det finns en läkning i att begripa men också i att tala med andra om sina erfarenheter. Jag skrev fram en sorg och rätten att få sörja är en läkning.

Du riktar förståelse mot dig – inte som brukligt är mot missbrukaren?

– Ja, nu är det dags att förstå mig.

Skräcken och skammen löper som en svart tråd genom Susanna Alakoskis bok. Skräcken att ”bli som dom” och skammen att andra skulle få reda på hur hon hade det där hemma.

– Vi lärde oss att det var skamligt. Det är inget man pratar om därför att det är fult att slå, fult att köra ratt­onykter, fult att ligga under bordet i vardagsrummet, fult att ha kissat på sig. Allt det där som kommer med missbruk. Och ingen enda frågade.

Är vi rädda för reaktionen våra frågor kan ge? Vad vi sätter igång.

– Jag tror vi är rädda för att möta sorg. Att se varandra ledsna. Det är svårt att se den smärtan, då blir vi också delaktiga.

Den väcker något även hos den som frågar?

– Ja, och då blir kontentan att man är mest rädd för sig själv. Vad vi skyddar oss emot är en mycket intressant fråga.

Susanna Alakoski har aldrig varit frestad att fly från sina minnen eller ångest med hjälp av alkohol eller droger. Personlighetsförändringar skrämmer henne.

– Jag tycker om närvaro och som barn behövde jag verkligheten att hålla mig i för att ha en balans.

Det måste också sägas att det fanns perioder under hennes uppväxt som var bra, föräldrarnas vita mellanperioder, och hennes kärlek till föräldrarna går inte att ta miste på. Men heller inte sorgen över förlusten av dem medan de ännu levde.

Med den nya boken är hennes dammsugning av skamskrymslena klar. Eller?

– Det finns några skrymslen kvar men det svåraste är nog gjort.

Så du är kvitt skammen?

– Jag tror det. Jag skäms inte längre. Jag har inte gjort något fel.

Foto i text: Nicklas Thegerström

Fakta. Susanna Alakoski

Född: 1962 i Vasa, Finland. Uppvuxen i Ystad.

Yrke: Författare, föreläsare och socionom. Har tidigare bland annat arbetat i fiskfabrik och varit pressekreterare åt Gudrun Schyman.

Familj: Gift med poeten Mats Söderlund, tre barn.

Bakgrund: Debuterade år 2006 med ”Svinalängorna” för vilken hon fick Augustpriset. Hon har varit redaktör och medverkat i en rad antologier, skrivit barnböcker och 2010 kom ”Håpas du trifs bra i fengelset” och 2012 ”Oktober i Fattigsverige”.

Aktuell med: ”April i Anhörig­sverige” (Albert Bonniers förlag). ”Hon låter de anhöriga till missbrukarna få sin historia skriven på ett sätt som är unikt och storartat”, skrev Maria Schottenius i DN:s recension (24/4).

Priser (urval): ABF:s litteraturpris, Tidningen VI:s litteraturpris, Moa-priset, Ivar Lo-priset. Tackade 2013 nej till Leninpriset.

6 snabba frågor:
  1. Anhörig? ”Älsklingar, sorg, livet.”
  2. Rus? ”Fy, fult, härligt.”
  3. Folkhemmet? ”Historia, framtid, jippi.”
  4. Sverige 2015? ”Stackars mediebranschen.”
  5. Ystad? ”Föräldragrav, hemma­hörighet, sommar.”
  6. Mamma? ”Saknaden på jorden.”
Läs mer. Sagt om ”April i Anhörigsverige”

”Hon låter de anhöriga till missbrukarna få sin historia skriven på ett sätt som är unikt och storartat.”

Maria Schottenius i DN

”Det är en såpass välskriven, hjärtskärande historia att jag ibland känner mig totalt omkullvält, avklädd, nedkyld.”

Nina Einarsson, Sydsvenskan

”Alakoskis bok är viktig, kanske inte främst som handfast anhörigmanual, utan som ett löfte om att missbrukarbarnets söndertrasade känsloliv till sist kan läka. Inte helt och fullt. Men tillräckligt.”

Aase Berg, Kristianstadsbladet

”April i Anhörigsverige” är stundtals oerhört smärtsam läsning om ett ämne som berör en stor del av vårt lands befolkning.”

Paulina Helgeson, Svenska Dagbladet

Fördjupning. Mer om Susanna Alakoski

• Recension. Susanna Alakoski: ”April i Anhörigsverige”. Körsång av sorgebrev och vardag. I sin nya bok varvar Susanna Alakoski en dagbok med ”sorgebrev” om missbruk. De griper hårt om hjärtat, tycker Maria Schottenius, som har svårt att värja sig. Läs recensionen

• Tidigare rapportering. Alakoski tackade nej till Leninpris. När författaren Susanna Alakoski erbjöds det kontroversiella Jan Myrdals Leninpris på 100.000 kronor tackade hon nej. ” Jag vill inte förknippas med totalitära ideologier”, säger hon om priset som i år mottas av Jan Guillou. Läs artikeln

• Lyrik. Bön till oss. Författaren Susanna Alakoski skriver en lyrisk betraktelse inför 2014. Läs texten

• Kulturdebatt. Alla fattiga barn går inte i trasiga skor. Vad är en anständig miniminivå? För vem då? ”Uppdrag granskning” punkterade i går statistiken över de fattiga barnen. Men fattigdom går att dölja. Den påverkar ändå in i märgen, skriver Susanna Alakoski. Läs debattartikeln