Jag har hittills avstått ifrån att kommentera Ann Heberleins beskrivning av det som hände när vi publicerade hennes bok av det skälet att författare har rätt att förvänta sig närmast obrottslig lojalitet från sin förläggare. Men när nu DN för tredje gången före publiceringen av den nya boken framför eller låter framföra åsikten att jag borde ha förstått att Ann Heberlein hösten och våren 2008/09 var psykotisk och därför borde avrått från publicering måste jag gå i svaromål.

Det finns en rad avsnitt i den nya boken där det faktiska skeendet är förvrängt eller helt enkelt förvanskat, som till exempel det som gäller Ann Heberleins försvinnande i samband med utgivningen. För att bedöma trovärdigheten i Ann Heberleins framställning kan man, om man vill, fråga andra personer som var med. Här inskränker jag mig till det som gäller hennes psykiska tillstånd hösten 2008 och som berörs i intervjun här bredvid.

Jag frågade Ann Heberlein långt före utgivningen om hennes behandlande psykiater var införstådd med publiceringen. Hon svarade ja. Av vår mejlkorrespondens från hösten 2008 framgår att hon avsåg att visa läkaren texten. Om hon verkligen gjorde det kan jag inte veta, men jag vet att många andra läste texten före publiceringen, personer som stod Ann Heberlein mycket nära.

I mejl från den 15 september: ”Svante, nu har alla vars åsikter jag bryr mig om läst texten /här räknas namnen på fyra vänner och den äkta maken upp/. Alla har ok:at. Några få invändningar, här och där. Inte mycket, inte mycket alls. Mest har det varit svårt. Det har varit många tårfyllda telefonsamtal den här helgen. Skönt att ha dem gjorda. Sitter med texten och går igenom den nu.”

I ett mejl en dryg månad senare skriver Ann Heberlein: ”Allt låter bra – fortsätt. Jag är med er. Och jag lovar att jag orkar. Jag vill orka just det här mer än något annat.”

Av mejlkorrespondensen framgår att Ann Heberlein också var i kontakt med psykvården. Men det står inte ett ord om psykos. Och framför allt: det står inte ett ord om att hon inte ville ge ut den här boken. Jag kan heller inte minnas att hon i något av våra nästan dagliga samtal framförde den åsikten. Inte ett ord. Inte en enda gång.

Gärna en diskussion om mediers och förläggares makt. Men inte byggd på osanna utsagor.