Svaren på bomberna

Rajesh Thind, dokumentärfilmare

För exakt ett år sedan stod dokumentärfilmaren Rajesh Thind på Holborns tunnelbanestation och väntade på Picadillytåget söderut. Det kom aldrig. Två stationer tidigare hade en bomb utlösts ombord på tunnelbanevagnen som Rajesh Thind väntade på. När beskedet från en högtalarröst nådde hans plattform gick han hem i chocktillstånd.

Märk ordet "gick". Hela London rörde sig till fots den heta sommar­eftermiddagen för exakt ett år sedan.

När Rajesh Thind orakad klev ut i verkligheten nästkommande vecka mötte han en helt ny attityd på gatorna.

- Det var som att stiga ut i ett alternativt universum, säger Rajesh Thind när vi träffas i hans lägenhet i Hackney.

- Ingen ville sitta bredvid den skäggiga muslimen på bussen. Jag är inte ens muslim, jag hade bara inte rakat mig på några dagar.

Till sist kom en svart medelålders man i långa dreadlocks och slog sig ner bredvid Rajesh Thind på bussen. Mannen frågade: "Hur känns det, nu när det är er tur?"

- Om det här var reaktionerna mitt skägg skulle medföra, tyckte jag det var på sin plats att låta det växa ännu mer, få in i lite humor i det hela, säger han och berättar om BBC-dokumentären "Mischief: travels with my beard" som han påbörjade direkt efter de första reaktionerna på det nyutvuxna skägget, och efter att han vid flera tillfällen oprovocerat blivit stoppad av polisen, som misstänkt terrorist.

Dokumentärfilmen ledde honom till Beirut där han fick intervjua "Aya­tollan från Tottenham", en medlem av Jihad som just lämnat England.

- Han är en predikare av hat. Hela brittiska pressen letar efter honom och han sitter där på stranden och käkar falafel och rättfärdigar terror­attentaten. Jag frågade om han även kunde rättfärdiga det faktum att en artonårig muslimsk flicka dog i ett av attentaten. "Hennes familj förtjänar blodspengar", var hans svar. Blodspengar? tänkte jag. Hennes familj vill inte ha några jävla pengar, de vill ha sin dotter tillbaka.

- Men Ayatollan från Tottenham är självklart ingen god representant för muslimer, bara en smal grupp av extremister. Som tyvärr har lärt sig att spela mediespelet väl, där den som talar högst får höras.

Hur har då dessa högt talande extremisters attentat påverkat London, ett år senare?

Rajesh Thind illustrerar sitt svar genom att knäppa med fingrarna:

- Människor glömmer snabbt i den här staden.

Shezad Dawood, konstnär

- Det är desperat omodernt för konstnärer att ha en politisk åsikt, säger Shezad Dawood när vi satt oss ner i köket över en kopp te.

- Man är i dag mer försiktig med att reducera sitt arbete till en gärning, säger han och förklarar att det är svårt att ställa sig markant bakom en åsikt när man befinner sig i en gråzon. Inte minst när det kommer till att kommentera förra sommarens terrorattentat i London.

- För vem har rätt, vem har fel, säger han.

Shezad Dawood är en uppmärksammad ung Londonkonstnär som, när vi träffas i ett stort hus i fashionabla Knightsbridgekvarteren, även han har svårt att tydliggöra den politik som hans konst förmedlar.

- Det betyder inte att konsten är objektiv, men jag vill att de som upplever konsten ska fortsätta att gissa.

I det stora, just invärtes vitmålade huset arbetar han för fullt med att färdigställa en egen utställning. Huset har han fått låna av en rik man för att ha möjlighet att under ett år curatera flera internationella konstnärer som får bo i huset samtidigt som deras konst får leva ut inuti. Först ut är han själv.

Shezad Dawood leker med öster­ländsk och västerländsk kultur i sin konst, deras likheter och olikheter. Han applicerar gärna den ena sidans signifikativa kultur i den and­ra sidans miljö - ställer kontrasterna mot varandra.

Som pastischer av klassiska Hollywoodfilmaffischer, där miljöerna förflyttats till Pakistan. Eller ett stort guldsmycke som representerar den västerländska blingblingkulturen, men där den arabiska stavningen för "Allah" ingraverats.

Hur resonerar du kring ordet "skuld", efter attentaten i London förra året?

- Jag försöker att inte skuld­belägga någon, vilket är svårt. Men jag leker hellre med allas roller i min konst, än placerar oss i fack. Mänskligheten måste ta ett längre kliv och inte stanna upp vid att hitta någon att skylla på. Men ibland frågar jag mig själv om mitt jobb tar någon vidare eller om jag stannar upp utvecklingen när jag fortsätter att leka med östs och västs förhållande till varandra.

Shezad Dawood talar mycket om revolution och hur den gestaltas i konsten. Jag frågar hur hans revolution skulle se ut.

- Det finns ingen tid för manifest. Jag arbetar tre gånger så hårt i mitt nuvarande projekt, för inga pengar, för att ge utrymme åt internationell konst. Det är politiskt. Generositet är politiskt, det är något som går helt emot samhällets trender.

Katie Leslie, kulturarbetande fredsaktivist

Katie Leslie är trött på långa tal och omoderna demonstrationer. För att locka nya röster till freds­rörelsen måste budskapet bli mer tillgängligt, förklarar hon och påpekar att musik är den bästa porten till ett engagemang.

Sedan tre år tillbaka har Katie Leslie varit engagerad i organisationen Peace Not War som arrangerar konserter och ger ut samlingsskivor med avsikt att uppmärksamma fredsrörelsens arbete.

Tidigare har de arrangerat spelningar under årsdagarna av terrorattackerna i USA, den 11 september 2001. I dag ger de också ut en skiva för att hed­ra offren i förra årets terrorattentat i London.

Varje vecka får Katie Leslie över hundra låtar skickade till sitt kontor i södra London. Under det senaste året har många av dem kommenterat bombattentaten.

- Det finns ett generellt större politiskt medvetande i England i dag. För tio år sedan var det många av ungdomarna i vårt land som inte ens visste vad premiärministern hette, i dag har de flesta en klar åsikt om honom. Man ser också framför allt på den urbana musikscenen i London att färre artister sjunger om ingenting och fler vågar vara politiska.

Artister som Bono i U2 och Chris Martin i Coldplay har engagerat sig politiskt, vad anser du om deras utspel?

- Jag sätter mig inte alls emot dem, men deras budskap försvinner ofta på vägen. De älskar sina foto­tillfällen med politiker, och det är ömsesidigt. Men jag ser ett fundamentalt problem när en artist står och ler bredvid Tony Blair och vill ge en röst åt Afrika och freden, samtidigt som Blair motarbetar honom att nå sitt mål. Se bara på G8-mötet, inget hände efter det.

Hur skiljer sig då artisterna åt som medverkar på era skivor och konserter?

- Vi har även de stora med på skivorna - Coldplay har till exempel bidragit med en sång. Men våra artister är oftast mer sannings­sägande, de ropar inte bara "rädda Afrika" utan går också in på var problemen ligger.

Hur har London som stad påverkats av förra årets attentat?

- Londonbor ska ha beröm för att vi inte stannade upp och drabbades av panik, utan genast gick tillbaka till vardagen. Det finns ingen anledning att rikta ilska och hat mot sina grannar.

Så det är inga arga låtar på skivan?

- Nej, eller kanske arga uttalanden, men i en positiv riktning. Ingen artist är arg på sin granne, men kanske på regeringen. Efter den 7 juli förra året växte rädslan för polisen, många låtar handlar om det.

Kommer det som hände för ett år sedan att hända igen?

- Om Blair får fortsätta att sprida sin propaganda, och särskilt om han bestämmer sig för att gå in i Iran, så är det sannolikt. Men får fredsrörelsen en chans att växa kan vi motverka att fler terrorattentat inträffar. Och då är musiken ett bra verktyg där mycket ilska kan ventileras.