Svartrockarbrud med sting

En norsk svartrockarbrud gör entré på DN.se. Nemi är bekant för läsare av serietidningen Larson, men har annars legat lägre i Sverige än i hemlandet. Där har det tredje samlingsalbumet hunnit komma ut, välsignat av ingen mindre än den gamle skräckrockaren Alice Cooper. De båda första, som kom i fjol, är helt slutsålda på förlaget.

Resten får Nemis tecknare, 26-åriga Lise Myhre, berätta själv:

NEMI DÖK UPP första gången på en gothsida som jag gjorde 1997 till "Larsons galna värld". Jag hade inga planer på att skapa en huvudperson till mina serier. Hade jag satt mig ner och tänkt igenom vad som skulle fungera kommersiellt, hade det knappast slutat med en ensam svartrockartjej.

Jag upplever ofta att folk kring mig har bestämda föreställningar av vad Nemi är eller borde vara. "Hon kan inte ha så djup urringning", säger de, det skulle Nemi aldrig haft i verkligheten"... i verkligheten?
Och så får jag på käften för att att jag gör henne för snäll eller elak.

Jag har alltid gillat folk som som inte helt passar in.

Jag menar det Nemi sa en gång: "Det är vi som har rätt, vi som är mest förvirrade.
Att vara annorlunda handlar om något mer än ett övergående ungdomsuppror, tror jag. Jag brukade ha lila hår och piercningar, och blev provocerad av alla som såg det som en fas som jag skulle igenom. Jag har sett nervösa människor ta en omväg runt några av de snällaste människor jag känner - för att de den dagen har på sig läder och nitar. Generellt sett är folk väldigt fördomsfulla, av det blir alltid några strippar.

Nemi hänger ofta i baren, det är inte meningen att göra henne till alkoholist, men det är bra att ha ett ställe där hon kan möta andra. Nemi kommer ofta med bitska omdömen om eller till män, men jag har ingen önskan att starta ett "war of the sexes" - jag driver ju med tjejer också. När jag själv är på krogen, dyker berusade på mig och avslutar med: "nu kommer väl du att göra en stripp om mig." Hade de bara varit så lätt att skaffa sig bra poänger.

Folk tar alltid för givet att Nemi och jag är så lika varandra. Ärligt talat är jag skitless på att folk tror att serien är så jävla självbiografisk. Men jag ser Nemi som en "imaginary friend", inte som en spegelbild av mig själv eller av mitt liv. Nemi gör och tänker saker som jag inte skulle göra.
Det går att leva på att göra tecknade serier i Norge, men det är inte så lätt. Efterfrågan är störst på stripserier, problemet ligger inte i hur många ställen man kan bli publicerad på utan i hur produktiv man kan vara över tiden. Jag kan nog i bästa fall hålla på med Nemi tills jag fyller trettio. Jag vet inte hur länge jag klarar av att skildra en ungdomsmiljö på ett trovärdigt sätt. En lösning vore att göra Nemi äldre, men jag tvivlar på att vi får se henne förverkligad. Hon passar nog inte att stå med stor mage och välja tapet - så ont vill jag henne inte.

Annars? Jag jobbar fortfarande som illustratör, och förutom serier gör jag bland annat bokillustrationer, nätvinjetter och cd-omslag. När jag kör huvet i väggen för att komma på ideer till Nemi är det bra att ha någon konkret uppgift att falla tillbaka på. Samtidigt ger jag inte upp hoppet om att få göra långa episka historier. Jag älskar tecknade serier som medium, och jag läser mycket annat än humorserier. Alan Moores "V for vendetta" och Neil Gaimans "Book of magic" hör till favoriterna. Norska Pondus är min hjälte i stripseriegenren.

Jag tycker mycket om Nemi. Hon är mitt hjärtebarn och det är otroligt kul att andra också tycker om henne.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut