- Den här staden sover aldrig, den går på högvarv dygnet runt. Allt finns här - galenskap och livskraft, människor och kulturer från hela världen. Det är oerhört spännande och inspirerande, säger Sandra Weil, som för elva år sedan flyttade från Stockholm till Tel Aviv. Hon beskriver sin nya hemstad i närmast lyriska ordalag.

- För mig som jobbar med kultur är Tel Aviv den givna platsen att bo på, det är konstens centrum och mötesplats i Israel.

Sandra Weil jobbar just nu med ett jätteprojekt - den israeliska konst- och designhögskolan Bezalels hundraårsjubileum i mitten av juli. Tillsammans med professor Nahum Tevet håller hon på och arrangerar en stor utställning med verk av Bezalelakademins elever och ett trettiotal inbjudna konsthögskoleelever från sju andra länder. Från Sverige deltar sex elever från Konstakademien och Konstfack i Stockholm samt Konsthögskolan i Malmö.

Utställningsplatsen är den gamla terminalen vid Ben Gurion-flygplatsen som ligger mellan Tel Aviv och Jerusalem - en jättelik lokal på cirka 20.000 kvadratmeter. Det är en uppgift med många utmaningar, eftersom lokalerna inte är byggda för konstutställningar.

- Det är spännande att försöka hitta lösningar som fungerar i den miljön, säger Sandra Weil, som håller i kontakterna med de utländska konsthögskolorna och eleverna som bjudits in att delta i utställningen.

Bezalelakademins huvudort är Jerusalem, men Sandra Weil jobbar mest vid masterutbildningen i Tel Aviv. Den är inrymd i översta våningen i en byggnad som en gång var Tel Avivs första varuhus. Det ligger i stadsdelen Florentin, nära den gamla arabiska staden Jaffa som kan sägas vara Tel Avivs historiska hjärta. Florentin var för något årtionde sedan en ganska nedsliten och försummad stadsdel, men sedan studenter och unga konstnärer började flytta in i de billiga lokalerna har en ny miljö växt fram med kaféer, klubbar och små konstgallerier.

- Det är detta som gör Tel Aviv till en så levande stad - den täta blandningen av gammalt och nytt, förfall och elegans, säger Sandra Weil och tar oss med ner till hamnen, där delar av den förfallna miljön håller på att förvandlas till en ny spännande kulturmiljö. Längs vattenlinjen löper ett böljande trädäck där skejtare pilar fram mellan restaurangernas uteserveringar med utsikt över havet. Här serveras frukost ända till klockan fyra på eftermiddagen för den som så önskar.

När Sandra Weil kom till Is­rael vid tjugo års ålder hade hon tänkt studera konsthistoria och Förintelsen vid Tel Avivs universitet.

- Min farmor förlorade sina föräldrar och sin yngre syster i Förintelsen. Hon var en övertygad sionist som älskade Israel, och jag ville lära mig mer både om historien och om landet. Men efter ett halvårs studier i hebreiska tog konststudierna all min tid, berättar Sandra Weil. Hon läste Tel Aviv-universitetets treåriga fil kand-program i multidisciplinär konst på fyra år, eftersom språket till en början krävde extra tid.

Konstintresset hade Sandra Weil med sig hemifrån, även om hästar var det viktigaste i hennes liv i Sverige. Hennes far är finansmannen och konstälskaren Robert Weil och hennes mamma har en hästgård i Skåne.

- Mina nätverk inom konst och kultur har vuxit fram här - i Sverige är jag fortfarande först och främst en hästtjej. Det är ett privilegium att kunna leva som jag gör nu, och förena det bästa ur två så olika världar. Även om jag blir alltmer israelisk så kommer jag alltid att vara svensk till en del. Jag blev israelisk medborgare för fem år sedan, men känslomässigt är jag framför allt medborgare i Tel Aviv.

Efter studierna har Sandra Weil jobbat med flera större konstprojekt, både i Israel och i Sverige. Hon var med och arrangerade utställningen "Alfabet - samtida israelisk konst" tillsammans med galleristen Tali Cederbaum under Stockholm Art Fair 2004. Det var första gången israelisk konst visades i Sverige efter Amit Gorens utställning på Historiska museet under vårvintern 2004.

- Det var ett spännande möte med en helt ny publik, som knappast viss­te någonting om den israeliska kons­ten. Många tror att allt som händer i Israel är präglat av konflikten, men framför allt den unga israeliska kons­ten är inte särskilt politisk. Allt som görs här tolkas visserligen politiskt av omvärlden, men det var fantastiskt att se hur publiken också kunde se konstnärerna som individer. Det mest spännande med mitt jobb är att försöka förmedla hur starkt människorna här lever i nuet, och vilken lust och kraft som finns i detta.

Att förmedla en fördjupad bild av Israel, bortom den svartvita föreställningen om konflikten och våldet, ser Sandra Weil som en viktig uppgift.

- De flesta svenskar tror att alla judar har sina rötter i Europa, de vet inte hur brokigt och mångkulturellt det israeliska samhället är. Här förenas Mellanöstern och västvärldens kulturer och traditioner. Många av de unga konstnärerna har studerat utomlands och har sina internationella kontaktnät.

Hittills är det få svenskar som har sökt sig till Israel för att studera konst, men Sandra Weil hoppas att sommarens jubileumsutställning kan öppna omvärldens ögon för den möjligheten.

- Jag utgår alltid från att folk är rädda och skeptiska mot Israel, både av politiska och säkerhetsmässiga skäl. Och jag blir lika glad varje gång de förväntningarna inte in­frias. I början undrade folk mest om det inte var farligt att leva här, men nu möter jag också mycket nyfikenhet. Jag vill bygga vidare på det, och visa andra sidor av Israel än den som kommer fram i nyhetsrapporterna. Det finns en stor öppenhet inom kulturen, det är en värld som inte begränsas av konflikt och försvar, var och en uttrycker sig i sin egen rätt, oavsett bakgrund och tillhörighet.

Sandra Weils strävan att väcka intresse för israelisk kultur ser redan ut att ha gett resultat. Kulturhuset i Stockholm planerar en stor israelisk foto- och videoutställning 2008. I höst kommer Patrik Liljegren från Södra teatern till Israel för att lyssna på musik. Och efter Amos Oz och David Grossmans bejublade framträdanden på Kulturhusets "Internationell författarscen" vill Ingemar Fasth gärna få kontakt med fler is­raeliska författare.

- Jag skulle också vilja ta hit lite lättsammare exempel på svensk kultur, film exempelvis, säger Sandra, väl medveten om att svensk film för de flesta israeler bara betyder en sak - Ingmar Bergman. Hans filmer har en hängiven publik i Israel, och visas gång på gång på de israeliska cinemateken.

När Sandra Weil först kom till Israel 1995 hade premiärminister Yitzhak Rabin just mördats, och det hopp om fred mellan israeler och palestinier som hade väckts genom det så kallade Osloavtalet 1993 hade slocknat nästan helt. Några år senare utbröt den andra intifadan, det palestinska upproret som nu pågått i snart sex år, och som krävt tusentals människors liv bland både israeler och palestinier.

- Många undrar varför jag stannar kvar under dessa förhållanden. Men jag har aldrig övervägt att flytta hem, tvärtom känns det allt tydligare att det är här jag hör hemma. Trots riskerna som finns är det omöjligt att lämna den här miljön som är så full av liv och kraft. Här finns en så påtaglig och omedelbar närhet, alla lever i nuet, morgondagen är mindre viktig, för man vet aldrig om den kommer.

I detta livsklimat har Sandra Weil stor användning för sin bakgrund, förklarar hon:

- Min roll här är att använda mitt svenska ordningssinne. Min roll som producent och curator är att förverkliga andras idéer. Här finns gott om jättestora och luftiga planer, som ofta är ogenomförbara eftersom tålamodet saknas. Inom modebranschen exempelvis finns det massor av skaparglädje, folk testar idéer som spricker gång på gång i brist på planering och framförhållning. Att försöka ta all denna kreativa kraft till vara är en fantastiskt spännande uppgift, säger Sandra Weil, som drömmer om att så småningom kunna skapa en egen mötesplats för experimentell konst av alla upptänkliga slag.

Hon liknar sitt drömprojekt vid ett träd med starka rötter och ett vitt grenverk som kan fånga en del av all den skaparlust som flyger förbi.

Men även om Sandra Weil älskar att leva mitt i detta flöde av kreativitet, med all informell spontanitet och närhet mellan människor, bekanta som obekanta, blir det ibland för mycket av det goda:

- Då känner jag ett tydligt behov av space - ge mig en svensk skog, lite tystnad och ro. I Israel är man aldrig ensam. Det jag saknar mest från Sverige är naturen och hästarna. Österlen på sommaren är ett måste för mig.