"Svenskan gjorde mig unik"

Londons tunnelbana är ett komplicerat system av trappor och korridorer med rundade tak. Just nykaklade påminner de om Lustiga huset i underjorden. Här kan man överallt, på dunkelt hotfulla affischer, läsa att man måste köpa "the new tantalizing story of Henning Mankell".

På Foyles - en stor bokhandel vid Charing Cross - ligger på paradplats Astrid Lindgren, Agneta Pleijel, Hjalmar Söderberg och Jan Guillou i en enda röra. Meat the Nordic Writers, lyder en uppfodrande skylt. Mötet är tänkt att ske bokledes och för säkerhets skulle har man försett varje bok med en handskriven biografi över författaren.

- Swedish writers, absolutely, säger Alan som jobbar på Waterstone´s bokpalats vid Piccadilly. Let´s see. Han travar utan att tveka längs hyllorna och pekar ut Sun Axelsson och Fredrika Bremer. Eckmänn, Mänkell och Mirdahl och så hans favorit - påstår han insmickrande - Jälmär Sodderbörg.

På Granta gnuggar man händerna över sin nya älskling, Sven Lindqvist. I januari kom "Bänkpress" i engelsk översättning och har fått strålande recensioner.

Det är lätt att gripas av någonting, en yra eller en berusning över att svensk litteratur på bred front äntligen intagit Brittiska öarna.

Nåja.

Nästa morgon sitter jag uppkrupen i en fönsternisch och tittar på extremt gröna gräsmattor och en kanin som tittar på en staty. Den föreställer en stork. Jag befinner mig långt nere i Kent, i ett av alla de gamla stenhus som bedriver bed & breakfast för att ha råd med uppvärmning. Det verkar inte gå så bra, för det är precis lika kallt inne som ute. Frukosten serveras i biblioteket med en fantastisk samling originalutgåvor och långa serier om boerkriget. Här lär man inte hitta någon Jälmär Sodderbörg. Jag värmer händerna på tekoppen och frågar ägaren, som klampat in i leriga ridstövlar, om han känner till någon svensk författare. Han tänker efter, hmm, det fanns en, vad var det han hette?

- Ågust something.

- August Strindberg. Har du läst någonting av honom?

- I´m afraid not, no, sorry about that. Och så försvinner han med hundarna i en skock kring fötterna.

Det kalla huset ligger strax utanför en liten by som heter Meopham och uttalas Meppem. Härifrån, av alla ställen, kommer två gånger om året gedigen och lockande information om svensk litteratur. Här bor Sarah Death, översättare och redaktör för Swedish Book Review. Den är husorgan för föreningen SELTA (Swedish-English Literary Translators Association), en grupp verkliga eldsjälar, men tidningen riktar sig till alla som är intresserade av svensk litteratur i engelskspråkiga länder.

- Swedish Book Review, berättar Sarah på flytande svenska, startades i Göteborg 1979 av Jeremy Franks. Då hette den Swedish Books och kom ut kvartalsvis. I början av 1980-talet flyttade tidningen till England och bytte namn. Den blev SELTA:s tidskrift och Laurie Thompson var redaktör. Han har förresten just översatt Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula". Nu har jag tagit över efter Laurie och när det gäller hans insats kan man verkligen tala om hängivenhet. Han var ansvarig utgivare i 20 år.

Hennes svenska är perfekt, hon gör bara ett lustigt misstag när hon frågar mig om jag har hunger. Det låter mycket mer dramatiskt än att vara hungrig och stämmer helt med mitt tillstånd. Jag är utsvulten och drömmer under hela promenaden till Sarahs hus om svart engelskt te.

- Jag har skaffat mig svenska vanor, ropar Sarah från köket. Jag sätter på kaffe.

Radhuset delar hon med man och två döttrar och tidningen. Det redaktionella arbetet sker överallt där utrymme så medger. I varje nummer presenteras några svenska och finlandssvenska författare i engelsk översättning och förutom artiklar och intervjuer finns också en fyllig recensionsavdelning. Men ska den vara en speglande tidskrift eller kan redaktören driva en egen linje?

- Nja, det är ganska fritt och personligt. Recensionsdelen beror till viss del på recensionsredaktörens egen smak. De översättningar som finns med är antingen ur böcker som ska komma ut eller sådana vi hoppas ska bli utgivna. Ett nummer per år är ett temanummer och där har redaktören fria händer. Jag skulle väldigt gärna vilja göra ett nummer om mat i svensk skönlitteratur. Om vi har ett motto så är det enkelt: vi ska vara utanförstående för att kunna bedöma svensk litteratur utan att påverkas av vare sig trender eller önskemål. Vi vill vara en oavhängig röst som presenterar svenska författarskap för den engelskspråkiga världen.

Hon låter väldigt bestämd och övertygad och det finns bara ett ord som liksom hoppar upp ur sammanhanget och klappar till en, halvt uppfodrande, i ansiktet: svensk. Varför vill man ägna all sin tid åt det svenska språket?

- Jag tröttnade på franska. Nej, det var inte riktigt så. Jag kom till Cambridge och där kunde jag välja två språk. Tyskan var redan klar, men jag ville också ha något som jag kunde syssla med helt utan konkurrens och när jag valde svenska fick jag verkligen känslan av att vara speciell. Vi var bara två i klassen. När hela avdelningen för nordiska språk hade möten var vi ändå inte fler än att vi rymdes i ett rum. När tillhörigheten blir så tydlig är det lätt att skapa sig en identitet.

Sarah doktorerade på Elin Wägner och Fredrika Bremer, men när det akademiska arbetet var avklarat visade det sig inte finnas några akademiska jobb. Det här var på 1980-talet och universitetens svenska avdelningar stängdes en efter en. Från förlagens sida var intresset för svensk litteratur obefintligt. Det var dags för ett val. Hon kunde inte både arbeta för försörjningen, ta hand om barnen och gå vidare med sin forskning.

- Jag släppte jobbet och det var min vändpunkt. Jag ville ju syssla med det jag kunde någonting om och älskade. Och jag tycker att svenska är så vackert, så musikaliskt. Om en text är välskriven går det som en lek att översätta den, men nästan allting är roligt även om det är svårt, som smörgåsbordet i prologen till Carina Burmans

"Den tionde sånggudinnan". Och första sidorna ur Selma Lagerlöfs "Dunungen" där allt är så svävande och tvetydigt, med flit förstås. Roligast men också mycket svårt var Kerstin Ekmans "Änglahuset". Bakom den översättningen ligger så mycket forskning. Man måste bli expert på 30-talets syfabriker, frisyrer, Bofors kanontillverkning, fackföreningsmöten, gudstjänster, karamelltillverkning, torghandel, svampsamling och allt möjligt annat.

En av Swedish Book Review flitigaste medarbetare hette Joan Tate. När hon dog förra året lämnade hon efter sig en stor boksamling och en lång rad översättningar som hon ville att kommande översättare skulle kunna ta del av.

- Det var Joans sista önskan att hennes böcker inte stoppas undan i ett universitetsbibliotek. De skulle fungera som inspiration, som objekt för kritik, vad än översättare eller andra intresserade vill. Nu finns det också planer på att förvandla hennes hus i Shrewsbury till ett slags översättarcentrum och det kan bli väldigt spännande. Så vad beror den på, denna våg av intresse för svensk litteratur i England?

- Personligen tror jag inte att det enbart har varit någon stor aha-upplevelse hos förläggarna. Det är en rad mindre faktorer som har bidragit, till exempel att brittiska förläggare ofta får impulser från bokmässan i Frankfurt, och där talar ju deras tyska kolleger mycket om svensk litteratur. Men det började nog med att Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" blev en bästsäljare. Likadant med Gaarders "Sofies värld" och i viss mån Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Alla sökte nästa bästsäljare från Norden, för intresset gällde inte bara Sverige, utan de nordiska länderna tillsammans, och så är det fortfarande. Trots att förlagen inte fann någon självklar efterföljare just då stannade Norden kvar i deras medvetande. De blev mer uppmärksamma, skaffade sig större kunskaper. Det har dessutom blivit vanligare med skönlitterär översättning över huvud taget, eftersom vi nu har översättningspriser som Independent Foreign Fiction Prize, det pris som P O Enquist fick i våras.

- Jag hörde en förläggare häromåret säga att hon numera hellre söker bra litteratur på andra språk än nöjer sig med ännu en medelmåttig roman från USA. Och bland dessa "andra språk" har svenskan nu sin givna plats.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut