- När ljud kopplas till bilderna förändras färgsättningen och nya mönster uppstår, förklarar hon och sätter på en hiphoplåt - och vips får de abstrakta mönstren liv.
Den bastanta stenbyggnaden Bethanien är ett före detta sjukhus som förvandlats till kulturhus. Många av de gamla och rymliga sjukhussalarna fungerar nu som gästateljéer för konstnärer från andra länder som sökt sig till den tyska huvudstaden. Berlin har det senaste årtiondet blivit en konst- och konstnärsmetropol.
Katarina Löfström är i Berlin med hjälp av ett ateljéstipendium från Iaspis, en institution som bland annat har till uppgift att främja svenska konstnärers möjlighet att arbeta och ställa ut i andra länder. Utanför konstnärshuset breder en stor park ut sig och ljuset strömmar in i den luftiga ateljén.
- Här finns en oerhört vital konstmiljö, full av intressanta konstnärer. Samtidigt har man möjlighet att visa upp sig för en internationell publik, säger Katarina Löfström, som har en konstnär från Singapore och en från Polen som närmaste ateljégrannar.
Den "svenska" gästateljén i konstnärshuset Bethanien har funnits sedan början av 80-talet. Men både Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Malmö konsthögskola har under 90-talet också skaffat sig ateljéer i Berlin där elever kan få arbeta under en period. Ateljéerna fungerar ofta som inkörsport och sluss till en längre vistelse i Berlin.
- Under 90-talet, efter murens fall, uppstod en ny och internationell konstmiljö i Berlin, säger Aris Fioretos, författare och sedan i höstas kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin.
Fioretos menar att konstlivet i Berlin är öppnare och inte lika styrt av marknadskrafter som i de mer etablerade konstmetropolerna London och New York.
Svenska och skandinaviska kulturpersonligheter har sedan länge sökt sig till Berlin. Redan i slutet av 1800-talet tillhörde August Strindberg, Ola Hansson och Edvard Munch den berömda krets som samlades på vinstugan Zum Schwarzen Ferkel. Efter andra världskriget och under stadens fyrtioåriga delning var kontakterna glesare.
Men sedan ett årtionde är Berlin en magnet för konstnärer från alla väderstreck - och det svenska och skandinaviska inslaget är påtagligt. Exakt hur många svenska konstnärer som på hel- eller deltid är verksamma i den tyska huvudstaden är det ingen som vet. 150 är en gissning, 200 en annan.
Den nordiska närvaron är så stor att museet Hamburger Bahnhof, ett av stadens största och namnkunnigaste, i vår öppnat dörrarna för ett trettiotal skandinaviska konstnärer. "Berlin North" heter utställningen, som hade vernissage i fredags.
- Det är ett fenomen att det finns så många nordiska konstnärer här i Berlin. De flesta har en internationell karriär, och ställer inte så ofta ut här i Berlin, säger Gabriele Knapstein, utställningens kurator.
Redan en dryg vecka innan "Berlin North" öppnade var Jan Svenungsson, en av de deltagande svenska konstnärerna, i full gång med att mura en röd tegelskorsten som går från golv till tak i ett av utställningsrummen.
Skorstenar är ett favorittema som Svenungsson återkommit till ända sedan 1992, när han gjorde sin första utanför Moderna museet i Stockholm. Berlinskorstenen är hans sjunde, och han hoppas så småningom få förverkliga den i fullformat på en gammal industritomt strax utanför utställningslokalen.
- En skorsten är laddad med symboliska betydelser, men associationerna går vitt isär, säger han.
Svenungsson kom till Berlin på ett ateljéstipendium och bor sedan sju år tillbaka i den tyska huvudstaden. Och han påpekar att det inte bara är unga utan också internationellt mycket etablerade konstnärer som gör Berlin till en konstnärlig kraftcentral: dansk-isländske Olafur Eliasson, brittiska Tacita Dean och tyske Thomas Demand har alla ateljéer ett kort stenkast från Hamburger Bahnhof och den skandinaviska utställningen.
- Berlin är fullt av monument från olika historiska epoker. Här stiger jag in med mitt skorstensprojekt, säger Svenungsson.
Och kanske var Berlins dramatiska historia, som gör sig påmind i vart och vartannat gathörn, en av orsakerna till att han sökte sig till staden.
- Jag har läst och lärt mig massor om stadens historia sedan jag kom hit, säger Svenungsson och berättar att han bor granne med Checkpoint Charlie, kalla krigets legendomspunna gränsövergång mellan väst och öst.
Annika von Hausswolff, som deltidsbor i Berlin och medverkar med tio iscensatta fotografier i utställningen, talar också gärna om den historiska laddningen.
- I Berlin kommer man närmare den europeiska historien, säger hon och berättar att hon länge velat bo "längre ner i Europa".
Men ofta är det kanske mer pragmatiska orsaker - än de konstnärliga och historiska miljöerna - som har varit avgörande för att konstnärer kommit till Berlin. Efter murens fall 1989 och den tyska återföreningen året därpå har Berlin varit Europas största byggarbetsplats. Samtidigt har flyttlassen gått från innerstaden till nya villa- och radhusområden i ytterkanterna, vilket resulterat i att det finns gott om bostäder och ateljélokaler, även i centrala lägen.
- I Stockholm tog det elva år att få ett förstahandskontrakt. Här i Berlin gick det på en vecka, säger Annika von Hausswolff.
Både Jan Svenungsson och Annika von Hausswolff har sett fram emot utställningen på Hamburger Bahnhof - även om Annika von Hausswolff sätter frågetecken för att dela in konstnärer efter geografiska kriterier.
- Det stämmer inte riktigt med andra tankar om en mer internationell och global värld. Och det är inte säkert att det finns gemensamma utgångspunkter bara för att ett antal konstnärer råkar vara födda på samma ställe, säger hon.
Det finns också de som tackat nej till att delta, berättar kuratorn Gabriele Knapstein.
- Men vi har inte varit ute efter att göra en "best of"-utställning. I stället har vi utgått från några teman, och sedan sökt upp nordiska konstnärer med stark anknytning till Berlin som behandlar dessa ämnen i sitt arbete, säger Knapstein.
En rad institutioner i alla de nordiska länderna har bidragit till finansieringen av "Berlin North". En av dem är svenska Iaspis som ställt upp med drygt 600 000 kronor.
- Vårt engagemang ligger i linje med uppdraget att stödja svenska konstnärers möjligheter att ställa ut i andra länder, säger Niklas Östholm, projektledare på Iaspis.
En drivkraft i den berlinska konstmiljön är den flora av gallerier som öppnat det senaste årtiondet. I stadsdelen Mitte, som under murens tid låg i stadens östra del, är det aldrig långt till nästa galleri, och kring Jannowitzbrücke har också ett antal gallerier slagit sig ner.
En del av galleriägarna har kommit till Berlin från västtyska städer som Köln eller Hamburg. Men även från Skandinavien söker sig gallerister till Berlin. Claes Nordenhake lämnade Stockholm för fyra år sedan och slog ner sina bopålar här. Nu har han ett galleri i ett stenhus mellan Checkpoint Charlie och Görings gamla luftfartsministerium (som numera används som finansdepartement). För närvarande fyller en installation av slovenskan Marjetica Potrc utställningsrummet.
- Berlin är den unga konstens huvudstad i Europa. Staden påminner om New York på 70-talet när det var billigt att skaffa loft och ateljéer i Soho. Nu är Manhattan svindyrt, men i Berlin är hyrorna överkomliga.
Inte minst den berlinska galleriscenen är vital, menar Claes Nordenhake, och i det hus där han har sitt galleri finns sammanlagt åtta gallerier.
- Och det finns säkert hundra gallerier som ständigt är intressanta.
Galleritätheten till trots - ibland klagar Berlins gallerister över att staden saknar konstsamlare.
- Det stämmer. Men så länge Berlin framstår som konstmetropol, fungerar det ändå, säger Nordenhake, som också han lockades av den historiska laddningen i Berlin, där det gamla öst och väst samsas inom samma stadsgränser.
- Berlin är symbolen för det återförenade Europa. Och där hör naturligtvis konsten hemma, konstaterar Claes Nordenhake.