Thorsten Jonsson
"Berättelser från Amerika"
Förord: Sverker Sörlin
Modernista
De där flyhänta formuleringarna; jag undrar hur mycket svett som låg bakom, hur mycket hamrande, pappersknölande & Hur mycket kärlek. Ja, Thorsten Jonsson måste ha älskat att vara författare. Någon ostyrig passion var det dock inte fråga om. Thorsten Jonsson frossade inte, vare sig i adjektiv eller i sina gestalters inre känsloliv.
Man har kallat honom för hårdkokt; en svensk Hemingway. (En fråga: Om det nu finns hårdkokta författare så borde det rimligtvis finnas löskokta, och hur är i så fall dessa beskaffade?) Jonsson framstår i alla fall inte som lika sentimental och macho som Hemingway, men hans stil är utan tvekan besläktad med amerikanens, och särskilt tydligt är detta i de mästerliga kriminalnovellerna i "Fly till vatten och morgon" (1941). Prosan här är betydligt stramare, mer direkt, än i "Berättelser från Amerika" där vissa meningar vindlar och vrider sig ner över halva boksidor medan andra kommer som plötsliga smockor. Jonsson visste exakt var han skulle placera sina skiljetecken för att få fram den rätta rytmen.¨
"Berättelser från Amerika" inleds med en verklig prydnad, "Anteckningar från Manhattan", som ursprungligen publicerades i reportageboken "Sidor av Amerika" (1946). I denna gör Thorsten Jonsson en impressionistisk teckning av Manhattan med lika delar stämningslägen och ren fakta.
Metaforer och liknelser har jag personligen ett komplicerat förhållande till. Här kryllar det av dem, minst tre fyra stycken per sida, och jag läser dem och kan plötsligt inte få nog; skyskraporna, till exempel, liknar Jonsson vid "omblandade orgelpipor", "gotikskog", "horisontellt kuggdrev" och "vintriga minareter", beroende på om vi närmar oss New York från havssidan, luften eller med tåg. En varm sommardag får vi uppleva ett oväder då "regndropparna börjar falla i likörtunga stänk" och "åskan ramlar som tunga tunnelbanor genom molnen". Vi får några korta historiska tillbakablickar om Manhattans olika öar, av vilka The Village är den mest "humana". Författaren berättar på vilken restaurang Eugene ONeill brukade äta soppa, var de bästa nattklubbarna finns. Med kärleksfulla händer lägger han ett pussel framför oss, och trots att det egentligen inte "händer" någonting på de här åtta nio sidorna uppstår Berättelsen om Manhattan.
Att det blir så bra tror jag handlar om författarens omsorg om de egna verktygen och en nästan rörande vilja att beskriva och förmedla något av världen. Thorsten Jonsson var ju reporter, och jag har ingen aning om hur han var i den rollen, men självklart kunde han agera mer fritt som skönlitterär författare. Som sådan lät sig han skuggas av reportern, och det är särskilt tydligt i novellerna i "Berättelser från Amerika". Ibland är detta en tillgång, ibland en belastning.
Novellerna har pretentioner av ett sällan skådat slag. Jonsson ägnar sig åt upplysning; han vill förmedla en aktualitetsbild av Amerika under och strax efter andra världskriget, men en bild som inte platsar i den officiella nyhetsförmedlingen men är så mycket sannare. Och han verkade vilja omfatta allt. Det handlar om raskonflikter, homofobi, korruption och politiska skandaler, journalistiskt arbete, demokratifrågor, vad som sker när man utmanar makten & Och Europa, den självsargade kontinenten, finns ständigt med som jämförelseobjekt.
Pretentionerna gäller även valet av berättare. Jonsson låter nämligen en fiktiv amerikan, Henry, stå för Amerikaskildringen.
Tänk en nutida svensk författare som gör sin huvudperson till exempelvis tysk och låter denna berätta ingående om tysk inrikespolitik inför en svensk publik. Vem vågar?
Kanske ville Thorsten Jonsson komma ifrån den "svenska" blicken, de uppspärrade upptäckarögonen som annars är brukligt när man som utböling försöker skildra andra länder och kulturer.
De där uppspärrade ögonen dyker förresten upp i en av novellerna, "Weekend vid ravinen", och de sitter mycket riktigt på en svensk, Peterson. En naiv yngling som "kom plaskande ner i mina (Henrys) funderingar som en vänskaplig bondhund".
Fyra av novellerna i "Berättelser från Amerika" utkom 1950 i boken "Dimman från havet". Dessa skulle även kunna gälla för episoder i en så kallad episodroman, en form som dykt upp på senare år och som jag har uppfattat som ett fräscht tillskott i genrefloran. Men: intet nytt under solen. Jonsson höll på med det här redan för sextio år sedan. Han låter sin amerikan, berättarjaget Henry, återkomma i alla fyra noveller, och genom att placera honom i olika situationer, episoder, växer bilden av Amerika fram. Det skapar ett kitt i boken, samtidigt som berättelserna är helt fristående.
Även andra personer återkommer. En av dem är Patricia, som Henry åtrår, inledningsvis bara på avstånd eftersom hon är upptagen på annat håll, men i den sista av episoderna, "Weekend vid ravinen", får förälskelsen blomma ut. Här finns en erotisk scen, som på ett befriande sätt bryter mot den något dammiga kvinnosyn som gäller för övrigt i boken och visar upp en kvinna som helt otvunget ger uttryck för sin sexuella lust. Annars får kvinnorna mest spela rollen som socialt kompetenta hemmafruar eller strippor på någon av de många barer och nattklubbar som huvudpersonen frekventerar tillsammans med någon manlig bekant.
Männen kommenterar ofta och gärna det andra könets företräden. Det finns en fixering vid höfter, som kan vara exempelvis "fruktlikt rundade" eller "vältrimmade". Så här låter det när två "damer" lägger an på huvudpersonen och hans polare: "Den ena var en medelålders, blekt rödhårig och utblaskad sak med snygga höfter och hängbröst som tittade fram ur den uppslitsade blusen som snoriga ungar i en dörröppning. Den andra, min tydligen, såg ut som en späd och fuktig potatisranka, med tunna slappa benhänder, smutsigt hår och blöta narkotikaögon."
Bildrikedomen är det inget fel på, men den blir märkligt ihålig så fort Jonsson har med kvinnor att göra.
Thorsten Jonsson frossar som sagt inte människors känsloliv, så inte heller i Henrys. Bara vid ett fåtal tillfällen anar man ett smärtsamt bråddjup hos huvudpersonen, som när hans vän Berthold Winger har tagit livet av sig och han sitter på en bar med en dubbel whisky. "Jag tänkte på alla de gånger jag har funderat på att ta livet av mig." Men nu behöver han inte göra det, för hans vän och bror Bert har gjort det åt honom. Och sedan stannar det vid detta.
Författarens upplysningsiver, fungerar den då, rent litterärt? Ja, utom i bokens sista text, "Samtalsvis", också den ursprungligen publicerad i reportageboken "Sidor av Amerika". Här går det över styr, tycker jag, här pratas det alldeles för mycket om alldeles för många saker. Annars fungerar det överraskande bra. Dels för att Thorsten Jonsson inte skriver läsaren på näsan, dels för att han sätter in den lilla (och väldigt utsatta) människan i de stora sammanhang som han försöker berätta om. Dialogen är mycket välinitierad, man förstår att författaren har befunnit sig i de här miljöerna som journalist. Och är man inte intresserad av politik så kan man åtminstone njuta av Thorsten Jonssons språkbehandling.
"Berättelser från Amerika" skildrar ett samhälle för sextio år sedan och bortsett från vissa tidsmarkörer, som koldammet över New York, teleprintrar och lufttrycksmikrofoner, skulle man kunna tro att han berättar om dagens Amerika. Mycket har vi hört om förut - fast långt efter Thorsten Jonsson. Han skildrar människor som går under, inte av ett blodigt krig i Europa, utan av en korrumperad samhällsmakt i ett land som på papperet är fritt och demokratiskt.
Men vad är då Amerika? Thorsten Jonsson lade ner stor möda på att försöka besvara den frågan, men visste också att det var omöjligt.
I inledningen till "Weekend vid ravinen" stiger Henry ur sin bil när han är på väg uppför bergen utanför San Francisco. När han står där och ser hur dimmorna kommer rullande utifrån havet konstaterar han att han aldrig träffat någon som vet någonting om Amerika. "Ingen vet hur det är att bo där. Det börjar vid ett hav och slutar vid ett annat hav och sträcker sig ut över det andra havet, och vi är ännu i rörelse mot den stranden."