Veckans kulturperson: Lars Winnerbäck. Är det oansenligheten som gjort honom till en av landets allra största artister? Han skyr medieljuset och drar ut i höstmörkret på turné – premiär i Göteborg på fredag.
I vintras ställde Lars Winnerbäck plötsligt upp i pratshowen ”Skavlan”. Det var oväntat. En av Sveriges mest medvetet medieskygga artister i Sveriges trevligaste tv-soffa. Men där satt han, glad och charmig, självironisk och pratsam – om än en smula nervös.
Den här hösten tycks dock allt vara tillbaka på normalnivå. Nytt album, ingen charmoffensiv. I brist på intervjuer ordnade skivbolaget enskilda förhandslyssningar av skivan, så att någon förhandspublicitet alls skulle kunna bli av. Och när han för en månad sen återigen var bokad till ”Skavlan” var det utan att sätta sig i soffan. Han bara spelade en låt med sitt band som avslutning på programmet.
Detta är anmärkningsvärt på två sätt. Dels att han återkommer en andra gång till ”Skavlan”, Sveriges mest eftertraktade tv-exponering, efter bara ett drygt halvår. Dels att han får göra det utan att svara på en enda fråga. Det säger något om vilken ställning han har, och hur många tittare hans namn kan generera.
Lars Winnerbäck är stor. En av det nutida Sveriges allra största artister, med en sällsynt kombination av tjurig integritet och fenomenal popularitet.
Egentligen fanns inget som antydde att just han skulle nå dit. Det är över huvud taget svårt att höra något sensationellt i Lars Winnerbäcks musik, och än svårare var det när han gav ut sina första skivor på det pyttelilla skivbolaget Elvira.
Men där fanns en iver. Han skrev många låtar, med långa texter. Och skivorna kom tätt, ett album om året. Redan den tredje gavs ut på ett stort bolag, 1998, och redan då talades det – aningen förhastat – om en ”ny Lundell”. Sen växte han snabbt. Året efter var han den tveklöst största publikdragaren på en sommarturné med namn som Stefan Sundström och Kjell Höglund, två år senare fyllde han samma roll på ”Kalas”-turné med Bob hund och The Soundtrack of Our Lives.
Någonstans där slutade han också att ställa upp i medierna. En Expressen-grej med lemurerna på Skansen var droppen. Trots att han en gång spelat i punkband med Anders från humorduon ”Anders och Måns” trivs han dåligt med trams, hans humor är en annan. Enligt vedertagen, kommersiell logik är en sådan hållning rena självmordet, men Lars Winnerbäck bara fortsatte att utvidga sin publik.
Dessutom hör denna publik till musikbranschens trognaste, hängiven på ett sätt som kan förbrylla den som står strax utanför. Eftersom själva kännemärket för honom – och hela hans gärning – är att han inte är så himla märkvärdig. Däremot sympatisk, funderande, tvivlande och inte särskilt macho. Med småpratande sångröst och en konventionell men stabilt pådrivande musik i varma färger.
Likheterna med Lundell är för övrigt inte fler än skillnaderna. Winnerbäck är medelklass där Lundell är arbetarklass, hans temperament är mer reflekterande, Lundells beryktade ”pojkarna längst fram”-publik motsvaras hos Winnerbäck snarare av ”flickorna längst fram”.
Själv undrar jag om inte nyckeln ligger just i det där oansenliga. I hans ovilja att förhäva sig, i otrivseln bland det glassiga, i den osäkerhet som inga offentliga triumfer riktigt förmår balansera.
Lars Winnerbäck är en snubbe i rutig skjorta och slarvig frisyr som verkar ha svårt att helhjärtat skörda frukterna av sin framgång, men däremot gärna söker sig till sammanhang där han inte behöver märkas så mycket. Till exempel som producent för Lisa Ekdahl eller Elin Ruth Sigvardsson. Eller genom att skriva och spela in utomlands.
En sådan karaktäristik kunde vara nog för att förära honom titeln Sveriges svenskaste artist. Samtidigt som han är så hemlig och icke-insmickrande att nästan hela hans trogna publik kan känna att de nog på något sätt faktiskt får ha honom för sig själv, trots att han är mer eller mindre störst i Sverige.