Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Sverker Sörlin: Antropocen – ett ord för framtiden

Jorden vi ärvde.
Jorden vi ärvde. Foto: Susan E. Degginger/Alamy

Det sägs allt oftare att vi lever i en ny epok: antropocen.

Människan har levt över sina tillgångar och kraftigt påverkat jorden. Men vår tid kan också ses som vändpunkten då vi börjar förstå att vi och jorden är evigt förbundna, skriver miljöhistorikern Sverker Sörlin.

Antropocen. Är det inte trots allt bara ett ord? Betyder det något? Är det väsentligt om det finns en geologisk epok med detta namn?

Frågorna är berättigade. Åren som gått sedan den dag år 2000 när Paul Crutzen väckte ordet till liv i Cuernavaca i Mexiko, har präglats av omvälvande händelser. Aldrig förr har världen haft så många flyktingar som nu, 65 miljoner. Ironiskt nog lika många som antalet år som gått sedan det stora meteoritnedslaget på Yucatan som ledde till de landlevande jätteödlornas utdöende.

Jordens befolkning har sedan 2000 ökat med 1,5 miljarder människor samtidigt som den allmänna levnadsnivån stigit i strängt taget hela världen. Välståndet växer, men är lika ojämlikt fördelat som under plutokraternas och massfattigdomens 1800-tal. En av de mest uppmärksammade böckerna om ekonomi sedan 2000 är Thomas Pikettys ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” från 2013. Terrorism har blivit en global angelägenhet. Kulturella och religiösa spänningar präglar politiken och nyhetsflödena mer än under hela efterkrigstiden fram till 1989.

Dessa omvälvande förändringar kan beskrivas utan att ordet antropocen behöver användas. I själva verket brukar det inte användas. Så varför bryr vi oss om det?

Ord tänker åt oss. Ordet ”evolution” har fått sin moderna betydelse av Charles Darwins teori om det naturliga urvalet. I strikt vetenskaplig mening beskriver ordet förändring och nyskapande av arter. Men i praktiken används det om förändring på alla tänkbara områden. Vi förstår världen och oss själva annorlunda. Ett ord från en helt annan sfär är ”det undermedvetna”. Det härstammar i sin nu mest kända betydelse från Sigmund Freud, den österrikiske nervläkaren och författaren. Visserligen är Freuds teori omstridd och den har inte sin främsta konjunktur just i vår tid, men ingen kan förneka att vi alla förstår människan annorlunda sedan detta begrepp blev en del av västvärldens ordförråd under 1900-talet.

Ordet ”miljö” kan fungera som ett tredje exempel. Det är svårt att föreställa sig hur vi skulle kunna tala om de omfattande relationerna mellan samhället och naturen om vi inte hade tillgång till det. Ordet är gammalt, dess motsvarigheter i engelska och franska, environment/environnement, förekom under medeltiden. Men sin moderna betydelse fick det först efter andra världskriget. Genombrottet skedde i slutet av 1940-talet och en bredare politisk och folklig användning kom under 1960-talet.

Världen framträder genom orden. Hur skulle vi förstå oss själva utan ord som evolution, det undermedvetna, miljö?

Antropocen kan bli en vattendelare, ett ord som delar upp världen och tiden på ett nytt sätt.

Vi vet inte om antropocen kommer att bli ett lika omvälvande ord. De flesta människor lever ännu sina liv utan att känna till det, och känner man till det vet man kanske inte riktigt vad det betyder.

Jag själv är osäker. Ska man tro på ”big data” som prognosinstrument så finns det anledning att nyfiket följa ordet vidare. Dess digitala närvaro växer snabbt. Jämfört med ”miljö” är det ännu en dvärg.

Kan antropocen genomgå en liknande karriär? Ett skäl att tvivla är ordets hårda koppling till geologi. Andra geologiska tidsbegrepp har bara i begränsad utsträckning levt ett liv utanför sin geologiska sfär. De dyker ibland upp i populärkulturen, i filmer som ”Jurassic Park”, eller i mellanstadiebarnens dinosaurieperiod (som följer efter prinsess- och lastbilsåldern). Men geologin åberopas sällan i riksdagens debatter och den fyller inte utrikesbevakningens spalter eller kändispressens reportage. Det ska inte uteslutas att a-ordet stannar inom geologins domäner efter en kort blomstring som planetpolitiskt samtalsämne.

Men det går att tänka annorlunda. Antropocen kan bli en vattendelare, ett ord som delar upp världen och tiden på ett nytt sätt. Det kan kasta ljus över just de ting som diskuteras i parlament världen över och som fyller nyhetsmedierna och som även lever i människornas hjärtan.

Tiden och orden för tid är i uppror. Ett par decennier in i det som nyss var det nya århundradet upplever världen konvulsioner och förskjutningar som vi för bara några år sedan knappast trodde var möjliga. Centrala drag i samhällsutvecklingen sedan 1980-talet ifrågasätts av populistiska revolter. Vi ser den långa vågen av nyliberalism bytas mot en kraftig våg av nynationalism.

Ett gemensamt drag i dessa rörelser är förnekelsen av moderniseringen så som den har gestaltat sig under de senaste årtiondena, vi kan säga sedan 1989. Det var inte bara året då muren föll i Europa. Det var också den tid då Maastricht- överenskommelsen tog form och den inre marknaden och de fyra friheterna gick från ord till verklighet. Nu skulle kapital, varor, tjänster och inte minst människor kunna flöda fritt över gränser. Det var den tid då nyliberal politik ersatte välfärdsstatens fördelningslogik och nationella sammanhållning med principer om global konkurrens och avreglering. Gränser revs och väldiga krafter släpptes fria och bidrog till att öka välståndet i Europa och i hela världen.

Globaliseringen, om vi kallar det så, hade emellertid en kostnadssida som inte fick särskilt stor uppmärksamhet. Förändringarna gynnade inte alla. Fram trädde därför bilden av en förlorad guldålder, tiden när jobben fanns hos ”oss”, när de tillhörde oss som har hemortsrätt här. När språket och kulturen tillhörde oss. Då vi också visste att det vi hade och alltid hade haft skulle förbli vårt och att det var vår rätt och skyldighet att använda våra tillgångar. I naturen och hos vårt eget folk, i kraften och lusten och hågen och viljan och glädjen. Utan kompromisser och utan eftergifter.

Det finns ett viktigt ord mitt i denna hållning: resursnationalism. Den utopiska nostalgin som är inbyggd i det tidiga tjugohundratalets populistiska våg är nära knuten till olja, gas och kol, men också mineraler, skog och jordbruk.

Globaliseringen hade också en annan kostnadssida: miljö, klimat. Välståndsprojektet hade alltid ökat belastningen på miljön. I globaliseringens epok växte den bara ännu snabbare. Det fanns ett mått av hyckleri i alltsammans – en grön omställning ställdes i utsikt, gavs högsta prioritet i retoriken, men vad som i praktiken prioriterades var rikedomen. Vi förstår också varför. Människornas summa är svår att hejda. Miljarders enskilda beslut under stor frihet är en väldig kraft. Att de tas under demokratiska former gör inte denna kraft mindre mäktig.

Den populistiska politiken innebär att den nödvändiga omställningen skjuts upp eller avvecklas.

Detta mönster är särskilt tydligt i länder som utvinner fossila bränslen. USA försöker nu öppna de olje- och gasledningar som Obama stängde och tillåta industrin släpp som länge varit förbjudna. Det nyrika Polen är ett klassiskt exempel på kolnationalism och trotsar öppet EU:s ambitioner, trots att det är medlemskapet i EU som lika mycket som friheten från kommunismen förklarar landets snabba tillväxt. Ryssland, Indien och Australien uppvisar liknande tendenser, kopplat till misstro mot klimatvetenskapen.

Det som förenar dessa länder och många andra där samma nationalistiska rekyl förekommer är att löftena till dem som svikits av globaliseringen ställs ut med krediter som ska betalas av jorden och av alla andra.

I denna mening har antropocen en mycket tydlig politik. Antropocen – inledd av Den Stora Accelerationen efter andra världskriget – har varit den epok då den ekologiskt destruktiva livsstilen utvecklats. Då välståndet var liktydigt med bilen, biffen och bostaden – en stor villa i Suburbia med kolossala, konstbevattnade gräsmattor och en energiförbrukning per capita som saknar motstycke i den övriga världen, med undantag för Mellanösterns oljestater. Den Stora Accelerationen har nått sin delvis bisarra kulmen i USA men finns i liknande varianter i andra industrialiserade länder.

Foto: Alexey Filatov / AlamyFoto: Alexeij Filatov/Alamy

Det är nationalistisk och populistisk politik att ogenerat medverka till överskridandet av jordens planetära gränser. Trump, Putin, Kaczynski, Modi och deras populistiska meningsfränder använder Den Stora Accelerationen inte som ett tecken på att världen går åt fel håll utan som ett nostalgiskt löfte om hur jobb, välstånd och trygghet ska kunna bevaras, eller uppstå, just i deras länder. Deras förståelse av vad välståndets frukter består i saknar också varje spår av dygd och ansvar. Klassiskt medborgerliga värderingar som bildning, kunskap, solidaritet och belöningsuppskjutande moral står mycket lågt i kurs.

Den Stora Accelerationen skedde som sagt länge utan att vi hade den fullständiga bilden av dess konsekvenser. Nu när vi har den gör ordet antropocen oss uppmärksamma på hur långt det faktiskt har gått, vilken kuslig kraft som människornas summa utgör. Men det finns en möjlig, helt annorlunda, antropocenens politik som tar denna tanke på allvar och formulerar antropocen som en möjlig vändpunkt. Målet skulle då kunna vara att på ett värdigt, rättvist och ordnat sätt bryta Den Stora Accelerationens destruktiva logik.

En sådan politik skulle kunna kallas ”jordens politik” – en Politics of the Earth för att låna titeln på en bok av John Dryzek från 1997. Jordens politik handlar om ansvar för jorden och människorna.

Just i det ögonblick då antropocen föddes skrev Hanna Arendt i The Origins of Totalitarianism (1951) de ord som allt ännu handlar om: mänskliga rättigheter. Det måste vara en mänsklig rättighet att slippa utsättas för orättvisorna mot jorden, som alltid innebär orättvisor mot människorna. Det måste också vara en mänsklig rättighet att slippa delta i förövandet av dem. Därför är uppgiften att fortsätta att försöka skapa rättvisa och uppgiften att rädda jorden en och densamma – det handlar om att rädda oss själva.

Antropocen är ett begrepp med Janusansikte. Det är redan begreppet för hur vi tillät oss att leva över våra tillgångar. För varje år som går tär mänskligheten som helhet allt mer på jordens krympande kapital. För varje år minskar reserverna och vår sårbarhet ökar, allra mest för dem som har minst. Det är ett skadligt politiskt projekt som just nu hotar våra fria och öppna samhällen – eftersom detta politiska projekt stjäl från oss alla. Det stjäl skönhet, trygghet, frihet, möjlighet och allt annat som finns hos en jord som bevarar sin livsuppehållande förmåga och stannar inom trygga gränser.

Men det finns det andra Janusansiktet. Det är riktat framåt och ser antropocen som en öppning för att ändra villkoren för den mänskliga hegemonin. Jag ser det som ordet för en ännu inte avgjord uppgörelse om vår framtid.

Antropocen skulle kunna betyda att vi avstår från att göra det vi har förmåga till. Epoken skulle på det sättet kunna bli en gränslinje i jordens utveckling som förenar det geologiska med det geopolitiska. Den stratigrafiska signalen finns där redan: isotoperna, plasten, teknofossilerna, de sönderfallande kulorna från de alltför många krigen. Signalen består som ett levande monument från den tid då människorna satte sig över jorden och tog dess stabilitet för given. Men på andra sidan den gränslinjen är det vår uppgift att inte längre bidra till att stärka denna signal, utan låta vårt stratigrafiska monument bli vårt globala Angkor Vat eller Macchu Picchu, mäktiga ruiner, men inte längre nödvändiga.

Det skulle i sig vara en signal – om att jorden och människorna hör samman och att vi färdas tillsammans i tiden, oupplösligt förenade.

Antropocen är en berättelse. Men inte vilken berättelse som helst utan en berättelse om en möjlig övergång till ett annat och bättre tillstånd.

Fakta. Skribenten

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan, Stockholm.

Han har gett ut en rad böcker, bland annat det tvådelade verket ”Världens ordning” och ”Mörkret i människan”, om den europeiska idéhistorien, för vilket han tilldelades Augustpriset i fackboksklassen 2004.

Hans senaste bok är ”Rädslan för svaghet”.

”Antropocen. En essä om människans tidsålder” kommer i dagarna ut på Weyler förlag. Texten här är en avkortad och bearbetad version av slutkapitlet.

Antropocen

Antropocen är i dag ett populärt begrepp som kan översättas med ”människans tidsålder”.

Ursprungligen är det en geologisk term för den epok då mänsklig aktivitet påverkat jordens ekosystem, klimat och jordskorpa så att förändringarna kommer att bestå i miljontals år. Bland annat växthusgaser och spår av kärnvapensprängningar.

Det råder debatt om när antropocen anses ha startat. Förslagen sträcker sig från jordbrukets genombrott och ända fram till atombomben 1945 eller ännu senare.

Epoken avlöser holocen, som började vid slutet av förra istiden.

Termen föreslogs år 2000 av atmosfärkemisten och Nobelpristagaren Paul J Crutzen.

I dag används begreppet av fler än geologer, bland annat av humanister och konstnärer.