SVT-bluff om kidnappning

Ett feministiskt sommarläger som urartade.

En besinningslös flykt undan ett pedofilt, satanistiskt nätverk med förgreningar upp i regeringen.

En grupp indoktrinerade kvinnor, Bellas vänner, vars feminism gör dem till lätta offer för konspirationstänkande.

Kan ideologisk övertygelse förvandla vanliga människor till kidnappare?

Efter att ha sett Evin Rubars skarpa dokumentär "Könskriget" var i alla fall jag benägen att svara ja på den frågan. Jag har under längre tid irriterat mig på det ideologiskt uppskruvade tonläge som förekommer i vissa kretsar i kvinnorörelsen, nämligen i de så kallat radikalfeministiska.

Jag har också några gånger kommit att tänka på 1970-talets vänsterrörelse. Man skulle kunna säga att den politiska medvetenheten växte under 1960-talet och kulminerade 1968. Under 1970-talet bar teorin frukt i form av praktisk politik och mot slutet av perioden föll rörelsen sönder i ett antal mer eller mindre fundamentalistiska fraktioner. Sen dess har i stort sett alla vänsterintellektuella varit upptagna med att be om ursäkt för att de har varit kommunister.

Kan man dra paralleller till den tredje vågens feminism i Sverige. Jag tror att man kan det. I så fall befinner vi oss i det sönderfallande stadiet - och Evin Rubars dokumentär om de paranoida kvinnojourskvinnorna kan mycket väl komma att bli den lilla tuvan som välter hela det stora lasset.

Men tänk om hela bilden är falsk, påhittad, förvriden?

I mars 2004 publicerade tidningen Västerbottens-Kuriren tre sensationella reportage om en kvinnojour vars sommarläger utanför Umeå hade spårat ur. Jourens ledning anklagades för att ha försnillat pengar och för att ha kidnappat två hjälpsökande kvinnor. En av lägrets deltagare anmälde artiklarna till pressombudsmannen (PO). Tidningen fälldes på alla punkter utom en, och var senare tvungen att ta in kvinnans genmäle, som dock ströks ner.

På SVT hade man sen länge haft en idé om att göra en dokumentär om kvinnojourerna och Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). För facktidningen Journalisten berättar Johan Brånstad, redaktör för "Dokument inifrån", att det var SVT-journalisten Marianne Spanner som under sitt arbete med filmen om den kurdiska flickan Fadime förvånades över vissa kommentarer som Roks ledning gjorde. Evin Rubar själv har sagt att det framför allt var artiklarna i Västerbottens-Kuriren som satte henne på rätt spår.

Problemet är att storyn i Västerbottens-Kuriren hade dementerats och fällts. Och att Evin Rubar redan kände till det när hon började förbereda arbetet med sin dokumentär.

Detta är sanningen om helvetesflykten till Norge: För sjätte året i rad ordnar Bellas vänner ett stödläger utanför Umeå. Bellas vänner är en frivilligorganisation med gott renommé (bland annat har man samverkat med Brottsofferfonden och Ecpat, såväl som med många socialtjänster runt om i landet) som arbetar med unga sexuellt utnyttjade flickor,

Efter några dagar får en av kvinnorna, Anna i dokumentären, ett hot. De ansvariga i Bellas vänner väljer att ta detta på allvar och Anna går så långt att hon vill göra en polisanmälan. Man åker till Stockholm och tar kontakt med barnpornografienheten på Rikskrim. De har på grund av semester nedsatt arbetsstyrka och kan därför inte hjälpa till. I Norge däremot finns ett vittnesskyddsprogram. Medarbetarna plus de två flickorna som nämns i "Könskriget" bestämmer sig för att åka till Oslo, där de omedelbart får kontakt med advokaten Eva Frivold som i ett fax bekräftar att hon representerat Anna och att det under perioden den 8 juli till 21 augusti 2003 hölls polisförhör under sammanlagt 32 timmar och 45 minuter med Anna.

De dagar som Bellas vänner stannar i Norge tillbringar Anna alltså huvuddelen av tiden med att sitta och vittna hos polisen. Caroline däre­mot får stöd av den tredje medarbetaren i Bellas vänner. De ansvariga önskar egentligen att hon åker tillbaka till Sverige. Caroline själv bönar och ber dock om att få stanna kvar, eftersom hon inte vill åka hem till sin tomma lägenhet i Skåne. Eller som Anna säger, det framgår tydligt att Caroline vill vara med Bellas vänner och att hon mår bättre när hon är där.

Anna ger en bild av resan till Norge som är så annorlunda än den version vi fått i "Könskriget" att man baxnar. Hon känner inte igen sig i skildringen, säger att det är bara några av platserna och personerna de träffade som stämmer, allt annat verkar uppdiktat. På min direkta fråga om det förekom prat om satanistiska nätverk, knivar eller tabletter på lägret säger hon bestämt nej. Hon har aldrig känt sig hotad eller trakasserad av Bellas vänner, tvärtom. Hon har aldrig hört några resonemang om att män skulle vara djur. Hon har aldrig gjort några försök att ta livet av sig. Och allt detta har hon dessutom berättat för Evin Rubar:

- Evin Rubar ringde den 18 januari och gjorde en telefonintervju. Hon sa att hon höll på med ett reportage om det behandlingshem jag har bott på. Sen började hon plötsligt att fråga om Bellas vänner och om det stämde, det som hade stått i Västerbottens-Kuriren. Jag sa förstås nej och efter det ville jag inte ställa upp på en tv-intervju. Jag litade inte på henne.

I "Könskriget" är det en annan person som står i fokus och det är Caroline. Det är Caroline som pratar om knivar, hot och tabletter. Det är Caroline som vittnar om att hon har hållits instängd mot sin vilja. Efteråt ångrar hon sig - hon försöker kontakta de tre medarbetarna men lyckas bara nå två. För en av dem berättar hon att hon har blivit totalt utnyttjad av SVT, hon förstår inte hur journalisten har fått tag i hennes telefonnummer. Plötsligt en dag har tv-teamet stått utanför hennes dörr i Skåne. Caroline mår dåligt och vet inte efteråt vad hon egentligen har sagt. SVT flyger upp henne till Stockholm för att hon ska se på den inspelade intervjun. Så fort hon kommer fram till Stockholm hamnar hon på S:t Görans psykakut. Det är där SVT och Evin Rubar, tvärtemot den journalistiska etik som säger att man inte ska utnyttja psykiskt sjuka, missbrukande eller labila individer, håller kontakten med henne. Varken ordförande för Bellas vänner, Jenny Karlsson, eller den "kända feminist" som nämns i dokumentären har intervjuats av Evin Rubar. Däremot kontaktar feministen själv Johan Brånstad och den ansvarige utgivaren Ingmar Persson. De väljer trots det att sända programmet. Det blir uppenbart att SVT bygger sin historia på en person helt ur balans.

Episoden med "Bellas vänner" är inte den enda del av "Könskriget" som det har satts frågetecken för. Redan Rubars film om muslimska friskolor kritiserades för reporterns flitiga användande av dold kamera och voice over. Voice over, alltså när man får höra en berättarröst mellan klippen, är speciellt riskabelt eftersom tv-tittaren aldrig får höra vilka frågor som ställs och därför aldrig kan veta säkert vad intervjupersonerna svarar på.

I tisdags sände Sveriges Radios Studio Ett en debatt mellan Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt och Evin Rubar. Wachenfeldt anklagade Rubar för att totalt ha förvrängt ett uttalande hon gjort om att alla män är djur. I ett pressmeddelande återger Roks "sin" version av dialogen mellan Wachenfeldt och Rubar. Det framgår att Wachenfeldt specifikt har uttalat sig om en recension av radikalfeministen Valerie Solanas "SCUM Manifesto". Det är alltså Solanas enligt Wachenfeldt, som tycker att män är djur. Rubar förnekade det.

Roks kräver nu att SVT lägger ut materialet i dess helhet på sin hemsida. Det framstår som ett rimligt krav. Vilket naturligtvis inte rättfärdigar professor Eva Lundgrens åsikter eller hennes obekräftade påståenden om satanistiska nätverk - men hur många kvinnor i Sverige tror på dem och i vilket grad påverkar de egentligen forskning och politik i Sverige?

Så vad är egentligen meningen med Rubars och SVT:s berättelse? Att få till stånd en välbehövlig och efterlängtad diskussion om radikalfeminismens ideologiska utgångspunkter? Eller bara att väcka sensation genom att bekräfta fördomar mot feminism och jämställdhetsarbete i allmänhet, även om resultatet av sensationslystnaden blir att pengar till frivilligarbete överallt dras in?

Tänk er att man skulle göra en dokumentär om svenska mäns kvinnosyn - med den förutbestämda vinkeln att män hatar kvinnor. Arbetet får ta tid, man tillbringar dagar och nätter med manliga fotbollssupportrar runt om i landet och efter tillräckligt lång tid råkar en av dessa - på fyllan - kläcka ur sig att alla flickor är horor. Klipp. Sen intervjuar man en känd och djupt kontroversiell hjänforskare i Lund och får honom efter lite bearbetning att säga att kvinnors hjärnor liknar hönsens. Sen vidare till en nationsfest i Uppsala där de manliga studenterna just har hyrt in en strippa - vips över till en kvinna som gråtande berättar om hur hennes man har slagit och våldtagit henne i tio års tid. Ger allt det här sammantaget en berättelse om manligheten i Sverige? Ja. Men är denna berättelse sannfärdig eller ens intressant bild? Självklart inte.

På samma sätt är det med dokumentären "Könskriget". En redaktion och reporter som struntar i all källkritik, som inte bara missar utan faktiskt aktivt undviker att höra alla parter och som missbrukar och utnyttjar personer med psykiska och fysiska problem har dåliga förutsättningar att prestera värdefulla debattinlägg.

När jag hade sett första delen av "Dokument inifrån: Könskriget" välkomnade jag en diskussion om den ideologi som ligger till grund för den extrema feminismen. Bland annat skrev jag att det var synd att så många feminister och forskare hade så idiotiska åsikter, att de skulle komma att spela reaktionära krafter i händerna.

Då visste jag inte att Sveriges Television, "Dokument inifrån" och Evin Rubar representerade dessa reaktionära krafter.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut