I fredags (27/5) publicerade DN en artikel av mig som handlade om bakgrunden till den omtalade tv-dokumentären "Könskriget". Det hade kommit till min kännedom att delar av det avsnitt i dokumentärens första del som handlar om Bellas vänner var kraftigt vinklade.
Jag har kontrollerat fakta, bland annat har jag haft kontakt med polisen på Rikskrim i Stockholm och med Harald SkjØnsfjell på Kripos i Norge. Båda bekräftar Bellas vänners berättelse, men kan av sekretesskäl inte gå in på några detaljer.
SVT har känt till att den artikelserie som tidningen Västerbottens-Kuriren införde och som handlade om Bellas vänner innehöll felaktigheter. Artiklarna är anmälda till allmänhetens pressombudman (PO) som har rekommenderat att VK klandras för brott mot god publicistisk sed på två punkter, varav en, den som gällde den påstådda "kidnappningen" var relevant för SVT. Ärendet har hänskjutits till Pressens opinionsnämnd (PON).
Jag har varit i kontakt med den flicka som i dokumentären kallas för Anna. Hon har i en rad samtal med mig tillbakavisat den bild av "helvetesflykten" till Norge som ges i dokumentären och förnekar bestämt att det hot som riktats mot henne skulle ha något med satanister att göra. Hon säger att Evin Rubar har fått denna annorlunda version av henne, men att hon valt att ignorera den under förevändning att Anna inte vill ställa upp på en tv-intervju.
I dag lever Anna gömd och hennes fall har blivit föremål för flera polisutredningar.
Låt mig rekapitulera händelseförloppet igen:
Bellas vänner ordnar 2003 ett stödläger för sexuellt utnyttjade unga kvinnor utanför Umeå. Flickan Anna mottar då ett hot som av de ansvariga för lägret uppfattas som så allvarligt att man bestämmer sig för att gå till polisen. Anna, Caroline och tre medarbetare från Bellas vänner åker till Stockholm och tar kontakt med Rikskrim. Även Rikskrim bedömer hotet som seriöst, men på grund av att det är semestertider kan man inte bistå flickorna, som får reda på att Kripos i Norge har ett vittnesskyddsprogram och bättre möjligheter att bistå i den situation som har uppkommit.
I Norge är det Tove Smaadal, ordförande för de norska kvinnojourerna, som hjälper Bellas vänner med att kontakta norsk polis och en advokat. Det är hon som hjälper till att ta hand om Caroline medan Bellas vänner och Anna sitter hos Kripos.
I dokumentären framställs det som om veckorna går utan att Bellas vänner får kontakt med polisen. I själva verket har förhören med Anna kommit i gång ganska snabbt och alla, Smaadal inkluderad, tar hoten på allvar. Annas advokat har i ett fax bekräftat att Anna i 36 timmar och 45 minuter suttit i förhör hos Kripos.
Dokumentärens berättelse om Bellas vänner och "bortförandet" av Anna och Caroline inleds med bilder på ett brinnande pentagram. De ackompanjeras av en speakerröst som säger: "Det som skulle ha varit ett sommarläger för våldsutsatta flickor slutade med en flykt i skräck undan det mäktiga pedofilnätverket."
Sedan fortsätter programmet med en skildring av hur Bellas vänner i panik flyr från kvinnojour till kvinnojour. Ingenting sägs om Annas kontakter med polisen eller om att Caroline medan allt detta pågår tas om hand av bland andra Tove Smaadal; hon shoppar och plockar jordgubbar, till slut åker hon också på semester med Tove Smaadal till Bornholm.
"Enligt Bellas vänner är det satanistiska nätverket så mäktigt och har sådana förgreningar att man inte ens vågar kontakta polisen", lyder speakertexten till detta. Vad är meningen med den här sortens tendensiösa berättarteknik? Hade det varit omöjligt att skildra problemen med kvinnojourernas verksamheter utan att tillgripa rena manipulationer?
Effekten av ett sådant program som "Könskriget" är i högsta grad politisk. Flera kvinnojourer runt om i Sverige ser just nu sina kommunala bidrag gå upp i rök. Ingen vill ha med extremisterna att göra. Misshandlade kvinnor får i fortsättningen klara sig bäst de kan.
Och kanske är det så att den outbildade, ideellt arbetande personalen på kvinnojourerna inte alltid är den bäst lämpade när det gäller att ta hand om människor som befinner sig i mycket svår fysisk och psykisk nöd.
I dagsläget är dock jourernas verksamhet det enda vi har. I stället för att bara fråga oss vad jourerna gör fel borde vi kanske fråga oss vad samhället inte gör.
Därför, menar jag, är det viktigt att undersökande program som SVT:s "Dokument inifrån" och "Uppdrag granskning" är särskilt noga när det gäller källkritik och journalistisk etik. Mycket och många står och faller med det.