Det presenteras som något exklusivt, just för denna festival: Gary Moore spelar hårdrock! Vilket snarare ska utläsas som att han inte spelar sin blueskatalog. Däremot många av sina ballader, och gärna i långlånga versioner. Sweden Rock Festival har haft tyngre huvudnamn, om man säger så.

Dessutom tycks han göra sammalunda på ett antal andra sommarfestivaler i Europa, så alldeles unikt är det kanske inte.

Men han är en benådad gitarrist, det kan man inte ta ifrån honom. Både hård och känslig, i en precist avvägd blandning. Också om han ibland blir något långrandig. Det är ju ändå gitarrspelet, snarare än hans sång, som motiverar varför man står där och lyssnar. Och när han avslutar med ”Parisienne walkways” – kanske den ultimata cigarrettändarballaden – känns det som att den bistert blåsiga nattkylan faktiskt mildras av en gnutta solsken.

Strax innan är det ännu märkligare. Billy Idol kör nästan-akustiskt. Alltså mannen som kom fram i efterdyningarna av punken och sen har satsat på lite allt möjligt, från Doorscovers till en illa tajmad flirt med cyberpunken, men alltid hyperelektrifierat. Nu döper han om ”LA woman” till ”Malmoe woman” och har nog inte riktigt fattat hur långt från västra Skåne den här festivalen i Norje Havsbad är.

Fast ”White wedding” är en gans­ka makalös låt även i denna version. Bärs den dessutom av en så här allsångsvillig publik kan den låta nästan hur klassisk som helst. Riktigt så stor är Billy Idol sällan annars.

Men Sweden Rock är nu en gång för alla platsen för märkliga tidsfickor och omkastade proportioner. Där man kan springa på folk som tycker att spelningen med Rick Springfield på den stora scenen var en verklig klassiker, trots att få i världen utanför ens känner igen namnet. Själv hör jag bara en medioker radiorock från 80-talet, full av halvlama svulstigheter. Även om också jag uppskattade hans hyper­energiska utflykter ut i publiken och upp i högtalartornet. Förstod jag saken rätt var hans presskonferens dessutom ett under av humor och självdistans – något man knappast kan misstänka Billy Idol för.

Mer intressant är att studera hur Sweden Rock Festival försöker att ack så försiktigt introducera nu­tiden i sitt patenterat gammelrockiga koncept. Som när polska Behemoth precisionsmanglar samtidigt som Gary Moore, eller när det märkligt svårtydbara skämtbandet Steel Panther för Los Angeles-hedonismen till sydvästra Blekinge och lyfter upp en ung tös på scenen så att hon ska få visa sina bröst i en sekund eller så.

Jag undrar hur många i publiken som faktiskt insåg att det handlade om humor och satir. Lite undrar jag också hur många i bandet som fattade det.

En extra speciell tidsficka hamnar jag i med High on Fire. I min värld är också de en källa till nostalgi, jag såg dem första gången för tio år sen när Matt Pike bara alldeles nyss hade varit gitarrist i stonerlegenderna Sleep (och avslutat deras värv med det timslånga enlåtsalbumet ”Jerusalem”).

I Sweden Rock-programmet beskrivs dock High on Fire som ett framtidsnamn, vars stora berömmelse ska komma av en stundande förbandsturné med Metallica. Oavsett vilket är bandet sensationellt i sin egen lilla nisch, med ett smutsigt fulgroove som kunde välta en gaffeltruck. Och Matt Pikes tatueringar ser precis lika smutsigt fula ut, det är kongenialt.

Sen undrar jag om festivalen verkligen har förstått hur mycket folk vill höra sina gamla hjältar i en nedtonad, akustisk inramning. Unplugged-spelningarna med både Conny Bloom och Pugh Rogefeldt är fullsatta till långt över den lilla tältscenens kapacitet, men lyckan hos de församlade går nästan att ta på.