Kultur & Nöje

Syrisk kamp på svensk mark

”Här i Sverige kan jag göra så mycket mer för att störta diktaturen än att skriva poesi i en cell i Syrien”, säger Faraj Bayrakdar.
”Här i Sverige kan jag göra så mycket mer för att störta diktaturen än att skriva poesi i en cell i Syrien”, säger Faraj Bayrakdar. Foto: Paul Hansen
Från en förort till Stockholm sänds den syriska oppositionens information ut över världen. En ensam 60-årig man förmedlar via sin dator bilderna från kampen mot den slutna diktaturen. Peter Löfgren har träffat motståndsmannen Faraj Bayrakdar.

Han är en av dem som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkamrar. Poeten och journalisten Faraj Bayrakdar dömdes för medlemskap i ”förbjuden organisation” och satt inlåst och misshandlades svårt under fjorton år. För sex år sedan tilläts han åka som stipendiat till Stockholm. När övergreppen i Syrien åter trappades upp fick han politisk asyl i Sverige. I dag är han en av personerna utanför Syriens gränser som ser till att bilderna och dokumenten från det han kallar revolutionen i Syrien når världens massmedier.

– Jag gråter med mitt folk, gläds över modet jag ser på gatorna. Jag är tacksam för att jag fick en fristad i Sverige. Här kan jag göra så mycket mer för att störta diktaturen än att skriva poesi i en cell i Syrien.

När jag lärde känna Faraj Bayrakdar led han av svår värk, sviter av tortyren. Hans detaljerade beskrivning av förhållandena för tusentals politiska fångar i Syrien berörde mig djupt. Visst hade jag hört talas om övergreppen, brotten mot mänskliga rättigheter. Men med poeten Farajs formuleringar blev allt så fasansfullt konkret, så närvarande verkligt. Jag hade ovetande flera gånger passerat den adress han pekade ut som tortyrcentral i Damaskus. Jag hade fascinerats av de välbehållna ruinerna i Palmyra, utan att veta att Faraj och hundratals andra politiska fångar samtidigt upplevde helvetet på jorden just bortom skrikavstånd från turisthotellet.

I dag möter jag en annan Faraj Bayrakdar. Starkare, gladare, upplivad av det samtidigt hemska och hoppingivande som sker i hans forna hemland.

– Alla mina kontakter i Syrien har en liten kamera eller mobiltelefon. Det räcker för att skildra vad som händer. Men oftast måste jag fördröja informationen ett par dagar medan vi kontrollerar fakta. Regimen ska inte få någon chans att beslå oss med lögn.

Fasta telefonlinjer och mobil­telefonnät är avskurna av regimen. Men Faraj Bayrakdars medarbetare inne i Syrien använder jordans­ka och turkiska mobilnät. Aktivisterna sänder sitt material utan kostnad till särskilda europeiska telefonnummer och servrar, där informationen lagras.

Den viktigaste informationskällan i arabvärlden, tv-kanalen Al Jazira, har publicerat samtliga videor som Faraj Bayrakdar och motståndsmän på andra håll i världen har förmedlat. Han vet hur mycket det betyder för moralen bland demonstranterna; världen ser äntligen diktaturens fula tryne – och bryr sig om.

Faraj Bayrakdar säger sig älska friheten i Stockholm och Sverige. Men exilen är också ett slags fängelse, som han själv har skrivit; enda gången jag ser ett blänk i hans ögonvrå är när jag frågar vad han saknar i Syrien:

– Språket! När jag drömmer mig till Damaskus kan jag för mitt inre se mina landsmäns stora gester, höra deras diskussioner, läsa deras tidningar och böcker. Då är jag äntligen mig själv igen, då kan jag uttrycka mig till fullo, klä alla mina tankar i ord. På engelska och svenska är jag en halv människa. Arabiskan är min personlighet, mitt jag.

Faraj Bayrakdar vågar inte sia om framtiden. Den syriska regimens brutalitet är gränslös, därför kan upproret i Syrien inte jämföras med revolutionerna i Tunisien och Egypten. Men Faraj Bayrakdar konstaterar att den viktigaste muren, rädslan, nu är riven. För varje nytt offer växer styrkan i protesterna, men det finns förstås en gräns.

Den nuvarande diktatorns far, Hafez el-Assad, lät 1982 mörda omkring 20 000 människor när han krossade Muslimska brödraskapets uppror i staden Hama. Faraj Bayrakdar hävdar att även sonen Bashar är kapabel att beordra massakrer på sitt eget folk. Han är också orolig för att regimen kan provocera fram bråk mellan olika etniska grupper – för att visa att diktaturen är nödvändig för ”stabiliteten”.

Innan vi skiljs åt vid Liljeholmens tunnelbanestation påminner han mig om sitt försvarstal inför Syriens högsta domstol 1987. Avslutningen löd:

”Jag tackar min mor som lärde mig att friheten vi bär inom oss är starkare än fängelserna som omger oss. Därför kommer friheten att segra. Därför ska fängelserna möta sitt nederlag.”

Hundratals demonstranter har dödats

Växande protester mot president Bashar Assads hårdföra regim har under de senaste veckorna skakat Syrien. Demonstranter har mötts av tungt militärt våld, och flera hundra civila har dödats.

I går skärpte UD sina reserekommendationer för Syrien. UD avråder nu från alla resor till landet och uppmanar svenskar i området att lämna det.

Två böcker av Faraj Bayrakdar finns på svenska: ”Brev från isoleringscell 13” (Tranan 2011) och ”Språkets och tystnadens otaliga svek” (Starfalk 2006).