Redan under öppningshelgen på
Göteborgs filmfestival har jag sett tre fyra nya svenska filmer som är riktigt lyckade. "Hata Göteborg!", en systerfilm till "Farväl Falkenberg" men med betydligt mer testosteron. Den svarta Stureplanskomedin "Darling". Ungdomsfilmen "Linas kvällsbok" efter en bok av Emma Hamberg. Men också den något mer konventionella "Den nya människan" som ger tvångssteriliseringspolitiken i Sverige ett ansikte

Säkra, underhållande, gripande, genomtänkta, nyskapande filmer.

Men vänta, var det inte filmkris nyss?

I lördags ägnade Svenska filminstitutet, SFI, en hel dag åt att höja katastrofberedskapen. Ett evenemang som påminde om att vid sidan av den muntra trettioåringen vid namn Göteborgs filmfestival står en betydligt dystrare figur som nyss fyllt femtio. Han heter Den svenska filmkrisen och har permanent uppehållstillstånd i landet sedan tv-apparaterna tog över vardagsrummen.

Nu är det gruppterapi som gäller för den svenska filmbranschen. Plötsligt är alla rörande överens om att det måste göras mer attraktiva filmer. Filminstitutet, med Cissi Elwin i spetsen, signalerar att det blir hårda bandage: färre filmer kommer att passera stödjuntans nålsöga och det duger inte att komma med ett tummat manus utan en producent i ryggen. Den nya produktionschefen Charlotta Denward pratar om att skapa "en gräddfil för etablerade regissörer" utan att skämmas.

Stödtrupper finns i den nybildade Filmallians Sverige, en bred intresseförening med representanter från Dramatikerförbundet, Sveriges filmproducentförening, Sveriges filmregissörer med flera. Slagordet är: "Återupprätta svensk films stolta historia, både nationellt och internationellt."

Men det finns oro i leden också. Lagom till festivalinledningen fick Cissi Elwin ett protestbrev från en falang regissörer och
manusförfattare som fruktar att den ökade professionaliseringen ska minska manusförfattarnas inflytande. I festivaltidningen Draken svarar Cissi Elwin frankt: "Film och konst är inte demokratiskt. Filmstödet är till för de mest begåvade."

En uppfriskande tydlighet som är värd att testa. Svensk film har ändå inte så mycket att förlora. Frågan är om man kan kommendera fram kvalitet. Lyckligtvis visar några av toppfilmerna här på festivalen, som gjorts utanför Filminstitutets stödsystem - "Darling" och "Hata Göteborg!" - att bra idéer inte står och faller med filmkonsulenternas välsignelse.