En arkitekttävling är ett sätt att pröva ett program; nu vet vi svaret.
Stadsbibliotekstävlingens huvudfråga var fel ställd. Det är inte hur man bygger till som är intressant - det är var man bygger ett verkligt nydanande stadsbibliotek!
Väljer man att bygga det vinnande förslaget blir Stockholm - och Europa - trefaldig förlorare:
För det första blir Stadsbiblioteket inte förbättrat utan sönderkompromissat. Man klampar in på en världsberömd, fulländad helhet. Det är en skör plats, det måste vi vara medvetna om. Det är förfärande lätt att förstöra nyanserade platser och byggnader.
För det andra förlorar man i ett slag möjligheten att med en helt ny offentlig byggnad generera ekonomisk och social nytändning för någon plats i Stockholm som bättre behöver det.
Och för det tredje blir stadsbiblioteket som verksamhet en kompromiss, inte en optimal byggnad, ett fullt ut modernt bibliotek.
Erik Gunnar Asplunds stadsbibliotek är ett av Europas mest berömda byggnadsverk dit man vallfärdar från världens alla hörn. Verket inbegriper dessutom hela platsen med omgivande byggnader och parkanläggningar. När det ritades var området en katastrof. Asplund ägnade 8 år åt förnyelsen - en arkitektonisk komposition som ytterst få byggnadsverk når upp till. Med den planerade tillbyggnaden blir huvudbyggnaden ett musealt bihang med förfelad inre logik. Den majestätiska huvudentrén blir underordnad och det fina samspelet med kullen förstörs.
Tävlingsprogrammet visar också att utvidgningen ändå kommer att vara urvuxen om 20-30 år. Det är inte bara kulturmord utan även kapitalförstörelse. Det finns inte heller någon risk att man skulle sluta besöka ett så uppskattat bibliotek som Asplundbyggnaden utgör. Det skulle klara sig utmärkt som kombinerat lokal- och specialbibliotek.
Ett annat argument för att bygga till stadsbiblioteket är att Odenplan blir en viktig kommunikationsknutpunkt. Det är riktigt, men det finns ju många fler och mer behövande. Man skrämmer också med att stadsbiblioteket vore hotat som byggnad om verksamheten försvann. Men tävlingsresultatet visar att det är själva programmet som hotar byggnaden. Skulle Stockholm ens fundera på att göra om byggnaden till annan verksamhet än bibliotek har man gett upp den kulturella miniminivå som man bör kräva av en huvudstad i Europa. Då är all diskussion överflödig.
Att försöka bygga ut en europeisk pärla av denna kaliber, med ett jätteprogram, kan alltså aldrig bli annat än fel. Byggnaden med dess plats är unika; de behöver inte förbättras för de kan inte bli bättre, bara skötas bättre. Det finns få sådana verk och vi har ett par av dem i Stockholm. Ragnar Östbergs Stadshus och Tessins Kungliga slottet är också av den arten. Vi skulle inte drömma om att bygga till dem. Det vore helt enkelt onödigt och dumt.
Europas städer tävlar om uppmärksamhet med prestigefulla byggnader. Man talar om Bilbao-effekten: det handlar om hur en perifer eller eftersatt ort eller stadsdel plötsligt blir en magnet tack vare en nydanande byggnad. Frank Gehrys konstpalats i Bilbao blev en katalysator i ett bortglömt område. Också Stockholm borde visa sin framåtanda genom att bygga i områden som har social och ekonomisk potential som i dag inte fullt utnyttjas. Det är livsviktigt för att utveckla stadsliv och ekonomi.
Bibliotek hör till samhällets centrala offentliga verksamheter och har historien igenom planerats med omsorg och högsta ambitionsnivå. De har enorm social relevans och förnyas oftast med nybyggnader eftersom verksamheten i dag ställer helt andra tekniska och funktionella krav. Vi har "Svarta Diamanten" i Köpenhamn, också förlagt till en delvis bortglömd stadsdel. Eller Perraults nationalbibliotek i Paris, även det i ett område som behövde förnyelse. Gamla Biblioteque Nationale av Labrouste restaurerades och fortsätter vara turistmagnet. Bilbao-metoden är alltså verksam, men den blir ett slag i luften tillämpad på platser som redan är bra.
När man nu är beredd att satsa - varför inte satsa framtidsinriktat? Varför inte pröva Slussen, Tensta eller Liljeholmen som möjliga lägen för ett nytt stadsbibliotek?
Det Stockholm behöver är en kompromisslös byggnad som kan fylla de nya krav vi måste ställa på ett modernt bibliotek och möta nya användargrupper. Nydanande kan betyda att öppna för okonventionella kopplingar i både program och stad. Att arbeta friskt och oväntat men känsligt.
Ett tidsenligt stadsbibliotek på en ny plats är att våga ge verksamheten en förnyad roll i staden och för kommande generationer.
Det är inte för sent att agera klokt, långsiktigt och modigt.
Och undvika att förstöra ett av Europas främsta byggnadsverk.
Andrea Deplazes, arkitekt, chef arkitekturskolan ETH, Zürich Kenneth Frampton, Ware Professor of Architecture, Columbia University NY Tony Fretton, arkitekt RIBA, London samt Delft, Holland Josep Lluis Mateo, arkitekt prof. Doc. Spanien samt Schweiz Shelley McNamara & Yvonne Farrell, Grafton Architects, Dublin Peter Märkli, arkitekt, professor, Schweiz Irenée Scalbert, arkitekt, London, fd redaktör AA Files Alvaro Siza, arkitekt, professor, Portugal Elizabeth Bonde Hatz, arkitekt SAR/MSA, professor KTH+UL Irland