Tankemönster på export. Vad lär vi
egentligen ut när vi lär världen att läsa?
I den resolution som Waltic-kongressen lade fram vid sin final i går pressar man hårt på att arbetet med att sprida läskunnigheten i världen måste intensifieras - som en förutsättning för demokrati. Ett sådant perspektiv går inte att kritisera: det hör till de "självklara" humanitära idéerna.
Men just det som inte går att ifrågasätta är alltid den plats där makten blir synlig. Sin vana trogen satte Spivak under sin föreläsning in kniven på exakt den punkten. Vad är det vi gör när "vi" vill lära andra att läsa?
Gayatri Chakravorty Spivak(f 1942) är känd för två saker: sina vetenskapliga verk om litteratur och postkolonial teori, där hon med järnhård konsekvens fört fram ett feministiskt perspektiv. Och sitt arbete med att grunda skolor och utbilda lärare bland "kastlösa" i Västbengalen. Som hon själv uttryckte det rör hon sig mellan två extremer i samtiden: prestigeuniversitetet Columbia i New York och skolprojekten i Indien.
- Vi måste påminna oss att vi lever i en "Davos-kultur". Hoppet om en revolution som skulle skapa ett rättfärdigt samhälle har visat sig falskt, och globaliseringen av kapitalet upplöser den demokratiska statens möjligheter. Vad som blir kvar av "rättvisearbetet" är en sorts självutnämnda, sociala entreprenörer. Vi inbillar oss att vi hjälper utan egenintresse när vi "lär ut".
Spivak ville få oss att tänka igenom vad läsande och skrivande gör med en människa. I varje språk finns en värld, som formar barnet när det lär sig tala, som formar oss när vi skriver. Alla språk rymmer hela världar. Men samtidigt som väst vill "dela med sig" av sin läskunnighet slutar hela generationer av ungdomar i väst att läsa. Så vad är det för underlig trivialisering av de mellanmänskliga banden som pågår?
Snarare än att tro att det "bara" handlar om att sprida västerlandets kunskaper bör man förstå hur det egna språket formar ens sätt att tänka. Att läsa och skriva är aktiviteter som förändrar oss.
Samtidigt med Spivaks föreläsning pågick vägg i vägg ett spännande samtal mellan Antjie Krog (Sydafrika), Josef Haslinger (Österrike) och Antonia Arslan, italienska med armenisk bakgrund. Poeten Krog har skrivit den fantastiska rapportboken "Country of my Skull" om Sanningskommissionens arbete i Sydafrika, Haslinger om Österrikes "glömska" kring sin del i Förintelsen; Arslan om folkmordet på armenier under första världskriget. Varför minnas, i en tid då nationalistiska myter på nytt gör sig breda? Eller tvärtom - är det tillåtet att glömma?
Krog berättade hur apartheid-systemet vilade just på en sådan historisk berättelse, den om de "förföljda boernas rätt till sitt land". Vittnesmålen inför kommissionen fick henne att tvivla på poesin: i de enskilda människornas korta berättelser fanns en tydlighet som fiktion och lyrik sällan lyckas fånga. Men man enades om ungefär detta: genom skönlitteraturens flerstämmighet håller man olika sanningar vid liv - så att historien inte tillåts stelna till "berättelse".
Programmet på Waltic har varit överrikt - så tvingades man under eftermiddagen välja mellan Nobelpristippade Assia Djebar och Alma-vinnaren Philip Pullman. I en paus frågar jag Mats Söderlund, ordföranden för Sveriges författarförbund, om ekonomin. Bland annat har den höga avgiften kritiserats. Fler hade säkert kommit om de haft råd.
- Vi har satsat våra stipendiepengar på att se till att internationella gäster som saknar andra ekonomiska möjligheter skulle kunna komma. Men eftersom det var första gången har det varit svårt att förklara det unika i den första riktigt internationella kongressen för yrkesverksamma författare. Nu när man vet vad Waltic är blir det nog lättare att få fram medel.
Och en fortsättning blir det - redan 2010, säger Söderlund, men inte i Sverige utan "på en annan kontinent".
Som Philip Pullman sade i sitt avslutningsanförande är skrivandet och läsandet centralt för demokratin, men också demokratier glömmer konsten att läsa. Kongressen fick ett värdigt slut när den specielle hedersgästen Tomas Tranströmer från scenen höjde sin käpp mot en publik som svarade med stående ovationer. "Språk, men inga ord."