I dag för ett år sedan exploderade fyra fruktansvärda bomber i London, tre i tunnelbanan och en som förstörde en fullsatt buss. Bilderna dröjer kvar, svarta brända ansikten, eller med blodet strömmande och skräckhistorierna som flämtades fram när människorna stapplat upp ur mörkret efter timmar bland lösa kroppsdelar och lik. Femtiofyra männiksor dog. Det kunde ha varit många fler.
Hur har London förändrats? Mindre än förväntat. Kom ihåg, denna stad har trettiofem år av IRA:s oberäkneliga grymheter bakom sig. Ändå tittar folk på varandra med extra uppmärksamhet i kollektivtrafiken. En ung man med brunt ansikte och svart ryggsäck skickar ett sjunde juli-minne ner för ryggraden.
En tillbakablick på mediernas reflexreaktion den dagen: detta var ett välplanerat, mycket skickligt iscensatt al-Qaida attentat. Så mycket värre då att upptäcka att bombarna var hemodlade: våra egna pojkar från brittiska skolor. Senare framkom att några hade skolats vid Pakistans medeltida "madrassahs", som specialiserat sig på att förvandla unga män till missiler riktade mot hjärtat av den västerländska kulturen. Men faktum kvarstod, det var unga brittiska män som klarade sig utan högteknologi. Den enda ammunition som behövdes var religös mani och ett djupt hat mot västvärlden.
Överraskande nog har ingen stark motreaktion förekommit mot brittiska muslimer, varken folklig eller politisk. Muslimer utgör endast 3 procent av befolkningen, men samlade i stora grupper, i Londonenklaver och vissa nordliga städer, är deras kulturella avtryck större än deras antal.
I maj fick högerextrema British National Party, BNP, några mindre framgångar vid lokalvalen, speciellt i Londons East End, där det förekommit rasistiska attacker. Men BNP förblir en obetydlig kraft. Och de konservativa med sin nya moderata partiledare rör sig mot mitten. Det har alltså inte förekommit något externt politiskt tryck på regeringen att ta hårdare tag. Men pådrivna av högerpressen har regeringen ändå överreagerat.
Nu rasar striden mellan dem som försvarar medborgerliga rättigheter och nationens säkerhet. När Tony Blair ville införa nya lagar som tillät staten att låsa in terrormisstänkta utan rättegång i 90 dagar reducerade parlamentet det till 28 dagar. Blair hävdar att detta är nödvändigt i de fall där misstänkta står redo att begå ytterligare illdåd men bevis är svåra att få fram.
Det pågår en dragkamp mellan domarkåren och staten. Högsta domstolen stjälpte Blairs nya "control orders" som skulle tillåta att misstänkta sattes i husarrest med elektronisk fotboja utan rättegång. Inrikesministern protesterar, påstår att domarna är ansvarslösa eftersom de inte tänker på rikets säkerhet. Domarna svarar att regeringens hantering av Europakonventionen för mänskliga rättigheter är vårdslös.
Mitt i denna maktkamp drabbades Tony Blairs hårda linje av två katastrofala skottlossningar. En ung brasiliansk man sköts till döds i tunnelbanan, misstagen för en terrormisstänkt som säkerhetsstyrkor just höll på att bevaka. Sedan sköts en ung muslimsk fundamentalist i sitt hem, mitt i natten i ett polistillslag grundat på ett tips om att offret stod i färd att attackera London med kemiska stridsmedel. Mannen och hans bror tillhörde en fundamentalistisk antivästsekt, men vid räden fann man varken kemikalier, sprängämnen eller spår därav.
Opinionsundersökningar påstås visa att 13 procent av de brittiska muslimerna betraktar julibombarna som martyrer. Siffran antyder att det finns ett oroväckande stort antal potentiella värvningsobjekt för jihadistisk terror. Ett verkligt bekymmer är att 56 procent av Storbritanniens muslimer anser att kriget mot terrorismen egentligen är riktat mot islam.
Majoriteten säger att Londonbombningarna var ett direkt resultat av Storbritanniens felaktiga inblandning i Irakkriget. Hälften tycker att det är fel att säkerhetspolisen infiltrerar det muslimska samhället för att övervaka de mer radikalas predikningar. Uppmuntrande är att den andra hälften anser samma åtgärder vara befogade.
I veckan uppmanades muslimer återigen av Tony Blair att hjälpa till och gallra ut extremismen på hemmaplan. Uppmaningen togs inte emot särskilt väl, speciellt inte av moderata muslimer, som anser att sådana uttalanden försvårar uppgiften. Under det gångna året har debatten varit mer öppen; flera liberala muslimer har kommit med tydliga önskemål om islamisk reformation.
I veckan omkom också den första unga brittiska muslimska soldaten som tjänstgjorde i Afghanistan. Extremister skyndade att kalla den avlidne och hans familj förrädare. Enligt opinionsmätningar ansåg 23 procent av Storbritanniens muslimer att det är en djup kränkning när en muslim går med i en armé som för krig mot andra muslimer. En läglig påminnelse om hur olika Storbritanniens muslimer är, mångfalden i deras åsikter och skillnaderna i hur delaktiga de känner sig i det brittiska livet.
Den bistra sanningen är ändå att de flesta förväntar sig fler attacker. Poliser och politiker varnar för att möjligheten finns. Den pågående katastrofen i Irak förvandlar många unga brittiska muslimer som känner sig osäkra på sin identitet till ett lätt byte för radikal islamism.
Irak har varit den stora katastrofen i Tony Blairs premiärministerskap. Ett egendomligt krig eftersom det inte toppar medborgarnas angelägenhetslista men ändå sipprar in i allt som folk nu tänker och känner för Blair. Kriget urholkar hans politiska trovärdighet, hans omdöme och sanningsenlighet.
De 3 500 brittiska soldater som nyligen kommenderats för att återuppbygga Afghanistan är plötsligt i stor fara; med dagliga bakhåll och alltför många dödsfall inflammeras nu spänningen bland brittiska muslimer, och oron över att Blair gjort ännu ett allvarligt misstag ökar.
London förväntar sig det värsta, ändå fortsätter staden dag för dag som om inget hänt. Faran är att regeringen tar ännu hårdare tag och hotar medborgarnas rättigheter utan att nödvändigtvis skänka större trygghet.
Varför, undrar domare och medborgarrättsaktivister, måste vi vidta så många fler åtgärder nu än vi gjorde med IRA? Borde vi inte ha lärt oss att det som fungerade absolut sämst var att låsa in misstänkta IRA-medlemmar i Mazefängelset utan rättegång. De som dog i hungerstrejk blev hjältar och såg till att skapa en ny generation terrorister. Om vi behandlar brittiska muslimer på samma sätt som vi behandlade irländarna, riskerar vi att få 35 år till av terrorattentat.
Historien visar att säkerheten i längden förvärras av att misstänkta fängslas utan rättegång. Värnar vi inte om våra medborgerliga rättigheter kan överreaktioner på terrorattacker bli farligare än attackerna själva.