Vi sitter här för att tala om sommarens Kalasturné och om nya plattan som är på väg ut i skivaffärerna. Viktiga händelser för många svenskar och för Thåström som just kommit ut ur en lång och komplicerad process innan han blev någorlunda nöjd med plattan som fått namnet Mannen som blev en gris.
Joakim Thåström i Castrokeps är på gott humör, som ofta, artig och som alltid bestämd: Här går min gräns, här går gränsen för vad jag svarar på.
- Jag är en otroligt osocial människa över huvud taget och blir det bara mer och mer. Men faktum är att min egen musik kan jag prata om, det är liksom ett av mina bästa ämnen.
- Det är egentligen bara en rocknroll-platta i ett slags Thåströmtradition, säger han om Mannen som blev en gris.
Thåström har fortsatt sina musikaliska kliv åt samma håll som på förra plattan: Tung, tät rockmusik, med energin intakt och om möjligt ännu mörkare texter. Det är ni som e dom konstiga. Det är jag som e normal med sina svenska texter och elgitarr togs emot med lättnad efter stenkrossen Peace, Love and Pitbulls och utsattes för en massiv kärleksförklaring, platinaskivor och dubbla Rockbjörnar.
- Jag experimenterade så otroligt mycket när jag spelade med Peace, Love and Pitbulls, jag försökte att spränga alla mina egna ramar i en total frustration över vad jag sysslade med. Jag bodde i Amsterdam och grejen att sjunga på engelska var ju skitkul. Och så inser man att det är rätt svårt.
- Jag var helt absorberad i den musikaliska världen, jag använde bara rösten som instrument. Men så bara kände jag, boinck, stopp, nej nu måste jag göra en platta rakt av. Bara sjunga. Det var så jävla kul att sjunga på svenska igen, det kändes så otroligt skönt.
Han ville behålla samma grundinställning som på förra plattan, bara ta ut svängarna lite mer. Han hade varit ganska avslappnad då. Men så blev det inte alls den här gången, snarare tvärtom. Självkritiken växte.
- En månad innan plattan ska komma ut så tyckte jag att jag inte hade fått tag i någonting av det jag ville. Jag visste att det fanns en massa bra låtar men jag kände att nu har jag hållit på så länge och nu får jag inte ihop det. Och så en vecka senare: Så jävla keffigt är det inte. Jag hade försökt förbereda mig, men ändå tog det så lång tid. Ibland är det bara som en jättelång födsel.
"Jag skulle byggt min mur mycket högre..." hette det på förra plattan i "Städer när jag blöder", och här, redan i första låten:
Släpp aldrig in dom här, och
ge dom
inga nycklar till mig
ge dom inga nummer som
jag har
säg att du inte vet
Återigen en människa som vill freda sig, som inte vill bli fångad, inte ens i sina texter.
Thåström gillar inte att tala om sina texter och tolkningar av dem. Han säger att han på ett nästan omedvetet sätt inte blir nöjd förrän han hittar de formuleringar som låter sig tolkas åt flera håll.
- Jag tycker det är otroligt osexigt med en text där du får hela facit framlagt. Jag fastnar för saker som är flerbottnade.
Vid första genomlyssningen hör jag förtvivlan, desperation, sorg, men också ett utlämnande självförakt: Vänta er inget av mig.
- Jag kan inte säga att jag begråter tillvaron, men jag tar nog fasta på en desperation, den är ett sätt att bearbeta en jävla massa personliga nojor och känsla av otillräcklighet och tillkortakommanden. Jag skriver av mig en del.
- Det är såna texter jag skriver. Jag har alltid sökt mig till den typ av rocknroll som står på kanten, på väg att trilla ned.
- Undermedvetet går jag kanske mot svartare teman. Det är väl så att jag sorterar bort dom lyckliga texterna. Ingen som jag lyssnar på har skrivit glad rockmusik, Stones är lite spralligt, men ingen efter punken. Samtidigt tycker jag att rocknroll har en positiv energi i sig själv.
Men det handlar också om en som är kluven inför rollen som rockstjärna.
- Det är helt uppenbart. Jag trivs med min officiella roll när jag får välja själv. På scenen trivs jag. Jag älskar att sjunga. Det är en gigantisk high, säger Thåström som annars undviker att använda engelska uttryck. Du vet aldrig när du uppnår det, men när det händer så är det otroligt häftigt, det bästa. En massa endorfiner och adrenalin och prylar.
- Och resten får jag ta, annars kunde jag ju bara sluta. Jag får ju skylla mig själv och göra sånt som att bo i Köpenhamn.
Om du sätter på dig ett par glasögon och slutar färga håret kommer ingen att känna igen dig.
- Visst, men det skulle jag inte känna mig bekväm med. Jag älskar Köpenhamn, det är en underbar stad att bo i.
Han tycker om att utforska nya områden. Det mest överrumplande och enastående var väl Bellman, och det ledde till Svensktoppen och en kvävande folklighet. Det tog fem sex år att skaka av sig, alla taxichaufförer ville prata om det.
Nu har mer än 25 år gått sedan tre Rågsvedsband bröt upp elskåp och kopplade in sina förstärkare och gjorde egna musikfestivaler, vilket ledde till Ebba Grön och Imperiet. Joakim Thåström innehar fortfarande rollen som Sveriges kanske enda rockikon, vare sig han vill eller inte, och nya generationer vill ha Ebbas svenska 70-talsfrustration och Imperiets bredbenta rockklassiker. Nu funderar han på vilka låtar han ska sjunga på Kalasturnén.
- Jag gillar att sjunga mina gamla låtar, en del är skitbra.
Vad är då yrkets pris? Jag har stött på en gammal intervju där Joakim Thåström säger att han för att klara av hetsen kring Imperiet var berusad 75 procent av tiden.
- Vänta här! Vad är det du säger? Jag har inget yrke, sångare kan omöjligt vara ett yrke. Ett tillstånd kanske, nånting man bara gör. Yrke har en väldigt konstig klang för mig, en klang av tvång. Så nä, jag är bara sångare.
- Full 75 procent av tiden ja det stämmer nog, men det är väl inget ovanligt för rocknroll-världen, det är standard. Om man är på turné eller om man är i studio ständigt och lever i nåt slags egen värld. Det är ju en del av hela rocknrolldrömmen, det som alla är otroligt fascinerade av.
- Jag klarade det rätt bra, men man klarar det inte hur länge som helst. Jag tror att dom flesta som spelar rocknroll går igenom såna perioder. Men det är ett slags ålderstillstånd också, mellan 20 och 30 så är man otroligt mycket ute på krogen.
- Ett bra rus kan vara otroligt positivt, alla människor berusar sig. Jag älskar att gå på krogen, men jag har det inte som första prioritet längre
- Nu kan jag bara garva åt det, men när jag kläckte ur mig det där så behövde jag definitivt gå igenom det. Men det är jävligt okonstruktivt. Jag sumpade nog en massa prylar när jag tyckte att det viktigaste var att hänga på krogen.
- Många bra låtar under Imperiettiden lyckades jag inte med hela vägen. Därför är jag intresserad av att spela några av dom som jag fortfarande har extrem ångest för, att jag tillät dom att bli så dåliga på skiva.
Det finns så mycket som jag känner att jag inte har fullföljt. På nåt sätt har jag lovat mig själv att inte göra om det misstaget. Det är kanske därför mina plattor börjat ta så lång tid, jag orkar liksom inte skämmas för den musik jag gör längre.
Och efter Köpenhamn?
- Jag vet inte. Jag är så otroligt rastlös, jag har svårt att bara vara på ett ställe. Skulle gärna flytta till Berlin men det är så långt från mina barn.
- Jag älskar ju Tyskland, det är en sån jävla tyngd i det landet, det är nära mellan städerna, mycket folk, allt annat än provinsiellt. För mig som utomstående betraktare är det så otroligt massivt, essensen av Nordeuropa. Sverige, Danmark, alla vi här uppe är liksom bara bleka kopior av Tyskland. Jag tror till och med jag ska börja gå en tyskkurs.
- Jag försöker komma på en bra lösning i mitt liv: så här ska jag göra. Jag skulle vilja att jag inte var rastlös.
Och precis där slutar intervjun, en vårrulle och tre öl senare. Det finns inget mer att tillägga.
Kinakrogen har långsamt fyllts av middagssällskap och barnfamiljer.