Bandnamnet till trots: trummorna hos The Drums är faktiskt inte särskilt framträdande. Snarare ligger de en bit bak i ljudbilden, statiska och ganska dova. Mer som stöd till de kraftigt Peter Hook-influerade basgångarna än något annat. Med den rytmsektionen och de mörka gitarrerna återskapar The Drums – så amerikanska Brooklyn-gruppen är – ljudet av det tidiga åttiotalets nordbrittiska postpunk.

Men bara till hälften. För det dystra och mörka finns just bara i ljudbilden, melodierna är samtidigt medryckande, direkta och Beach Boys-soliga. Det är en tilltalande kontrast.

The Drums är som en glatt skuttande hundvalp på ett blekgrått golv i en industrilokal.

En valp som är rätt medveten om sin egen charm och gullighet. The Drums sångare Jonathan Pierce blev i musiksajten Drowned In Sounds forum nyligen utnämnd till ”the most punchable man in indie” och visst finns det, milt uttryckt, en del poserande drag hos honom.

Om Pierce lade ned lika mycket energi på att sjunga som på att dansa indiedisco-spattigt, hasa ned sin jacka på ena axeln och skaka lugg skulle The Drums kännas mer helgjutna på scen, om man ska vara en aning bitsk.

Samtidigt driver Pierce på både sitt band och publiken med en så smittande entusiasm att han till slut vinner över även de största tvivlarna, även på en stillsam småtrött söndagskväll.

Sen hjälper det förstås att The Drums fullkomligt sprutar ur sig fullständigt klockrena poplåtar.