För snart två år sedan grundade Lina Thomsgård Rättviseförmedlingen genom att starta en Facebooksida. Medlemmarna, som blivit nästan 30.000 stycken, hjälper till att ta fram namn på experter av olika slag som inte är män, och/eller experter med en annan bakgrund än svensk.
Hur kom du på idén?
– Jag har hållit på att tipsa på det här viset i flera år, precis som många andra. Det som var nytt var väl att jag formaliserade det på Facebook. Min tanke var att få hjälp av kanske tio andra. Jag hade inte föreställt mig att vi skulle bli så många!
Du är pr-konsult bland annat åt Robyn, och nyligen intervjuades du i italienska Vogue. Vad är det coolaste som har hänt i ditt liv hittills?
– En stund som ger mig gåshud när jag tänker tillbaka på den var när jag satt vid datorn hemma i min lägenhet och registrerade Rättviseförmedlingen som Facebooksida. Sedan gick jag till köket, satte på vattenkokaren, lade i en tepåse, hällde på vatten, hällde i lite mjölk. När jag kom tillbaka hade 200 personer gått med — på bara några minuter!
Vad är det som har gjort Rättviseförmedlingen framgångsrik?
– Jag tror att det är bra att folk kan känna att de är med och bidrar till någonting konkret. Det har funnits fantastiska intellektuella, politiska och förbannade feministiska rörelser, och vi kompletterar med att göra något väldigt simpelt. Vi pratar inte om offer och förövare, utan om att det är någon som vill ha hjälp, och vi hjälper till. Genom att göra lösningen nära förknippad med problemformuleringen så blir idén lättare att ta till sig. Det hela bygger på att våra medlemmar tipsar om bra folk.
Hur gubbig är världen?
– Världen är 82 procent gubbig, mätt i andelen manliga experter som uttalar sig i medier världen över. Det begränsar för alla, både för gubbarna och för oss andra. Vad fint det vore om medierna gav plats till andra än de 82 procenten, om vi slutade reproducera de här stereotyperna.
Har Rättviseförmedlingen gjort någon skillnad?
– Utöver de tusentals namn som samlats in gör det mig lycklig att en stor del av medievärlden verkar anstränga sig mer. Det var stort när jag satt med mina brorsbarn och tittade på ett barnprogram där de hälsade på en helikopterpilot och en undersköterska på jobbet. Helikopterpiloten hette Elisabet, och henne hittade de via Rättviseförmedlingen, medan undersköterskan hette Per-Olof, säger hon.
Har något varit svårt?
– Det har varit en balansgång att försöka belysa ett problem, att beröra stereotyper utan att förstärka dem. Hur visar jag att det inte behöver vara så här? Det har varit superkul, men under stundom så klart ganska knepigt.
Är du en ny sorts feminist?
– Mitt förhållningssätt är nästan sjukligt optimistiskt och konstruktivt. Jag är så sabla övertygad om att det inte behöver vara så här. För mig handlar det om att vara så inkluderande som möjligt. Att 69 procent av våra medlemmar är kvinnor och resten män är positivt, och det kanske på köpet bidrar till att utrota vissa föreställningar om att kvinnor inte hjälper kvinnor eller att killar bara hjälper killar.
Hur jämställd är du?
– Det verkar som om en del förväntar sig att jag ska vara extra jämställd. När någon kommer till Rättviseförmedlingen och frågar efter terrorexperter som inte är män kan min reaktion vara som alla andras att "nej, det tror jag inte finns", men sen: "vi kollar!". Jag har inte förstått saker som alla andra inte har förstått. Jag har bara turen att vara involverad i ett projekt som utvecklar synen på vem som får göra vad.
– Däremot har jag varit rätt dålig på att passa in i normen för vad en flicka bör och inte bör göra och vara. Jag kommer aldrig att bli lågmäld, nätt och dekorativ. Det har resulterat i en massa intressanta erfarenheter, men det tog många år att acceptera att jag aldrig kommer att bli som Amelie från Montmartre. I dag är jag glad att jag slipper.