En dag i somras drabbades jag för första gången av tidningsallergi. Jag hade först fått kämpa hårt för att få ut de tre tidningar vi då prenumererade på ur brevlådan. Nu satt jag och letade nyheter och kulturdelar i ett hav av reklamblad för elektronik och bostadsbilagor som var tjockare än nyhetsdelarna. (Svenskans kulturdel hittade jag till sist gömd i en broschyr från ett bevakningsföretag.) Och halvt begravd under ett och ett halvt kilo papper tänkte jag: Detta går inte längre.

Inte för att jag är okunnig om hur viktig kampen om reklamandelar är för dagspressens överlevnad. Gillar man dagspress får man gilla reklam. Men själva volymen av papper fick mig att tänka på träd. Inte kokta som pappersmassa, utan hur de förtvivlat växer åt alla håll när de håller på att dö.

Det talas en hel del om papperstidningens död. Men ett av de dummaste ord som är ute och går i debatten är "gammelmedia". Det används av anhängare av dinosaurieteorin, som lär att när något nytt utvecklas (internet) måste något gammalt försvinna (tidningar). En snabb blick på mediernas historia ger dock vid handen att det sällan händer. Radion dödade inte tidningarna - tvärtom blomstrade de. Tv dödade inte radio. Och så vidare. Vad som däremot skett under årens lopp är att olika medieformer fått maka på sig, såsom tv nu får ge upp sin roll som oinskränkt informationskonung.

En annan spridd mediemyt är att nätläsare främst är "unga" människor, som skulle vara litet ytligare av sig och vill ha lösgodis i stället för analys. Få yngre känner igen sig i det där - och den senaste webbstatistiken visar också att åldersspridningen bland nätanvändare vidgats enormt på bara några år.

Så varför krisar då papperstidningen? Varför konkar LA Times?

Att nätet tar annonsandelar spelar stor roll. Men en annan lika viktig förklaring är mediekoncentrationen, där etablerade kvalitetstidningar världen över sugits upp av Murdoch och andra och blivit en del av hajkapitalismens växa eller dö, där långsiktighet är dumhet och allt handlat om att "renodla" de "livskraftiga" delarna av verksamheten. Alla skyller på nätet, få talar om felaktiga affärsmodeller.

Så sitter jag här och konstaterar att alla tidningar på mitt frukostbord pryds av samma byråfoto av Israels attack mot Gaza. Och att samma nyhetstelegram återfinns i både engelska och svenska nyhetstidningar. En sak kan man i alla fall vara säker på: just den sortens visklek-journalism är precis vad nätet alldeles strax gjort ekonomiskt fullkomligt ointressant.