Uttalandena rymmer många sakfel. För en fortsatt - seriös - diskussion krävs först ordning på fakta:

* Förortens språk ska inte klumpas ihop som "blattesvenska". Svenskan i förorten är av många slag: så kallad infödd svenska, inlärares svenska - och ungdomsslang.

* Förortsslangen är inte bara ett pojkspråk. Olika individer använder drag av slangen för olika syften: kaxa sig med "bred" slang eller bara spetsa sitt språk med några ord.

* Att slangen saknar ordet läxa betyder inte att den är torftig. Slang uppstår alltid ur behov att uttrycka gemenskap kring en aktivitet eller situation och har alltså per definition ett begränsat användningsområde.

* Svenska som andraspråk i sig är inte segregerande. Ämnet har utvecklats just för att hjälpa elever som inte haft svenska från början att komma i kapp. Men slitna skolor och undermålig undervisning kan bidra till segregation.

* Det är alltså inte ämnet det är fel på, utan hur det genomförs på vissa skolor. Där det fungerar bra får eleverna en individuellt anpassad undervisning i små klasser av lärare med specialkompetens. Tyvärr fungerar det inte så i alla skolor. Men vad blir slutsatsen: Ska ämnet tas bort eller förbättras? Tänk om det gällde matematik.

* Inga tvåspråkighetsforskare ifrågasätter i dag att en god grund i modersmålet gynnar andraspråksutveckling och kunskapsinhämtning. Hjärnan rymmer flera språk.

* Satsningar på modersmål (fd hemspråk) står inte i motsättning till stärkt svenska; det behövs både och inte antingen eller. I dag ges modersmålsundervisning oftast 40 min/vecka. Det är för lite. Man lär sig bäst på det språk man kan bäst. Därför är svenska undervisningsspråk för barn med svenska som modersmål. Och därför bör andra modersmål också utnyttjas för inlärning.

* Elever lämnar inte svensklektioner för att läsa modersmål. Många modersmålslärare beklagar tvärtom att undervisningen ligger sent på dagen, ibland utanför skolan, och många elever därför avstår från att läsa modersmål.

* "Verklig svenskinlärning" bygger inte bara på det skrivna ordet och man måste inte kunna stava för att kunna tala. Många människor i världen kan varken läsa eller skriva, men talar minst ett språk, ofta flera. Muntliga litteraturer frodas.

* I Sverige behöver man förstås skriftspråket, men detta, liksom talspråket, utvecklas inte bara på svensklektionerna och genom skönlitteraturen. Ordförråd, genrekunskap med mera utvecklas även i andra ämnen, till exempel när man skriver labbrapporter i NO.

Undermåliga faktaunderlag och bristande källkritik är allvarliga brister. Till småfelen hör sådant som att Rinkeby gymnasium inte finns (närmaste ligger i Tensta), Kari Fraurud inte är "Rinkebyforskare" (vad det nu skulle betyda) och att Kenneth Hyltenstam - trots 30 års strävan att få politiker av alla kulörer att lyssna till forskningen - inte lyckats bli statsideolog (tyvärr, kan man tillägga, för då hade läget sett ljusare ut).