Titta, var det där Frodo stod?

Det börjar illa. En kvinna i tullen på Wellingtons flygplats sliter fram min hustrus kängor ur ryggsäcken. Det finns jord i sulornas mönster. Kvinnans ögon mörknar och hon river ut kläder medan hon säger: "Do you have more things that will bring disease into New Zealand?"

Det har vi inte. Kängorna rengörs och vi får böta två hundra dollar, ungefär tusen spänn. Skamsna står vi utanför flygplatsen och är främlingar i detta land. Kanske är vår självbild satt i gungning. Vi är svenskar. Potentiella smittbärare.

Nya Zeeland består av två öar som tillsammans är större än Storbritannien. Här finns allt ifrån regnskog till snöklädda bergsmassiv och tundralandskap.

"Sagan om ringen"-trilogin är inspelad här och det är därför vi har kommit hit: för att få se platserna där berättelsen blev människokött.
Historien om Frodo och maktens ring hör till litteraturens underverk. I mitt tycke lyckas filmerna otroligt nog motsvara det skrivna ordet, ja, jag hyser rent av den blasfemiska åsikten att filmerna är bättre. Förlåt mig.

Jag blir tjock i halsen av dokumentärerna om det makalösa kreativa grupparbete som utfördes för att göra bild av J R R Tolkiens text. Den kärlek till berättelsen som pumpar under ytan. Alla dessa människor.

Under vår resa kommer jag att känna mig som en fluga krälande på en landskapstapet. Jag försöker förstå motivet genom att nosa i skarvarna efter spår av lim. Så liten. Och potentiellt smittbärande.

Men vi börjar om. Vi börjar i Wellington och det börjar bra. Taxin kör oss till Wellywood Backpackers, en zebrarandig byggnad nära hamnen. I trappan sitter ett stort foto av Peter Jackson.

Så måste det ju vara. Nya Zeeland och Wellington är för många människor synonymt med "Sagan om ringen". Så även för mig. Det är Ringen, maorier, bungyjump och några scener ur Göran Tunströms "Juloratoriet". Sedan är det inte mer, ännu.

Så jag tänker att naturligtvis är Ringen en jättegrej i Wellington och naturligtvis är ett foto av Peter Jackson det första man möter efter att ha fått sina skor rengjorda. Sedan får man bana sig väg mellan souvenirbutikerna med Gandalfhattar och Stingkopior.

Jag har fullständigt fel, ska det visa sig.
Förutom det där fotografiet kommer jag under de tre dagar vi stannar i Wellington inte att se en enda sak som har med "Sagan om ringen" att göra.
Inte en pryl, inte en bild, inte en plakett. Ingenting.

Ändå går det guidade turer till Ingentinget.
Följande dag sätter vi oss i en minibuss tillsammans med tre andra entusiaster. Vår guide heter Jack och han ska köra oss till inspelningsplatser i närområdet.

Första anhalten är Mt Victoria inne i Wellington. Här spelade man in scenen där de fyra hoberna rullar nedför en sluttning, landar på en väg och nästan möter en ringvålnad.

Vi går på stigar igenom tallskog och plötsligt säger Jack stopp. Här är det. Vi ser oss omkring. Jack pekar uppåt slänten och tar fram en stillbild ifrån filmen. Där och just där rullade hoberna ner.

"Titta på trädet i bakgrunden. Ser ni? Det är det där trädet." Vi tittar. Jack pekar på en punkt vid sidan av vägen. "Här stod kameran, på en plattform."

Vi tittar på platsen där kameran stod. Det syns absolut ingenting. Men där stod kameran för åtta år sedan. På en plattform. Jack håller fram bilden. Jo, det stämmer. Kameran måste ha stått just där.

"Innebär det att skådespelarna stod...här?" frågar jag.

Nej, den biten spelades in lite längre bort på stigen. Det är nästa anhalt. Så vi går dit och just där stod Elijah Wood och tittade bekymrat bortåt vägen och sa: "Get off the road!"

Vi ställer oss där Elijah Wood stod. Vi tar kort på varandra. Vi säger: "Get off the road" och stannar på vägen.

Är vi ens flugor på denna tapet?

Vi befinner oss på en plats på and­ra sidan jorden där några sekunder av en film baserad på en påhittad historia spelades in för åtta år sedan. En plats som saknar dekor och som manipulerades digitalt i filmen. Vi är mycket långt hemifrån och långtifrån det vi kom hit för att uppleva.

Det finns två sätt att förhålla sig till denna absurditet. Antingen att bli besviken och avfärda det hela som meningslöst. Eller att omfamna det absurda och se det som ett värde i sig.

Vi väljer det sistnämnda! Naturligtvis!

Det är underbart att inga avtryck ifrån skådespelarnas gummifötter eller kamerans stativ finns kvar. Det är fantastiskt att det titaniska maskineri som filmproduktionen var inte har lämnat det ringaste spår i landskapet. Film som en dröm. Den blossar upp, brinner och försvinner.

Dagen är lång. Vi hinner besöka parken där orcherna fällde träd åt Saruman, vi kastar macka på floden Anduin och äter lunch i Vattnadal. I en glänta får vi posera med alvöron och (äntligen!) en kopia av Sting på exakt den plats där Orlando Bloom fotograferades som Legolas.

Allt är hörsägen. Om inte Jack ständigt halade fram stillbilder och visade på just det trädet, just den sluttningen så skulle allt lika gärna kunna vara ett påhitt.

Ett undantag finns. Ett litet undantag.
Vi stannar vid Dry Creek Quarry där man spelade in scenerna ifrån Helms Klyfta och Minas Tirith. Borgar och murar byggdes upp i stenbrottet och efter inspelningen revs hela klabbet och forslades bort. Nu pågår verksamheten som vanligt och lastbilar kör med grus.

"Men där...titta där uppe..."

Eftersom Minas Tirith är Den Vita Staden fick man sprejmåla klipporna. Även denna färg har tvättats eller brutits bort. Men på en punkt långt upp ser vi...kan det verkligen vara..?

Jo. En utskjutande klippa har kvar spår av vit färg. Urblekt, på väg att försvinna, men där är den. En gnutta av den färg som man ser i filmen. Vår son jobbar hårt med sin kamera för att lyckas zooma in just den fläcken.

Under de åtta timmar som vi åker runt och tittar på platser är detta det enda spår av filmen som vi ser. Om några år kommer även det att vara borta.

Underbart, eller hur?

På kvällen jämför min hustru det vi har gjort med en arkeologisk utgrävning. Man påtar i jorden, ser sig omkring och föreställer sig vad som har inträffat på denna plats utifrån de fynd man har gjort. Man försöker vara där.

Ja. Där ligger det fina i denna resa. Vi är här för att rekonstruera något. Men inte en tid, en plats eller ett folk, utan en berättelse. Vi färdas i spåren och nosar i skarvarna till något så flyktigt som en historia.

Utgrävningen av en fantasi, fast tvärtom. Vi har bildbevisen, filmerna och dokumentationen. Vad vi inte har är fynd.

På De dödas vägar är allt annorlunda.

Två dagar senare kör vi till den sydligaste delen av Nordön för att vandra i The Putangirua Pinnacles. Här gick Aragorn, Legolas och Gimli för att möta de dödas konung.

Det blåser kuling igenom dalgången och duggregnet ligger horisontellt i luften. De taggiga bergsspetsarna reser sig omkring oss och allt grönskar i vårkylan. Det kunde inte vara mer olikt den torra hetta som råder i filmens scener. Vi vet inte ens exakt var de spelades in.

Och ändå...ändå...

När vi går över den steniga flodbädden och inte har sett en människa på timmar, när grus rasslar ner ifrån de instabila bergssidorna vars former blir alltmer surrealistiska i dimman som ersatt vinden så...är vi där.

Nej, vi ser ingen bestämd bild ur filmen, vet inte att det trädet och den stenen. Men vi är där. Vi ser igenom filmens ögon och vet att: "Ja. Det här är de dödas vägar. Här är de." Vi har inga säkra fakta, men vi är medskapande och utför vår egen version av Aragorns vandring.

Är jag begriplig? Jag kan förtydliga med ett motexempel.

Tre dagar senare är vi i Matamata, den enda plats där arvet efter Ringen omfamnas. Det var här Hobsala byggdes upp. Till De dödas vägar fanns inte ens en skylt, i Matamata möts vi av en Gollumstaty och ett stort plakat: "Welcome to Hobbiton."

Enda sättet att få besöka markerna kring den fårfarm där Hobsala fanns är att åka guidad tur. Vi sätter oss i en ny buss. Efter att ha passerat tre grindar som nogsamt stängs för att inte fåren ska smita är vi framme vid platsen.

En överenskommelse med filmbolaget har tillåtit familjen som äger marken att återuppföra fronterna till några hoberhålor i vit plywood.
När man står framför kullen som kröns av Baggershus är det alltså ganska likt filmen, bortsett ifrån de får som betar på taken.

Det känns ingenting.

Skyltar med foton ur filmen kan jämföras med verkligheten. Där är sjön, där är festträdet. Ingen tvekan, det var verkligen här man under största sekretess spelade in filmen. Man lyckades till och med utverka flygförbud över området för att inga smygfotografier skulle slippa ut. Här var det.

Varför känns det då så...tomt?

Fantasin ligger som en slocknad palantir i skallen. Den får inget utrymme. Trots att allt är så mycket bättre än på De dödas vägar är det så mycket sämre.

Det här är en stridsskrift emot temaparker baserade på filmer. De fungerar inte. Fantasin vill ha luft och tystnad, värjer sig emot färdiga paket. När vår guide säger att vi gärna får återuppföra scener ur filmen är det ingen som anmäler sig. Det känns bara onödigt.

Ett fynd gör vi dock till slut. På marken under festträdet hittar min hustru en stor kotte som hon smyger ner i fickan. På kvällen fröjdas vi åt denna skatt. Vår partykotte! Ifrån partyträdet! Den ska vi hänga upp hemma när det är fest.

Tänkte vi. Men vi glömde en detalj. Smittan.
Kotten är ett levande väsen, får vi förklarat för oss när det närmar sig hemfärd. Kotten är farlig och om tullen hittar den blir det hårda böter och kotten tas ifrån oss.

Kan vi skicka den med posten direkt till Sverige? Nej, det är inte tillåtet. Jag råds att ringa jordbruksdepartementet som kan döda allt levande i kotten och skriva ett tillstånd. Det finns inte tid till detta.

Jag tänker inte berätta hur vi gjorde. Men någon smitta förde vi väl in i Nya Zeeland, så någon bör vi väl i rättvisans namn ta med oss därifrån.

Var inte oroliga. Vi har kokat den.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut