Politik
Kuba i likstela händer. Orlando Zapata, 42 år och regimkritiker på Kuba, har avlidit i Havanna efter en 85 dagars hungerstrejk i fängelset.
Jag tycker mig minnas Orlando från ett möte i Havanna år 2000. Vi träffade dissidenter, som den senila, åldrade polisstaten på Kuba mobbade ut med arbetsförbud och förföljelser.
Journalistdissidenterna träffas i hemlighet och tar emot i ett litet mörkt rum i en förort. Plastjulgranen står kvar och det kubanska söta kaffet skvimpar i små porslinskoppar. De berättar att de känner sig som jagade djur. Och önskar sig bläck, papper, pennor och bandspelare: ”Jag drömmer om tillgång till internet”, säger Lucaz Carne, och alla gapskrattar, så omöjlig är tanken.
– Hjälp oss, ber de. Berätta om hur det är på Kuba. Och hjälp oss att förmedla den sanna bilden.
Det är obegripligt att det gått tio år sedan dess. Den likstela diktaturen vägrar ge upp andan. Det gör tragiskt nog i stället de unga som vill tänka och skriva. Som Orlando Zapata.
Opera
Varför inte röra på sig? Folkoperan i Stockholm har grävt fram en sällan spelad Kurt Weill-opera, ”Silversjön”, som blev den utlösande orsaken till att Weill, radikal och jude, tvingades fly Tyskland när Hitler 1933 hade tagit över makten.
Vi hör skolade röster, som Ulrika Mjörndals vackra, varma, och det är skönt att slippa allt skriksjungande, som brukar förknippas med Weill, och som hållit åtminstone mig borta. Nu kan man utan att hålla för öronen njuta av hans eklektiska musik, där genrer strömmar ut och in, och dessutom se på hur han och Georg Kaiser attackerar ett skruvat moraliskt dilemma kring en stulen ananas.
Mest överraskande är koreografin. Tio dagar med koreografen Edita Stundyte fick Torkel Petersson att rinna upp och nerför trevåningsställningen på scenen, och små lustiga danser utföras med bananer och nycklar. Vad fantasilösa alla har varit hittills. Vilka tillägg kan man inte göra med små absurda rörelser?
Konst
Fett och naket. Nationalmuseum öppnar för 1600-talet med den nya utställningen ”Rubens & van Dyck”. Internationella lån, men också mycket från de egna samlingarna har släpats upp. Rubens var mästaren, van Dyck hans 22 år yngre elev, så skicklig att Rubens lär ha blivit lite avundsjuk.
Det är roligt att se hur Rubens ger fettet sin hyllning, det kryllar och knollrar av små överviktiga keruber och praktkvinnor med välstoppade magar och länder. Likheterna mellan de båda målarna är störst i början, sen tar van Dyck sin egen väg. Utställningens vackraste målning är hans; Maria Louisa de Tassis, 19 år, i vit satinklänning med guldinvävda band och en florstunn, styv spetskrage. Även om påklätt vinner i de här viktklasserna piggar det upp med nakna realiteter.
(Läs Ingela Linds recension.)