KONST
1. Under organbeskjutning
Vilket tryck! Lee Lozano, New York-konstnär på 60-talet och i dag utställd på Moderna museet i Stockholm, var i Sverige obegripligt bortglömd, tills nu.
Iris Müller-Westerman, envis och skicklig curator, har åstadkommit en Lee Lozano-utställning, som får utställningspubliken att sluta hasa runt i salarna. I stället hoppar vi omkring, som stungna av små elchocker. Här är man under furiös attack av könsorgan av alla slag. Organ som kommer framskjutande och som parar sig med vad som helst; verktyg och flygplan och kartor. En brutal könsakt. Stympade människodelar kopulerar med en mekanisk verkstad. Bröst och vaginor stirrar på oss, aggressiva och hånfulla. Världen i denna konstnärs fräna blyerts och massiva måleri är ingen vacker plats. Men ändå. Håll ut.
När organbeskjutningen är över kommer vi till en stängd liten sal med de vackraste avlånga dukar på väggarna. Tunna vågmönster, skimrande, sakralt.
Så, i stället för att gå till kyrkan i dag kan man gå till Moderna museet och få sig en helvetespredikan. Men komma till himmelen på slutet.
MUSIK
2. En bankdirektör med efterklang
Vem har måtten 36,0, 16,9 och 20,9? Och en lackering av kisel, pottaska, hajhud, fräkenstjärtar, tagelväv, honung, kandisocker, tenn, sepiapulver?
Jo, en underskönt klingande violin av Januarius Gagliano från Neapel daterad 1756. En dyrgrip, som i torsdags kväll lades i händerna på den 24-årige violinisten Daniel Migdal.
Då instiftades Jan Wallanderpriset, där Gagliano-instrumentet ska vara ett långlån till en sensationellt skicklig musiker. Kungliga Musikaliska Akademien och Handelsbanken är det den här gången. Vad bjuder SEB?
ARKITEKTUR
3. Vem vill ha Tors Torn?
På liknande tema, manligt organ, har det i veckan klubbats igenom ett 140 meter högt höghusbygge (dubbelt så högt som Wennergren Center), som allvarligt kommer att förändra Stockholms skyline. Tors Torn.
Hur gick det till? Ingen tävling. Ingen debatt. Vem vill ha dessa bombastiska, tråkiga torn?
Jag läser ett förtvivlat inlägg i Svenska Dagbladet från några namnkunniga arkitekter, som skriver att Tors Torn förstör stadsbilden. De ser tornen som en stor estetisk belastning, dessutom oresonligt kostsamma att bygga.
Det är sorgligt. Jag promenerar runt Skeppsholmen och ser att Stockholms siluett unikt nog pryds av kyrkor. De högsta punkterna i staden är förutom Kaknästornet, de många kyrkspirorna och en moské. Vackra, skira, som tillsammans utgör en enhetlig bild av en stad som åldrats i skönhet.
Alla manliga arkitekter: Jag förstår att det är jätteroligt att bygga torn. Att få uttrycka sig högt över alla andra. Och ibland fungerar det, som i Malmö med Turning Torso.
Men kan inte Stockholm, världens vackraste huvudstad, få slippa dessa pubertala manifestationer?