Det var beundransvärt ihärdiga programledare på Studio Ett i P 1 i onsdags, som kämpade för att Mohammed Amin Kharraki, förbundsordförande för Sveriges unga muslimer, skulle svara på några enkla, tydliga frågor. Jag satt i bilen på en parkeringsplats och kunde i inte slita mig. Det handlade om Abdulla Hakim Quick, som blivit inbjuden av förbundet för att delta i en konferens. I en ljudupptagning, som spelades upp skrek Quick bland annat att homosexuella ska straffas med döden.
Ungdomsförbundsordföranden slingrade sig. Uttalandet var, sa han, taget ur sitt sammanhang. Det kunde nu höras på rasistiska bloggar. Detta var del i en hätsk kampanj etc. Men Quick skulle prata om helt andra saker på konferensen. Inte om homosexulitet.
Mohammed Amin Kharraki rabblade entonigt, gång på gång samma sak i radion, men erkände till sist utmattad att homosexualitet inte är förenlig med islamiska sedvänjor. Och att Abdulla Hakim Quick fortfarande var välkommen på konferensen ”Sikta högt – Framtiden är din”.
Det var inget övertygande framträdande ordföranden för Sveriges unga muslimer gjorde, och jag undrar om jag inte håller med kritikerna om vissa frågetecken inför det statliga stödet från Ungdomsstyrelsen.
2. Teater
Kontrakt med sig själv
Efter att ha haft radiokontakt med Abdulla Hakim Quicks Gud, som vill straffa homosexuella med döden kan troendet kännas rätt frånstötande. Men det är naturligtvis en inskränkt reaktion.
Bland alla som brottats med Gud tillhör författaren Fjodor Dostojevskij dem som gjort det intressant, ofta med brott och straff som utgångspunkter.
En av Dostojevskijs svenska uttolkare och efterföljare är Mattias Andersson, dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Backa teater i Göteborg. Han pjäs, ”Kontrakt med Gud” som nu går för fulla salonger på Stadsteatern i Stockholm är sensationellt bra. Den träffar nerven. Här har vi en pjäs som kommer att leva länge; som både är utmanande och ger tröst.
Ola Rapace, den manlige huvudrollsinnehavaren säger i en intervju. ”Kontraktet med Gud, det är ett kontrakt med sig själv. Om att inte svika sig själv.”
Singera?
3. Teve
Ett steg till, Maud Nycander
I kväll går fortsättningen på Maud Nycanders dokumentär om de psykiskt sjuka på en låst psykiatrisk avdelning. Det är på tiden att vi alla får del av psykiskt sjuka människors liv och vardag.
Men även här finns det statusskillnader. Bipolära och personer med adhd kan ofta prata för sig, men det existerar en stor grupp som aldrig uppmärksammas: de schizofrena. De är utanför, lägst på skalan och har det fruktansvärt svårt i Sverige i dag. Schizofrenipatienterna är osynliga, utanför allt medialt och kommersiellt intresse, bortträngda ur det allmänna medvetandet.
Men de finns.