Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Tove Folkesson: ”Mentala sönderfall kan gå till på många sätt”

Tove Folkesson.
Tove Folkesson. Foto: Magnus Hallgren

Med ”Ölandssången” avslutar Tove Folkesson sin romansvit om Eva – en färd från tonår till vuxenliv. DN:s Greta Thurfjell möter författaren för ett vindlande samtal om psykisk ohälsa, om att skriva sin släkthistoria och om ”duktiga flickor”.

Vi ses på Tove Folkessons förlag Weyler i Gamla stan och pratar i kantiga korgstolar på Svante Weylers kontor. I dagarna kommer hennes tredje roman ”Ölandssången”, som ligger staplade i drivor på förlaget, ut.

Under samtalets gång skiftar vädret oupphörligen utanför fönstret, ömsom lyser rummet upp, ömsom är det nästan dunkelt mitt på dagen, på ett sätt som liknar vårt samtal. Stundtals pratar Tove Folkesson så mjukt att jag måste luta mig fram i korgstolen för att höra, och stundtals hetsar hon upp sig, uttalar orden med klar men kontrollerad röst.

Lite som i berättelsen om Eva Zackrisson. Tove Folkessons första roman, ”Kalmars jägarinnor”, kom ut 2014 och skildrar ett gymnasiegäng i 1990-talets Kalmar ur huvudpersonen Evas perspektiv. Året därpå kom uppföljaren ”Sund”, där Eva trasslar in sig i självhjälpsfällor och bohemsammanhang. I ”Ölandssången” har hon blivit vuxen på riktigt – om man med ”vuxen på riktigt” menar ”en som släktforskar”. Språket skiftar under historiens gång, går från maximalistiskt till avskalat, från en vilsen tonårings värld till en vilsen vuxens.

Tove Folkesson kallar böckerna för tre avlagringar av samma berättelse – en kollektiv, en egofixerad och en utåtriktad.

– Jag hade en idé om att den första boken är ”vi”, den andra är ”jag” och den tredje är ”du”. De första två böckerna har jag börjat behandla lite styvmoderligt eftersom jag tycker mest om den tredje – den är mest som den ska vara, säger hon.

”Ölandssången” är främst en fortsättning på de kursiva sidor som förekommer parallellt med de fartfyllda huvudspåren i ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund”, där huvudpersonen befinner sig hos sin mormor på Öland. I den nya romanen rör hon sig inte geografiskt ur fläcken. I stället utspelar sig historien i historien, genom de dagböcker och brev som Eva hittar i ett gammalt skjul, de berättelser hon nästan tvingar ur de boende i den öländska byn. Hon söker ett ursprung och hittar – ett annat.

– Monika Fagerholm brukar säga att en av hennes regler är att skrivandet måste förändra henne som människa, och det här har verkligen varit ett sådant skrivande för mig. Jag har vuxit genom det. Blivit till, på något vis, säger Tove Folkesson.

Det är jättesvårt för oss att hantera tanken på att den ökade jämlikheten skulle kunna vara en illusion. Allt vårt ­engagemang, alla våra uttryckssätt, ­verkar inte ha ­samma effekt som vår föräldra­generations hårda byråkratiska arbete.

Jag frågar om beslutet att låta huvudpersonen vända sig om, mot sin släkthistoria, efter att i de första romanerna ha fått rusa fram genom livet. Tove Folkesson säger att det helt enkelt var dags.

– Det har alltid varit något som jagat henne, som jagat hennes föräldrar, och deras föräldrar. Det var spännande att vid någon tidpunkt stanna och vända sig om i stället för att fortsätta styras av det där som skrämmer. Att få tag i sin historia och förstå att man inte är ensam. Att man absolut inte är unik.

Hon konstaterar att det kan vara ensamt att känna sig just unik, så som Evas bästa vänner i ”Kalmars jägarinnor” gör innan de oundvikligen splittras.

– Det finns något läkande och stärkande i att undersöka sin historia, oavsett om den är skrämmande eller inte. Den är ju än mer skrämmande när den bara är en mörk skugga. Att skriva är att ta makten, och det här skrivandet har varit ett sätt att skriva in mig själv i mitt eget liv. Att positionera mig genom min röst.

Rösten, ja. Som sin huvudperson var Tove Folkesson ett blygt barn, och en självupplevd händelse gestaltas också i ”Kalmars jägarinnor”. Två fjortonåriga tjejer, en verklig och en fiktiv, får höra att de kallas ”den stumma” och hanterar skammen genom att börja prata okontrollerat.

– När jag var 24 insåg jag i stället att jag inte hade någon som helst kontakt med mitt eget språk. Jag hade pratat sönder det. Genom böckerna tog jag mig igenom olika sorters språk, resonerade kring dem, bröt sönder dem. I ”Ölandssången” är jag äntligen framme vid det språk jag alltid velat komma åt.

Hon kallar ”Ölandssången” en metafor för tonen i det språket, och säger att alla människor har en egen Ölandssång.

– När man söker efter något autentiskt i sig själv går man tillbaka till en tid då man kände sig autentisk. I den här boken är det barndomens förlovade land. Man kan känna en förundran, en magi, som bara fanns där. Öland är den platsen för mig, och till slut flyttade jag dit, till de sjömarker där boken utspelar sig. Det är coolt att bo på en plats som man idealiserat något så fruktansvärt – men också, förstås, ett riskabelt företag.

”Ölandssången” är också en skildring av flera generationers psyken, sköra och sjuka, svaga och suicidala. Finns förklaringen till huvudpersonens eget sammanbrott i själva verket i hennes släktingars liknande tillstånd?

– Vill man använda en klumpig term kan man säga att boken handlar om psykisk ohälsa – men har man erfarenhet av det tänker man ju aldrig att ”nu sitter jag här och lider av psykisk ohälsa”. Det är ju en kvalitet av livet. På samma sätt som en skilsmässa eller en kärlekshistoria kan gå till på många olika sätt kan ett mentalt sönderfall göra det, säger Tove Folkesson.

— Och det kan öppna för världar som jag aldrig annars hade fått tillgång till. Vi har så lite erfarenhet, i vår kultur, av vad vi kan göra med ett gränspsykotiskt tillstånd. Om man är nyfiken på vad livet är, är väl alla upplevelser utöver det vanliga värda att utforska? Men vi har inga sådana svar. Vi har bara medicin.

Tove Folkesson berättar att hon innan hon började skriva på trilogin om Eva Zackrisson hade kommit ”till vägs ände”. Hon var sjukskriven från sin utbildning, kunde inte åka tunnelbana, och hade på något sätt lyckats bli allergisk mot sitt hem. I stället bodde hon i sin replokal, men längtade bara till Öland, dit hennes mamma hade förbjudit henne att flytta eftersom det var mitt i vintern. Med motprestationen att plocka in i diskmaskinen fick hon i stället flytta hem till mamman igen.

– Där blev fiktionen en hjälp. Det är lätt att utbrista ”aha, det är självbiografiskt!” eller ”det är terapeutiskt skrivande!”, men snarare var det ett sätt att använda fiktionen för att få ihop min egen historia. Jag började skriva ”Kalmars jägarinnor” för att jag behövde få tillgång till deras sjuttonåriga självförtroende. Det blev en sorts besvärjelse för att frammana kraften i mig själv. Och det hjälpte.

Jag säger att jag tänkte på ”Ölandssången” som en litterär gestaltning av att gå till doktorn med depressionssymtom, få den obligatoriska frågan om psykisk ohälsa i släkten, och liksom titta sig över den historiska axeln. Tove Folkesson säger att hon i samma veva var på en vårdcentral med just de symtomen, men att frågan hon fick var en annan.

– En läkare frågade, stirrandes in i sin datorskärm, om jag hade suicidtankar. Hon tittade mig inte ens i ögonen! Jag blev helt stum, och jag minns att jag tänkte: vem av oss är det som är sjuk?

En annan aspekt av trilogin och av ”Ölandssången”, som Tove Folkesson själv tar upp under vårt samtal, är friheten.

– Evas mormor har inte alls fått uppleva samma sorts frihet som Eva själv, men hon har krattat vägen för kommande generationer. Vad har vi för förpliktelser mot de som gjort oss så fria? Ska vi använda vår frihet till att vara så fria vi bara kan? Vi har växt upp i en värld där friheten ses som en naturkraft, där vi fått höra att mänskligheten blir mer rättvis för varje år. ”Hallå, det är 2017.” Och nu ser vi hur den friheten börjar bita sig själv i svansen, eftersom vi inte vet vilket arbete som ligger bakom den.

Hon säger att hon läste någon gång att hennes födelseår, 1981, var det år då jämlikheten och jämställdheten var som störst.

– Det är jättesvårt för oss att hantera tanken på att den ökade jämlikheten skulle kunna vara en illusion. Allt vårt engagemang, alla våra uttryckssätt, verkar inte ha samma effekt som vår föräldragenerations hårda byråkratiska arbete.

En annan aktuell samhällsdebatt kommer på tal. Den om den ”duktiga flickan”. I Tove Folkessons trilogi är de duktiga flickorna – ”handbollstjejerna” – förkastliga, medan Eva Zackrisson och hennes vänner är något annat. Eva vill inte vara ”någon förtryckt häxa”, hon vill vara ”ett varken-eller”. De är unga kvinnor som inte går att placera i vare sig ”Pippi”- eller ”Annika”-facket.

– Jag blir så himla provocerad av den arketypen, säger Tove Folkesson. Det är en otroligt platt och ointressant etikett, och den kidnappar en hel människa. Inskrivet i begreppet finns ju att hon egentligen inte vill vara duktig, att hon är det för att hon känner krav utifrån. Det är att göra flickan till ett objekt, att förminska både hennes ambitioner och prestationer, att påstå att hon bara gjorde det för att få bekräftelse. Man kan förstås tolka det som att mormodern i ”Ölandssången” har varit den duktiga, men hon har också frigjort sig från den plats där hon började. Alla duktiga människor måste ha en kanal där de får flippa ur, och hon har vidgat sin värld på sitt eget sätt.

Vi kommer fram till den sista, oundvikliga frågan om ansvar. När Tove Folkesson blandar fiktion med verkliga erfarenheter, sin släkts verkliga historia, är hon då orolig för hur det ska tas emot?

– Jag känner ett ansvar för dem som gett mig sitt språk, för berättelserna från min mormor och min pappa, men en väldig frihet i att blanda mina egna upplevelser med den fiktion som uppstår i mig. Det finns ett värde i att få pröva tankar av alla de slag, att få skruva upp och vrida berättelser även åt osympatiska håll, som undermineras av den här debatten om vad en roman är. Det är ju sådant som finns i oss människor! Om vi inte får erkänna det isolerar vi bara delar som kan bli jättefarliga om man tror att de är sjuka. Det är ju bara tankar. Bara språk.

Tove Folkesson.
  • Tove Folkesson (född 1981) är författare, musiker och svensklärare. Hon är född i Stockholm men uppvuxen i Kalmar och har nyligen flyttat till Öland.
  • 2014 debuterade hon med ”Kalmars jägarinnor”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios romanpris.
  • 2015 kom uppföljaren ”Sund”, och i dagarna ges ”Ölandssången”, den avslutande delen i trilogin, ut. I augusti startar inspelningen av en filmatisering av ”Kalmars jägarinnor”, som Tove Folkesson skriver manus till ihop med regissören Magnus Hedberg.