Själv är jag uppvuxen med en poetpappa som tillhörde den metaforkritiska skolan. Han hette Erik Beckman och menade att metaforer var ett andligt otyg. Han skrattade stort och bullrigt åt att Pär Lagerkvist när han skulle beskriva solstrålar skrev ”Nu löser solen sitt blonda hår”. Ingen människa kunde se solen så! Det var inte bara usel poesi utan också omoralisk. Poesin skulle få oss att se livet, inte förvandla det till något oklart och gåtfullt.
När Tomas Tranströmer debuterade 1954 med ”17 dikter” visste Stockholms unga litteraturkretsar ryktesvägen att en betydande poet var i antågande. De hade helt rätt. I dag är Tranströmer älskad av läsare i alla åldrar, en bred poet som citeras, hyllas och beundras. Han är översatt över hela världen och den ende svensk som nämns i Nobelprissammanhang. Ett stående inslag i mediernas bevakning oktobertorsdagen då pristagaren offentliggörs är hur reportrarna som häckat i Tranströmers trappuppgång snopet fått åka hem med sina blomsterkvastar.
Själv hittade jag fram till Tomas Tranströmers poesi ganska sent. Som odrägligt inställsam äldsta dotter och mån om att överta min pappas litterära smak fnös också jag länge åt metaforpoeter. (Pappa gjorde det förvisso, men han respekterade ändå Tranströmer.)
I dag är det paradoxalt just metaforerna hos Tranströmer jag uppskattar mest. I debuten är de fortfarande ansträngda, men snart blir de underbart smidiga och sömlösa. Jag gillar att hans poesi befinner sig i rörelse mellan dröm och vaka, himmel och jord, mellan inre och yttre. Metaforerna gör att hans vardagsliv ständigt omformas. En rakapparat förvandlas till en helikopter eller ett knippe nerver förvandlas till en telefonväxel.
I dag sitter denne förvandlingens mästare mest stilla i en stol i lägenheten på Stigbergsgatan på Södermalm i Stockholm. Här bor han tillsammans med hustrun Monica. På senhösten 1990 fick Tomas Tranströmer en stroke och har sedan dess haft svårt att tala, han kan bara säga ett par ord. Högra sidan är förlamad och handen ligger som en liten vinge mot bröstkorgen. Vi träffas en av de första vårdagarna då den skarpa solen skär in genom fönstren. Strömmens vatten är äntligen illblått igen.
Det har varit en lång och halkig vinter. Tomas Tranströmer visar med handen hur de gått turer, backe upp och backe ned på Stigberget. Inte bra, som han säger.
Efter stroken har det inte blivit så mycket nyskrivet. 1996 kom ”Sorgegondolen”, som bestod av dikter som han arbetat på åren före. Åtta år senare kom ”Den stora gåtan” som främst bestod av haikudikter. Monica har hjälpt till att renskriva, sortera och sammanställa.
Hon säger att det varit tur att hon alltid stått nära hans skrivande.
– Jag har ofta fått läsa Tomas dikter när de varit nästan klara. Inte så att jag kunnat påverka dem – då hade jag aldrig vågat säga något! – men jag har sagt om något låtit sant, autentiskt, vilket ju alltid varit viktigt för dig, säger hon och vänder sig till honom.
Hon avläser honom exakt. När han försöker säga något fångar hon elegant upp och slutför meningen, när hon själv pratar stämmer hon av med en snabb blick mot honom. Tonen mellan dem är varm, frank och ja, humoristisk. Hela tiden är hon mån om att situationen ska vara värdig för honom.
Då han på 70-talet var ute på de långa uppläsningsturnéerna över världen var hon oftast hemma med barnen i Västerås, där han då arbetade som psykolog. Vi tittar på ett svartvit fotografi av en ung barnfamilj på en radhustrappa som finns i Staffan Bergstens nyutkomna biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, säger han och pekar på alla i familjen och säger kärleksfullt: ”Mycket bra.”
I köket finns i dag det som de kallar skafferiet, ett köksskåp fullt av material, böcker och översättningar. Här trängs anteckningar och utkast i vita plastlådor.
– De första åren efter stroken hade du ett närmare förhållande till skafferiet, säger Monica till Tomas, nu är det som om det svalnar lite för varje år som går.
I dag är musiken viktigare. Han spelar på flygeln som står i rummet där vi sitter nästan varje dag. Käppen vilar då på golvet och han spelar mjukt och ledigt med vänsterhanden. Medan hans fru fixar espresso spelar han Zdenko Fibich och Reinhold Glière.
Över flygeln hänger ett målat porträtt av Helmy, hans mamma som var lärarinna och som ensam tog hand om honom när pappan tidigt gav sig av. De bodde i två rum och kök på Folkungagatan 57. På en nottrave intill flygeln står också en liten modell av ett blått hus – lotsstugan på Runmarö där Tran-strömer tillbringat sina somrar. Där samlade han insekter, läste äventyrsberättelser och var ute på havet med morfadern, som var gammal lots.
I den lilla prosaboken ”Minnena ser mig” från 1993 beskriver Tomas Tran-strömer episoder från sin barndom. Vissa anser att boken är en bagatell, men jag tycker att den är full av betydelsefulla scener för hans poesi. Den finaste episoden är när han som 5–6-åring kommer bort från mamma Helmy i folkvimlet på Hötorget. Han spanar efter henne, det skymmer, ingen bryr sig om honom.
”Det var min första upplevelse av döden”, skriver Tranströmer när han minns tillbaka. Den lilla pojken bestämmer sig för att försöka ta sig hem till fots. Människor passerar förbi, han får hjälp över en gata av en gammal man, husfasaderna är främmande, allt är spöklikt och samtidigt förhöjt.
Jag har alltid tänkt att det är en sorts urscen i hans författarskap. Diktjaget rör sig ofta på samma sätt genom tillvaron medan ansikten, gestalter och byggnader glider förbi.
Läser du mycket? frågar jag.
– Nej, säger Tomas, inte så bra.
– Men vi högläser, säger Monica. Tomas läser rubrikerna i tidningen och pekar på det han vill ha uppläst och så läser jag. Texten flyter in på ett annat sätt när man bara kan lyssna och slappna av. Vi läser också mycket nyutkommen litteratur. Vi har i vinter haft stor glädje av Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter och nu ser vi fram emot att läsa Lasse Söderbergs nya diktsamling.
I Tranströmers dikter har alltid drömlivet varit ovanligt betydelsefullt. Diktjaget glider in och ur drömmarna och vet inte alltid om han sover eller är vaken. I ”Nocturne” skriver han exempelvis: ”Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder/och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken/på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm/försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.”
Vad hände med drömmarna efter stroken? Drömmer du annorlunda i dag?
– Ja, säger han och nickar.
– Jag tror att du i drömmen kan röra dig som du gjorde förr, säger Monica.
– Ja, säger han och skrattar.
– I dag är nog drömmarna en sorts vila, säger hon. Den högra sidan med alla sina brister trollas bort. Och drömmar är ju ofta befriade från språk. Samtal är inte viktiga där! Är det något som sägs är det ju ofta något absurt.
På det sättet blir drömmarna en frizon. Precis som musiken, menar Monica Tranströmer.
– Vi är sällan ute och lyssnar på musik. (En gång i vinter, visar Tomas Tran-strömer med ett pekfinger). Den mesta musiken lyssnar vi på här hemma. För Tomas är P 2:s förmiddagar heliga.
I ”Östersjöar”, som kom 1973, skriver Tomas Tranströmer om promenader i skärgården där han tänker på Östeuropa. Att under det politiska sjuttiotalet skriva om dem som var instängda på andra sidan havet var inte direkt populärt. Tranströmer beskylldes för att vara betraktare av världen i stället för att vilja förändra den. I ett brev från den tiden skriver han trött: ”Nu är det så att jag i själva verket haft ett socialt heltidsarbete i 7 år – du tror kanske att det skulle ge mig en sorts dispens – ah då känner du inte det nuvarande svenska kulturklimatet.”
Monica Tranströmer säger att de där debatterna egentligen inte berört honom speciellt mycket. Inte heller det där metaforpratet. I samhället i stort känner ju ändå poeter att de är besläktade med varandra.
– Jag tror att din pappa och Tomas snarare tyckte att de tillhörde samma klubb. De kände igen poeten i varandra, säger hon.
Så berättar hon om när de sista gången träffade min pappa utanför Stadsbiblioteket i Västerås. Det var en kort tid efter stroken och hon körde Tomas Tranströmer i rullstol. Pappa var nybliven änkling efter att min mamma precis gått bort efter en tid av brutal sjukdom.
– Det var två mycket ledsna poeter som hälsade på varandra.
Jag ser scenen framför mig och minns en av Tranströmers sena haikuer som ingen kan säga nej till.
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.